Sökare i det 21:a århundradet

Sture Emby (1921-2011)

“1948 – när j. alltså var 27 år – hände något som alltfort lyser som en ledstjärna och ett löfte. /’Alltfort’ – innebär den 23 nov 1987/. Och som vida överglänser allt annat av upplevelser.”

Så inleder författaren, meditationsläraren, mm, Sture Emby, en text där han beskriver en stark upplevelse han hade i unga år. (Texten ligger sedan länge upplagd på webbsidan Vivotopia, ihop med många liknande “upplysnings”-upplevelser, men passar på att kopiera den medan tid är, man vet ju aldrig hur länge sådant är tillgängligt.)

Sture som så gott som hela sitt vuxna liv verkade i Borlänge, Dalarna. Med vissa uppdrag att föreläsa på andra orter. Höll kurser i Västerländsk esoterik (framför allt Martinus kosmologi), meditation, yoga och grafologi. Förutom att han var terapeut/själasörjare för många som sökte hans kontakt.

Jag lärde känna Sture Emby när jag gick första året på gymnasiet. Det var en tid av sökande för mig, och mötet med honom blev mycket betydelsefullt. Vi hade kontakt under många år. Så småningom behövde jag distansera mig. Orsaken till detta var ingen konflikt eller så, jag slutade bara ha kontakt. Finns säkert en del att fundera på kring detta. Men det var en ganska naturlig process, upplever jag det som. Ett behov av frigörelse. Säkert ett slags rekyl på långvarig idealisering också.

Finns mycket mer att berätta om Sture Emby. En gång visade han en pärm som han förberett, ett slags biografi, med maskinskrivna ark och ett och annat foto. (Bl a ett där han stod bredvid ett litet propellerplan. Det var visst det han gjort sin militärtjänst som, meteorolog, som ibland behövde bege sig upp i luften? Det är så jag minns det i vilket fall.) En skicklig pianist, med ambitionen att bli konsertpianist, men där nedsatt hörsel på ena örat gjorde att han fick överge den drömmen. Han påbörjade en karriär på bank, något som han snart gav upp.

Sture Emby var en solitär. Fanns säkert flera skäl till detta. Personlig läggning var ett, hans naturliga tillbakadragenhet. Hela sitt vuxna liv (efter den där upplevelsen han hade) var han ideologiskt trogen den danske mystikern Martinus Thomsen, som han alltid hänvisade till, men aldrig särskilt anlitad eller inblandad i rörelsen kring denne. I sina “studiebrev” som han skickade ut med jämna mellanrum till prenumeranterna, 7-8 maskinskrivna och stencilerade sidor, så var de första bladen alltid martinustexter som Sture själv mödosamt översatt från danskan. Först därefter kom några ark med hans egna betraktelser eller dikter. Han var över huvud taget en av de första som började intressera sig för och undervisa om Martinus kosmologi i Sverige, så länge fanns inte så mycket annat att tillgå på svenska språket.

På den tiden, det är så jag förstått det, fanns det ett par saker andra anhängare kunde störa sig på hos Sture, misstro honom för, eller kanske rentav hysa avund på grund av: Dels att han höll kurser i meditation och yoga, dels att han inte mörkade att han haft en egen “enlightenmentupplevelse” som i någon grad gett honom egen auktoritet. När jag senast hade inblick i Martinusrörelsen var sådant inte direkt diskvalificerande, men på 1950- och 60-talet var det nog det.

Jo, en sak till! Sture tog sig ibland friheten att göra egna “symboler”, utifrån Martinus Thomsens symbolspråk. Vilket åtminstone på den tiden var kontroversiellt, rentav betraktades som farligt. (Fanns en anekdot som traderades, om hur Martinus en gång skulle ha varnat en mor, vars son pysslade med sådant.) Men det var ju ganska oförargliga pennteckningar, kan man tycka. Eller sådant han ritade med tavelkritor när han höll kurs. Men jag har hört att det inte sågs med blida ögon av vissa andra martinusintressede och bidrog till att han uppfattades som suspekt.

Här kommer fortsättningen på Stures berättelse (och i slutet av inlägget finns länkar till bidrag från andra, som kan vara av intresse) :

“J. hade för några timmar lämnat fäboden för ett ärende i bebyggelsen, ett telefonbesked till min käre värd och uppdragsgivare i Gustafs. Uppdraget blev emellertid inte utfört, han var inte anträffbar.

Något nedstämd påbörjade j. den milslånga och stigande hemfärden. /Cykel – och det var om jag minns rätt i juni månad/. Var alltså litet trött när j. uppsökte en viloplats. Ville helst inte konfronteras med människor vid detta tillfälle och begav mig till ‘Agnes storhus’, där det fanns många utrymmen och viloplatser. /Kolonins medlemmar såväl som besökare denna dag, en söndag tror jag, uppehöll sig i ‘huvudbyggnaden’/.

Efter några minuters behaglig avkoppling i en av dessa sängbås eller brädomslutna, rikt dekorerade vilorum, hände det för mig vidunderliga. Utan föregående ‘varning’ eller antydan – försattes j. plötsligt i en för mig ny livsdimension. Jag blev på något sätt ‘elektrifierad’ eller genomlyst, samtidigt som j. själv kom att genomlysa, erfara och genomträngas av nya och högre världar efter vad j. uppfattade det. Såväl mitt inre som hela omgivningen kom att vibrera, också lysas upp av något strålkastarliknande sken, inte enhetligt men med och i olika variationer och vinklingar. Betagen och stilla omtumlad var upplevaren, men samtidigt fullt medveten om t ex exteriörerna i rummet och utanför fönsterna. Hade någon kommit in till mig – vilket dess bättre likväl inte skedde – förmodar j. att visionen eller upplevelsen – om ock distraherad något – stått kvar. /Så skedde senare på dagen, när j. efter hand kom att träffa mina vänner/.

Jag kom att förnimma hur tillvaron inte hade någon början, inte ngt slut. Att individerna – jag stod väl i fokus härvid – alltid hade existerat och skulle så ständigt förbli. Det fanns absolut inget att frukta. Alla var vi i en Försyns hägn, och i lika grad. Jag såg förflutna scener av människornas utveckling, jag såg barbari och sinnenas fullständiga kaos, men också hur detta till fullo förklarades via livsscenernas senare kapitel, ja hur allt detta och allt ö h t, var nödvändiga fragment för uppbyggnad av fulländade och kärleksfulla psyken, för uppbyggnad av högst skapande och rika personligheter, som var allas vår arvedel. I denna process – för mig vidunderlig, eftersom jag inte tillnärmelsevis hade upplevt något liknande tidigare – var några mera framskridna än andra, men därför inte favoriserade men på bas av dessas vidare mått av såväl lidande som livserfarenheter ö h t.

Oändlighetens strömmar verkade i och utom och genom mig. De ledsagades av kaskader av ljus och värme. Överallt där jag riktade min inre – och även i visst mått yttre – blick, möttes jag av gudomliga omfamningar. Jag, den tyste, tillbakadragna, fåkunnige Sture Emby.

På denna grund var det inte så märkligt, att jag inte i någon fas av denna vision erfor någon fruktan eller att jag ville dra mig ur. Tvärtom: Det var som om jag inte kunde få nog av dessa himmelska härligheter, som samtidigt innebar vitalnäring för såväl mitt sensibla väsen som för mitt intellektuella, för tanke och tankevariationer. /C:a 2 år senare fick j. en liknande men svagare upplevelse/.

Att tiden var utom min kontroll härvid, var nog ganska naturligt. När jag efter hand reste mig från mitt läger och begav mig ut – fortfarande utan att möta någon – bort från bebyggelsen och in på kända stigar i skog och hedar. Alltjämt i den ‘naturliga’ berusningens atmosfär vibrerande inom mig, såsom ETT med allt levande, ETT med evigheten och saligheten.

Fullt klart stod det för mig hur Högsta Ledningen i alla livsfaser med absolut största omsorg tillvaratog och och följde var och en – och utan att frihets- och oavhängighetskänslan kränktes. Detta verkligen inte bara gällande människor men undantagslöst alla varelser i det lilla såväl som i det stora. Och att tillika den stora planen och det stora mysteriet skulle avslöjas för var och en. Jag med min närvarande illumination och upplevelse var verkligen inte något undantag eller något unikt. – Jag fick också erfara att jag skulle få ytterligare anvisningar och ledning. – När jag omsider återkom till de mina på sätern fanns visionen – om ock något försvagad – kvar. Även under ett tiotal dagar efteråt. Då hände att jag – såsom med inre röntgenblick – då och då kunde erfara människors utvecklingshistoria genom flera jordeliv, inte detaljerat men i stort.”

Här följer ett par länkar med material, av personer för vilka Sture Emby haft stor personlig betydelse.

En videointervju med Sture Emby gjord av Hans Oldhage och Stefan Frankel:

En intervju, mm, av Gunnar Martin Aronsson. (Blogginlägget har även med den nekrolog, av Per-Anders Hedlund, som publicerades i en dalatidning.):