Andlig på olika vis
Parallellt med att jag höll på med examensarbetet för att bli klar psykolog, så prövade jag också att göra en “modell” som skulle sammanfatta centrala aspekter av det hela. Detta arbete pågick under flera år (2009-2015 ca) och genomgick flera faser. Saker bytte namn, och själva den grafiska figuren såg lite olika ut. Bilden ovan var väl så långt jag kom. “Slutversionen.” (I texten refereras denna för det mesta till som ASI, “Adult Spirituality Inventory”. Här och var har jag använt NA som är en förkortning för “New age/nyandlighet”, så du vet.)
Rätt mycket utvecklade jag mina tankar i relation till James W Fowlers “Faith Development Theory” (FDT) som jag tycker varit inspirerande och användbar på flera vis. Sympatiskt och kortfattat presenterad för en svensk publik av Göran Bergstrand i boken “Från naivitet till naivitet” (Verbum, 1990).
Dock upplevde jag att FDT hade svårt att fånga eller differentiera mellan vissa egenheter hos “den nya andligheten”. Fowler och hans medhjälpare har ju också byggt modellen utifrån intervjuer med traditionellt religiösa, framförallt kristna, individer. Texten nedan, upplyft djupt ur det elektroniska mörkret här på hemsidan, är lång och spretar åt lite åt olika håll. Men jag har rensat bort en del. (Originaltexten ligger kvar på annan plats och heter “Modeller”… )
Bry dig inte om diverse beteckningar, axlar och typer! I själva den resonerande texten finns dock en del som jag fortfarande står för, eller åtminstone inte är beredd all släppa riktigt än.
Jag introducerar ett begrepp, “A second boldness”, som så klart anspelar på “A second naivete” hos Fowler. Ett annat begrepp jag hittade på och motiverar någonstans i texten är “Det absolutas återkomst”. Resonemanget om en “Paradoxal” respektive “Supra-paradoxal” nivå kan verka överarbetat, men jag känner det kan ligga något i det även om mest hypotetiskt.
_ _ _ _ _
I boken ”Stages of Faith” (1981) presenterar James W. Fowler en modell med sju nivåer för hur en individs andlighet kan utvecklas under loppet av ett liv. Alla uppnår inte samtliga stadier, ens om individen uppnår hög gammal. Nivåerna börjar redan i barndomen.
Fowler hävdar att individer kan befinna sig på mycket olika nivåer, också inom en och samma församling eller andligt sammanhang. Dock menar han att hans framställning och resultat inte ska förstås normativt. Det är inte bättre att befinna sig på en högre nivå.
(Hoppar över 1-4)
5. Conjunctive Faith
Early midlife and beyond
”This stage develops a ’second naïvité’”, ett uttryck som Fowler använder med hänvisning till Paul Ricoeur. Här återförenas symboliskt och konkret.
”Unusual before mid-life, Stage 5 knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience” (s. 347, i Conn)
I samma resonemang dyker något upp som vi behöver uppmärksammas i fråga om new age. Fowler beskriver vidare hur individen här står fri från grupp, stam, klass, religiöst sammanhang eller nation… På ett djupare plan duger detta kriterium säkert för NA också, men ytligt sett beskriver den en hållning som förekommer överallt inom NA.
”… and whith the seriousness that can arise when life is more than half over” (i Conn, s 347)
Faran här är att bli paralyserad, passiv, ”givning rise to complacency or synical withdrawal, due to its paradoxical understanding of truth” (i Conn, s. 547)
6. Universalizing Faith
Midlife and beyond
”Exceedingly rare” (i Conn). Ofta blir de dödade av sina egna, och ofta uppskattade först efter sin död.
”Universalizers are often experienced as subversive of the structures (including religious structures) by which we sustain our individual and corporate survival, security and significance” (i Conn, s. 348) (Duger som beskrivning av hur många med new age/nyandlig världsbild ser på ideal och kanske till och med på sig själva.)
”Particularaities are cherished because they are vessels of the universal” (i Conn, s.348)
Här, kanske som hos Maslow på hans högsta nivå, möter man människor som haft mystiska upplevelser? Maslow kallade dessa ”peak experiences” eller ”höjdpunktsupplevelser” för att distansera dem från det religiösa (Wulff-2, s. 521)
Heter ”Generaliserad tro” hos Wulff-2, s.230. Översättning av ”univerzilised”?
Hos Loewen… kallas detta stadium för ”Högsta, transcendenta stadium” (?) Detta kan leda till att man går vidare till ett välintegrerat, högsta stadium av utveckling, där man kan hantera till synes oförenliga inslag i livet, till exempel konflikten mellan egna strävanden och andras berättigade anspråk eller kan reflektera över den mänskliga tillvaron och dess paradoxer. (Rosén, 2000)
(Rosen, 2000)Mindre än en procent bland dem som nått hit kan kanske därutöver nå frihet från upptagenheten av det egna, objektifierbara jaget och nå intuitivitet i tänkande och upplevande”, s273.
Kort om alternativ modell!
Båda axlarna är ”p-axeln”
Både P-axeln och S-axeln är i princip axeln för personlighetsorganisation i psykodynamisk teori. De går från lägre, omogen, till högre, mogen, nivå med fyra, fem steg.
Regression behöver kunna visas
Två dimensioner, för att kunna visa problem och patologi
ASI har två dimensioner som avser att också kunna täcka och förklara problem och patologi.
Kan förklara hur ”gå bakåt”.
Den kan förklara varför individen kan gå bakåt (t ex via engagemang i en viss rörelse). För att förstå det behövs en dynamisk teori, en konfliktteori. Att som Fowler och Kohlberg använda Piagets modell för barnets kognitiva utveckling på en vuxen population är inte okomplicerat. Ett regressionsbegrepp behövs.
Begränsning till vuxna ger ”högre upplösning”
Det är mycket vanskligt att navigera i beskrivningarna för de senare två stadierna hos Fowler.
Bättre beskriva nyandlighet.
ASI ger större möjligheter att rättvist bedöma mer individualiserad, holistisk andlighet, som NA. Vissa formuleringar fångar mycket fint också det dilemma som kan uppstå med en NA-andlighet (och jag vill än en gång förtydliga att ASI lutar sig tungt emot framför allt Fowlers arbete), medan andra formuleringar och varningsord så tydligt avslöjar att Fowlers främsta referensram är en samfundsandlighet av traditionellt kristet slag. Han vill differentiera individen på det sjätte stadiet från sektledare och aytollor. Samtidigt blir beskrivningen av den förre ibland alltför individualistisk eller ”heroisk”. Delvis kan detta förklaras med att de exemplar som går att referera till också är sådana som är kända och satt avtryck i världen, medan de övriga av naturliga skäl inte på samma sätt kan brukas som exempel. Men bilden blir ibland ändå alltför individualistisk eller ”heroisk”
Ingen stadiumteori, utan typologi?
ASI är ingen stadiumteori, utan en typologi. (jmfr Fowler i sin artikel) Vad är skillnaden? Är det när man konstanthåller sådant som ålder, i det här fallet ”vuxen” (som dock antas rymma ett spektrum det också, jmfr Erikson).
Normerande.
ASI är normerande. Att fungera på en åldersadekvat nivå är bättre än att fungera på en lägre nivå.
Täcker enbart vuxenlivet (plus senadolescens).
Den täcker endast vuxenlivet. Om den täckte hela livet skulle den ganska mycket likna Fowler, och kunna visa på normal utveckling av försvarsnivåer etc.
Alternativ modell
Denna alternativa modell bygger på två axlar, som ger nio typer (fem kluster).
Hur motivera att typerna går på ”höjden”?
T ex B, C och F spänner båda över såväl neurotisk och mogen nivå. Varför inte över två nivåer på S-axeln (för t ex B såväl ”kontradiktiv” som ”subkontradiktiv” nivå)? Eftersom vertikala skillnader är mer trögrörliga och endast rör sig åt ett håll (demens?). Här är individen i vuxen ålder i högre ålder stationär. Också rörelser längs S-axeln är relativt långsamma, dock mer rörliga än längs P-axeln. (Visar modellen väldigt tillfälliga rörelse, typ berustning, förälskelse, trötthet, mm? Eller ska man se det som att personen också här har sin relativt fasta nivå längs S-axeln? Som fixeras av en viss lära, vana, livssyn, ISM)
Jmfr 9-fält, fördelar?
Varför en modifierad version av Fowler kan behövas
Behövs mer precision vid bedömning av den utvecklingslinje eller skala, det spektrum, som hör ihop med new age/nyandlighet, annars lätt missbedömer dess olika uttryck. Överskattning torde vara det som ligger närmast till hands. En universell andlighet, som har starka toleranta och broderliga ideal, som “hellre friar än fäller” i tvister, o s v. Medan Fowles modell har sitt ursprung mer i samfundsandlighet, med en traditionell gudstro, mer sansade ideal, mm.
Att använda en psykodynamisk grund. Kopplar till typiska försvar och funktionsnivåer, som eventuellt är nedsatta i jämförelse med vad individen i grunden är kapabel till (det är väl själva grundtanken: I Fowlers modell kan man inte retirera till tidigare nivåer.)
Medan det ”universella”, toleransen för andra synsätt m m är (en) BV-beroende variabel i Fowlers Stages of Faith, så är den OV-oberoende variabel i denna alternativa modell (kan man säga så?). New age/nyandlighet är redan i sitt grundutförande ”universell”, gränslöst tolerant, osv. Man får inte lägga för stor vikt vid sådant. Snarare måste man kunna skilja ut sådan ”universialism” som snarare är höga ideal, självbedrägeri, osv.
Universialism, tolerans, individualistiska ideal och självbild, oberoende av samfund etc är konstanter. Det är inget som varierar längs en variabel. Vad som dock varierar är ”paradoxalitet”, tolerans för motsägelser, såväl inre som yttre,,,
(Variabler:
OV=experimentvariabel, orsaksvariabel eller kontrollerad variabel.
BV= resultatvariabel, utfallsvariabel eller effektvariabel)
För individualism gäller detsamma. Att individen inte låter sig begränsas av ett kollektiv är dels inbyggt i själva filosofin, dels ett vanskligt kriterium, sett utifrån t ex ett psykoanalytiskt perspektiv. Också individualism/självständighet blir en OV-Oberoende variabel.
Det behövs helt enkelt en mer dynamisk förståelse av fenomen som regression-vuxenhet, frihet-fundamentalism, kollektivism-individualism, och en modell som gör det möjligt att skilja ut de olika uttrycken. Med andra ord: Det finns minst två slags regression två slags individualism, två slags ansvarsfullhet, o s v, och modeller måste kunna skilja ut dem.
Det behövs också en dynamisk föreståelse för att förklara hur en andlighet kan ”gå bakåt”. Sådant har Fowler fått kritik för. Enligt honom själv är detta inte möjligt (ref).
En annan viktig skillnad är att denna alternativa modell ska begränsa sig till vuxna individer. New age/nyandlighet har i själva läran vissa karaktäristiska drag som påminner om t ex pre-oidipalt tänkande och fungerande, det vill säga sådant som utvecklas normalt via barndom och adolescens, upp till vuxen ålder. Att låta modellen omfatta oalla åldrar skulle göra det svårt att urskilja och adressera godartade och mindre godartade inslag av sådan ”pre-oidipalitet”. Det blir för många beroende (?) variabler.
Även om man inskränker modellen till att omfatta vuxna individer, så kommer man behöva kunna beskriva såväl: 1) personlighetsorganisatoriskt höga och låga nivåer, 2) höga och låga nivåer (av mer tillfällig art) av det andliga engagemanget, och 3) det senare i såväl en malign som en benign variant!
”Mystiska upplevelser.” Mystiska upplevelser? Förmodligen kan de dyka upp på skilda nivåer. Detta hävdar transpersonella psykologer (Wilber m fl, Hart). Att ”50%” haft mystiska upplevelser som för dem bekräftat och inspirerat andligheten (La Cour, replik på Granqvist). Detta är jag själv skeptiskt till… I olika religiösa kulturer kan sådant värderas mycket olika. I en del är det vanligt, sanktionerat, medan det i andra ses med skepsis.
”Variabel”
Här följer lite tankar kring vad som kunde ligga till grund för en differentiering av new age/nyandlighet. Delvis utifrån intervjumaterialet, men mest spekulativt. Det har något med ”rörlighet” att göra, som new age/nyandlighet nästan i sig själv utgör en motsats till. New age/nyandlighet uppehåller sig så mycket vid binära storheter, sv/v analyser av tillvaron och ideal, hierarkiska analyser av folk och kulturer, såväl samtida som genom historien, totala tillstånd
Att utveckla och vårda en inre rörlighet är en kamp för anhängaren av denna lära, tror jag, i mycket högre grad (på gruppnivå) än för andra typer av läror eller ideologier. Detta har också med dess höga koherens att göra, eller vad man ska kalla det. Dvs att den faktiskt ger svar.
Mognad i psykologisk mening: Detta har en koppling till intregration av aggressiva och libidinösa krafter/drifter (Winnicott, Fairbairn). “Ego-integration.” Det har även en koppling till schizo-paranoid respektive depressiv position (Klein). Integration av Aggression och kärlek, Svaghet och styrka, Självständighet och beroende av andra, Det som går att påverka, och sådant som inte går att påverka, Att leva, älska och skapa, fastän man vet att man ska dö, Använda sitt liv så gott man kan, fastän det är ändligt…
En utmaning för anhängaren av new age/nyandlighet: Två utvecklingsmål som krockar!
Samtidigt som individen med åldern närmar sig ett mera moget/ambivalent/paradoxal stadium och utsiktspunkt (här till ledd och pressad av, om inte annat, att hon nalkas nära anhörigas och sin egen död och många relationers upphörande) – Fowlers 5:e, och kanske 6:e stadium; 4 och 5 enligt ASI – det finns inga helt onda eller goda människor, alla kämpar på så gott de kan – så sysselsätter man sig istället (men graden av engagemang, och även motiv, och vilka behov det tillfredsställer, skiftar så klart från individ till individ) med frågor om mänsklig fullkomning och en perfekt ordning. Detta som har så tydliga paralleller till ”adolescenttänkande”, d v s (kontradiktiv nivå, enligt ASI).
Olika namn för en sådan rörlighet kunde vara en öppenhet för paradoxer, t ex. En ”måttenhet” som eventuellt kunde användas är ”tolerance of ambiguity”. Det är ju ett beforskat ämne. Individer antas kunna förfoga i olika hög grad över denna förmåga. Utvecklingspsykologiskt är detta ett faktum. Och psykiatriskt även. Och i olika livsfaser, och ställd inför olika mängd stress (en intervjusituation, dålig sömn, ovana att tala om dessa saker med en okänd, att ens andliga intresse i mindre grad engagerar ens tänkande och därför bjuder motstånd när man ska försöka verbalisera det). Men vilka är dess markörer i ett sammanhang som detta?
Grad av ambivalent förmåga, paradoxalitet, föreslås som markörer på individnivå. På gruppnivå duger dessa markörer dock inte. New age/nyandlighet som fenomen kommer här till korta jämförd med en mer alldaglig kristendom t ex, medan detta eventuellt säger mycket lite om anhängarna, utan mer om den påfrestning på vuxenstrukturer umgänget med det andliga systemet kan innebära. (Och det kan så klart inte heller säga något om i vilket grad den ena eller andra andligheten är mer eller mindre ”sann”.)
Här följer ett antal tecken på en sådan rörlighet, delvis inspirerat av intervjuerna:
”Leka.” Personen, i övrigt en hängiven ateist och realist, som berättar att hon på en svamptur inte vill kasta fimpar på marken ”för då kommer skogen inte ge henne några svampar”. Och som också vågar berätta om det! Att vara road av och hysa ett intresse och en fascination för astrologi, fastän man inte alls ”tror” på det och det krockar med andra antaganden om livet som man håller högt. Och som kan skoja om det!
”Glömma sanningar.” Att man stundtals kan leva “glömsk” av sin filosofi. Visserligen skapar alla sin verklighet, men… Apropå vaccineringen, som min informant tror är farlig, så hon försöker övertala sina bekanta att inte ta den. Men så gör de det ändå. När hon oroar sig för en vän så säger denne “Äsch, jag skiter väl i det. Och dom får väl skylla sig själva. Och det spelar väl ingen roll i alla fall, för allting finns och allting”. Risk för “cop-out”, säger min informant. Meningen är ju att man ska bli lite mera medmänsklig, inte mindre (ö15)
Somliga betonar ett slags millimeterrättvisa, då det inte heller finns någon anledning att uppröras. Andra kan bli irriterade. Att man i princip skulle kunna bli lidande av andras dumheter och felbeslut, världen går under etc. (ö18)
En person beskriver hur hon illa hon mår av att läsa om djurplågeri, men att hon ändå omfattar denna föreställning om att allt har en mening och en orsak, etc. (ö63)
”Uthållighet.” Uthållighet är ett gott tecken, om det inte gått till överdrift och mer handlar om tvång och feghet. Bilden av NA som en samling individer som drar från aktivitet till aktivitet stämmer inte in på alla, och i något mindre grad på den fraktion av nyandligheten som denna studie har i fokus.
”Kunna känna skuld.” New age/nyandlighet är teoretiskt sett skuldfritt. Att då kunna känna skuld, även i en sådan ”skuldfri” värld, måste ses som en dubbel bedrift.
Jämför de kristna (Arlebrand) för vilka skulden är central. Winnicott om skulden i förhållande till de ursprungliga objekten. Att ha försökt förstöra (men de höll) och nu resten av livet försöka gottgöra. Patologi som bland annat yttrar sig som i en oförmåga att känna skuld. Istället skam?
Det är svårt att göra sig kvitt känslan av att i umgänget med new age/nyandlighet ytterligheterna kommer mötas och livnära varandra. Föreställningen om ett totalt ansvar väcker ansvarslösheten till liv och tillgripandet av primitiva mekanismer för ”utkastande” av det inre möts. Här finns, parallellt med individens andliga skaparkraft – och ansvar – en väldig upptagenhet av vad ”de mäktiga” har för sig, etablissemanget.
”Humor.”
”Självdistans.”
”Sund aggressivitet.” Ytterligare ett område där själva läran sätter kraftiga käppar i hjulet (då det inte går att anklaga någon annan för något alls, djupast sett, och det finns klara ideal om vad som bör övas, och vad som är tecken på att man kommit långt i sin utveckling). ”Om jag nu vill åstadkomma förändringar i mitt liv nu, det är då, hur gör jag då? Hur gör jag när grannen håller på att reta gallfeber på mig?” (ö61) Och kan prata om det!
”Öppenhet för mystik.” Att vara öppen för mystiken, att allt inte kan förstås kanske, och det på grund av både sådant man vet om och sådant man inte vet om. Det ger distans till det konkreta, scientism blir svårare. Konspirationer likaså. Detta är något annat än skrockfullhet, eller konspirationstänkande. Det är snarare något som slipar av kanterna så att t ex konspirationstankar inte riktigt får fäste. Kan det verkligen vara så att det mörka finns ”där ute”? Det också något annat än ”meditativ tomhet eller frid”, eller kan åtminstone förväxlas.
”Att gilla det mångtydiga.” Att gilla, dra näring ur, det mångtydiga. Som intervjupersonen som gillar det “skitiga”, och inte har bråttom härifrån, från jordelivet (den person i undersökningen som på många vis, för mig, representerar ett exempel på att det faktiskt går att leva med new age/nyandlighet!)
”Att tolerera det imperfekta.” Att gilla det skitiga, det imperfekta. Det halvfärdiga. Att gilla resan, kampen, till och med det jobbiga i någon utsträckning. Eftersom det perfekta, det ideala, har tonats ned – det var för tungt att bära, och tjänade psykiska syften som också de blev för tunga att fortsätta med.
”Respekt för det omedetna.” Att i sina resonemang visa att det omedvetna – att människan inte alltid är ”herre i sitt eget hus” – är en realitet för en. Att det perfekta bara är en ond dröm. Livet har att levas i gråzonen, något annat finns inte. YinYang. Exponentiellt för att komma åt de sista procenten av det ofullkomliga.
Att det är saker i personen själv som ställer till det, kroppsliga symptom t ex, behöver inte vara maten, elen, ämnen i miljön, ljud, buller… Eller “energier”. Man behåller ett band till sitt eget inre, att svaret helt eller delvis kan finnas där.
”Mogna, flexibla försvar.” (teori) Humor, långsiktig planering, o s v. Sekundära försvar, att behålla saker “på insidan”. (Reinkarnationsminnen ett slags mellanform – mellan primära och sekundära strategier? Det hamnar utanför, men är ändå knuten till den egna personen.) Frånvaro av eller inte överanvändning av omogna, icke-flexibla försvar (splitting, primitiv idealisering, osv).
NA kan få annars mogna eller neurotiskt strukturerade att använda fler omogna försvar än vad som annars vore naturligt. Ungefär som när individen är under press av omständigheter som stress, dåligt med sömn. Eller för den delen är kär, inspirerad med en släng av schizo-paranoid position. Detta ska stå på annan plats – det hör till ”hypotes”…)
”Koherent livsupplevelse.” Koherens på individnivå. Att på något vis få ihop – som i det här fallet – NA-läran med det vanliga livet, det ofullkomliga i att vara människa. Detta är mästerskapsnivån. Att förhålla sig koherent till NA är mycket svårare än t ex med gängse kristendom, att “få ihop det” helt enkelt, filosofi med det vanliga livet
“Det kanske gör mig till en gladare person, men jag menar… Jag tycker ju inte det är särskilt lätt att leva i alla fall. Om jag säger så. Jag kan ju känna en väldig hopplöshet och tycka… Så att det är ju ingen sån här garanti för att solen skiner liksom.” (p? )
Samma sak är en annan inne på, som på frågan om det är en optimistisk syn på livet han har, att visst är det det. I det stora perspektivet är han optimist, men i det lilla är han ganska pessimistisk (FL)
(Båda uppfattar jag som relativt mogna individer. Båda refererar förresten till Dostojevskij i förbindelse med teodicéproblemet, honom har de läst och tagit intryck av. Men jag uppfattar KH-s världsbild som en mer genomarbetad eller “koherent” NA-lära som skruvar upp temperaturen extra mycket! Hon får det därmed kämpigare att upprätthålla en inre balans – kanske i synnerhet i en intervjusituation. FL har en mera ålderdomlig, mystisk variant, som ger ett större utrymme för ett eget förhållningssätt och egen tolkning.) (ö64)
”Att kunna sörja.” Att kunna sörja de som dött, vänner och anhöriga. Sin ungdom, missade chanser. Barnen som växer upp. Sörja har mycket att göra med den depressiva positionen. Att lägga ned t ex sina maniska försvar. Att den inre världen blir verklig för en. Bortom idealen (Winnicott, Klein). Wulff skriver om hur Erikson, för ålderdomens stadium, också lägger till ”avsky” till den annars positiva lösningen ”integritet”. Att även den vise kommer att känna avsky inför svagheten etc (Wulff, s.196, rätt uppfattat? Fel på bilden i Wulff, jämför med Erikson!)
De frågor som handlar om ”förlust” av nära anhöriga t ex, och hur detta kan ha påverkat personen, krockar potentiellt med flera av de nyandliga förställningarna: Att man kan lida utan orsak, att man kan ”drabbas” av något. Att den som dör eller försvinner inte längre är inom räckhåll krockar dels med förställningen om ett liv efter döden, och möjligheten att denne fortsätter att verka i ens liv, t ex som skyddsängel, dels med föreställningen om telepatiska band etc. Det är svårare att kunna sörja med en sådan här livssyn…
”Förmåga att ta ansvar.” Att personen vill ta ett personligt, vuxet ansvar. Som inte känns prematurt, duktigt, reaktivt. Ansvar för närkrets, familj också, inte bara det stora utopiska livsprojektet.
”Stå ut med avviande åsikter.” Detta som Fowler beskrivit så väl, när individen går från ett stadium till ett annat, frigör sig. Någon hävdar att “du skapar din egen verklighet”, MM, medan L hävdar att verkligheten är något som FINNS. Det är inte “ett subjektivistiskt träsk”. Att alla har sin egen sanning… (Även om det bara ytterst skulle finnas en sanning.)
”Stå ut med imperfektion.” Att det inte är allt eller inget, vare sig för sig själv eller andra. Jämför adolescenstänkande: Vuxna som visar någon som helst svaghet har därmed diskvalificerat sig själva.
”Individualisation? (Jung)”, Symbolisk mognad, Inre rörlighet, Vitalitet
AXLARNA
Både P-axeln och S-axeln är i princip axeln för personlighetsorganisation inom psykodynamisk teori. Jag är osäker på hur explicit man ska vara i att skriva ut detta på P-axeln? Det blir lätt mera “precist” än vad figuren egentligen håller för. Kanske kan man nöja sig med att skriva “högnivå-” resp “lågnivå-försvar”. För S-axeln har jag uppfunnit några nya begrepp. Det centrala begreppet är “paradoxal”, som i princip motsvarar mogen/ambivalent, ja du vet. “Hemma med halmen”, mogen medelålder, förmåga till kärlek och arbete (Erikson, Fowler… o s v). Individen har fått rimlig distans till sitt tidigare adolescenta/ungvuxna tänkande – svart/vitt-analyser, uppskruvad egocentrism, idealisering, höga ideal, “skenbart hyckleri” (Elkind), o s v.
Vad som plötsligt blev så tydligt för mig är att “new age” sysslar med “absoluta storheter”. Ungefär som den unga människan. Det finns fullkomliga individer, och som blivit detta av egen kraft, och sådan kan man själv bli (och man kan bli deras lärjunge, läsa dem, lyssna på dem), det finns fullkomligt osjälvisk kärlek. “Utopia” är inte inbillning, men en verklig vision av framtiden som särskilt öppna människor kunnat få, och ett riktmärke, o s v. Som en 17-åring! (Jag tror att gängse religion har betydligt mindre av detta, och därmed mindre av “pressen” och frestelserna: Kristus är visserligen fullkomlig, men också gud, så han tillhör en annan kategori. Himmelriket är ett Utopia, men samtidigt så uppenbart “någon annanstans”, ett mysterium. New age vill dock omfatta sådana föreställningar med “vetenskaplig” anda.)
Märk väl att jag inte tar ställning till om föreställningarna i sig är korkade eller falska (för det tror jag eventuellt inte ens att de är!) utan vilket påverkan de kan ha på individen, och varför.
Vare sig man nu ska se detta som normala uppgifter, a la Erikson, eller projekt eller ambitioner som individen själv har valt, så kan man beskriva det som “två utvecklingsmål som krockar”. Samtidigt som individen, med åldern, närmar/borde närma sig en mogen/”paradoxal” (nivå 6 hos Fowler) utsiktspunkt (det finns inga helt goda eller onda människor, alla kämpar på så gott de kan, o s v) så sysselsätter man sig (istället, men graden av engagemang varierar så klart från individ till individ) med “de stora frågorna” om perfekt moral och kärlek, det enda rätta handlandet och människans fullkomning – som har så tydliga paralleller till adolescenstänkande (“kontradiktiv” nivå – hittade inget bättre på svenska) – med en nästan vetenskaplig självkänsla
Ett tag tänkte jag man behövde ha ett högre steg på organisationsaxeln, men inte längre. “Mogen” täcker in det mesta, där finns att växa i. Däremot behövs det en till nivå på S-axeln. Denna nivå kunde man kalla “Supraparadoxal”. Den motsvarar delvis Fowlers 7:e, den “Universella” nivån (även om jag tycker att hans beskrivning har en alltför individualistisk, “heroisk” prägel – med referenser till Gandhi och Moder Theresa – förmodligen färgad av ett långt liv instängd i olika kristna församlingar och sammanhang!)
Vad tycker jag är speciellt med denna nivå? Varför behövs den i ett schema över nivåer av andlighet? Jo, den representerar “det absolutas återkomst” – att individen återigen kan ta upp – vad som hitintills varit – typiska “tonårs”-teman men nu utan risk att nu alltför mycket påverkas av gravitationen från denna period, eller dessa lager i sitt psyke. Detta kräver att man först erövrat en “paradoxal” kapacitet.
Här, uppfattar jag det som, är själva brännpunkten om man vill beskriva det potentiellt problematiska med new age.
Men det är oklart om det supraparadoxala representerar en ytterligare “mogenhets”-nivå? Eller varför inte alla når hit. En normalt hyfsat gynnsam personlighetsutveckling landar (tänker jag med Erikson) i “försoning” eller “frid” etc. Men inte alla verkar ta steget vidare till en “supraparadoxal” nivå, liksom få tar steget från 6 till 7 enligt Fowler. (Varför inte? Beroende på tillfälligheter, temperament, intresse? Men kanske också för att denna “mogna” skara i själva verket inrymmer flera subgrupper, som befinner sig på skilda nivåer av ett annat slags mognad, som är mindre “livslopps”-genererad, men istället bygger på ackumulerad erfarenhet från många levda inkarnationer. Detta skulle kunna vara en syntes av “new age”-läran och gängse utvecklingspsykologi?
P-axeln (i-iv)
Individens resurser i grunden. Uppnådd mognadsnivå. Hur individen tenderar att fungera i mötet med vardagens utmaningar: jobb, vänner, kärlek, i konflikter eller när förväntningar inte infrias.
En persons nivå på denna axel är en sammanvägning. Närvaron av lägre försvar är inget större problem, som det heter (om inte allt för rigitt eller dominerande) men frånvaron av högre är det.
Individens resurser i grunden. Uppnådd mognadsnivå. Hur individen tenderar att fungera i mötet med vardagens utmaningar: jobb, vänner, kärlek, i konflikter, när förväntningar inte infrias, o s v.
iii-iv
Högnivåförsvar, sekundära försvar. Markerat neurotiska upp till Mogna (Transcendenta) förvar.
i-ii
Lågnivåförsvar, primära försvar. Psykotisk, vanföreställningar upp till Markerat neurotiska. Kanske svagbegåvade. Fungerar kanske på denna nivå efter ett långt, hårt liv, med kriminalitet, droger, svek, raserade förhoppningar och relationer. Förhärdade (där det i praktiken är svårt att avgöra vad som är individens egentliga funktionsnivå och inte). Kanske p g a ett högt inre “tryck” som kan lättas t ex med psykoterapi, eller stigande ålder.
iv
iii
ii
i
Lågnivåförsvar, primära försvar. Psykotisk struktur, upp till markerat neurotiska. Kanske svagbegåvade. Fungerar kanske på denna nivå efter ett långt, hårt liv med kriminalitet, droger, svek, raserade förhoppningar och relationer. Förhärdade, där det i praktiken är svårt att avgöra vad som är individens egentliga funktionsnivå och inte. Kanske p g a ett högt inre tryck som kan lättas med psykoterapi, eller stigande ålder.
S-axeln 1-(5)
En skala från att individen står helt oförstående/hotad inför det mångtydiga, till att detta rent utav blir en näringskälla, vad som gör livet värt att leva (litteratur, konst och musik t ex, såväl som en hunger efter en mera krävande andlighet) något man söker sig till, ett objekt för förundran.
“Hur den vuxna individen förhåller sig till mångtydiga intryck/impulser från omgivningen och inifrån sig själv”
Hur individen fungerar under inflytande av den specifika läran, eller gemenskapen (religiös, politisk, etc). Detta är individen såsom vi dömer henne utifrån hennes yttre, hennes resonemang, åsikter – hennes attityd till oliktänkande, o s v. Här är det två faktorer som påverkar: Dels den specifika läran (Den helige Fransiscus ord på en retreat, versus en demagogisk Hitler i radion under brinnande krig), dels individens respons på denna, hennes inneboende tendenser, och mer eller mindre medvetna önskningar. Var individen hamnar på (II) beror på båda dessa två faktorer, det är en mix, “en dans”.
Också för S-axeln gäller att förekomsten av sådant som hör hemma längre ned på skalan säger inte så mycket, om det inte blir för dominerande eller kanske ”perverst” (?), men frånvaron av sådant som hör till de högre nivåerna (aspekter av ambivalens) gör det.
S-axeln handlar om hur individen fungerar under inflytande av den specifika läran eller gemenskapen (religiös, ideologisk, även politisk). Två faktorer som påverkar: Dels den specifika läran eller gemenskapen (Den helige Fransiscus ord på en retreat, vs. en demagogisk Hitler i radion under brinnande krig), dels individens respons på detta, hennes inneboende tendenser eller resurser, och mer eller mindre omedvetna önskningar. Var individen hamnar på S-axeln beror på en mix av dessa två faktorer, det är ”en dans”.
Lägre nivåer på S-axeln. Det finns sådant som knäcker nästan vem som helst och skulle få oss att prestera under vår egentliga nivå. Och det finns sådant som bara lockar vissa, och kanske bara för en tid, och bara till en viss grad. Detta kan vara en regression som kan vara såväl problematisk som gynnsam. (Obs!Även om den postiva regressionen oftast inte är så långvarig eller frekvent att det är berättigat att placera individen efter denna?)
Om de högre nivåerna på S-axeln kan sägas, att omvänt mot de lägre nivåerna, så finns det faktorer som kan få individen att fungera på en högre nivå än vad hon eller han tenderar att göra i mötet med vardagens utmaningar och påfrestningar. Detta kan vara att hon eller han får ”något att tro på”, inflytandet från människor som vill henne väl, som håller henne sällskap och månar om henne. Att till exempel klara av att byta drogerna och ett destruktivt umgänge mot löparskorna, eller en församling, ”ett liv med Jesus”, kan så klart få goda effekter. Att inte längre vara jagad (inbillat, som en följd av drogruset, eller verkligt, som under perioder av abstinens, när man rör sig bland vanliga, skötsamma människor på stan, eller jagad av personer som man är skyldig pengar, eller av minnet av dem man svikit, t ex) gör så klart att individen kan börja att fungera med mindre inslag av primitiva försvar, helt oavsett vad som är individens egentliga nivå.
Den lära som individen med en andlighet på nivå 2 omfattar behöver inte vara förenklad i och för sig. Denna kan tvärtemot vara relativt avancerade, med stor förklaringskraft. Men sammantaget med individen, som i normala fall fungerar på en neurotisk nivå, blir resultatet eller verkan simplifierande. Hur kan detta komma sig? Tankar om reinkarnation och karma skulle kunna förklara mycket, men de kan också lätt göra något med individens tänkande och kännande. Det fokus på den individuella andens karriär ofta både pressar och frestar individen att med avseende på organisationsnivå fungera på en simplar nivå än vad som vore naturligt för henne.
Individer på nivå 3-4 kan, förutom rent ideologiska eller teologiska invändningar, som kan vara giltiga eller inte, förmärka att det är något ”som saknas”. Frågor de kan ställa sig (inom det nyandliga paradigmet) är: ”Hur kan de så självklart hävda att alla är upphov till sitt eget öde? Utan att darra på manchetten? Hur kan de tyckas så beredda att kompromissa med sin medmänsklighet? De tycks så långt från ”undret”, från insikten om att ’Herren ger och Herren tar’…”
Det naturliga är väl att individen har en andlighet som svarar mot hennes mognadsnivå.
Att en lära kan såväl fresta som pressa individen att fungera på en lägre nivå utgör ett slags ”påverkansdynamik”.
(5.) ”Supraparadoxal nivå”
Med nivå 5 (men den fanns redan på nivå 4?) inträffar möjligheten för ”det absolutas återkomst”. (Jämför med ”a second naivite” som hör hemma på nivå 4, medan ”a second boldness” på nivå 5.) Här kan individen åter ta upp sådana idéer som ligger nära typiska adolescenttematan, utan att allt för mycket påverkas av den gravitation som utgår från denna period i sitt eget liv och psyke. Det fordrar att man har utvecklat en paradoxal kapacitet. Detta är själva brännpunkten om man vill beskriva det potentiellt problematiska med new age/nyandlighet.
”Det absolutas återkomst.” Som varit naturligt på nivå 2, mattats på 3-4. Nu kan individen knyta an till det igen. “A second boldness” (Jämför “A second naivite”)
”A second boldness.”
”Varm och fylld transcendens.”
”Två typer.” Nivå 5 finns av två typer. Till det yttre och betraktat från en lägre nivå kan dessa typer tyckas vara mycket olika. Men allt beror på vad man tittar efter. Den ena typen inbegriper självsyn, grader av “upplysning”. Den “boldness” man kan tillåta sig här är inte annorlunda än den andra typen, den tar sig bara uttryck på olika områden. Den anda typen saknar självsyn. Men kan laborera med andras erfarenheter, eller hypotetiska sanningar, i så subtila former, att skillnaden i praktiken inte blir så stor. Ett slags hjärtats renhet har de gemensamt. Och för individer på denna nivå är kvaliteten på “kärlet” grundkriteriet, inte vad det fylles med.
Personer med kosmiska “glimtar”, enligt MK-terminologi, kan de sägas höra till nivå 5. Det tror jag. Men när minnet av detta större bleknar, så kommer de eventuellt gå tillbaka. Till nivå 4-3?
”Maslows självförverkligade typ.” Abraham Maslows beskrivning av ”de självförverkligande människorna” (ref i Wulff, s.521), är att dessa – fastän individuella skillnader också är som mest mest framträdande på denna nivå – i sammanfattning.
”I en kort sammanfattning kan de viktigaste kännetecknen på självförverkligande människor sägas vara följande: En mera exakt uppfattning och accepterande av verkligheten, inkluderande den mänskliga naturen; spontanitet, en frisk uppskattning och kreativitet i vardagsaktiviteterna; relativ avskildhet från den omedelbara fysiska och sociala omgivningen och från kulturen i stort; djupare, mera tillfredsställande personliga relationer, mest sannolikt med ett litet antal andra självförverkligade människor; starka identifikationskänslor och sympati med alla andra människor; demokratisk (icke-auktoritär) karaktärsstruktur; icke-fientlig, filosofisk humor; centrering kring problem utanför dem själva som avspeglar en bred uppsättning värden; tydliga moraliska och etiska principer som tillämpas konsekvent samt en upplevelse av att ha upplöst framträdande dikotomier och motsatspar.” (från Maslow, 1970; ref i Wulff, s.521)
”Univesalizers (Fowler).” Midlife and beyond ”Exceedingly rare” (i Conn). Ofta blir de dödade av sina egna, och ofta uppskattade först efter sin död.
Det krävs skuldförnimmelse på en hög nivå. Man måste i någon mening ha tagit in en större krets än familj, ingrupp, klan. T ex för att kunna hantera världens öde och teodiceproblemet. (vems ord?)
”Universalizers are often experienced as subversive of the structures (including religious structures) by which we sustain our individual and corporate survival, security and significance” (i Conn, s. 348) Duger som beskrivning av hur många inom NA ser på ideal och kanske till och med på sig själva.
”Particularaities are cherished because they are vessels of the universal” (i Conn, s.348)
Här, kanske som hos Maslow på hans högsta nivå, möter man människor som haft mystiska upplevelser? Maslow kallade dessa ”peak experiences” eller ”höjdpunktsupplevelser” för att distansera dem från det religiösa (Wulff-2, s. 521)
Heter ”Generaliserad tro” hos Wulff-2, s.230. Översättning av ”univerzilised”?
”Fowlers kritik av Freuds ’mognad’.” James Fowler skriver, apropå mognaden på stadium 5 (och versus det jungianska konceptet individuation) : ”Freud illuminated many of the paradoxes that arise from trying to strenghten the slender abilities of rationality to mediate between the imperious demands of the id and the harsh constraints of the superego. But his visions of maturity scarcely got beyond the maintenance of a kind of armed truce” (Fowler, 1996, s65)
Här reser man sig från brottningsmatchen, dammar av sig, gör sig redo gå vidare.
Relativt oberörd av det mångtydiga, tar förekomsten av sådant såväl som hur man kan förhålla sig, som något naturligt. Här är det möjligt att gå och tugga tuggummi samtidigt, så att säga. Vill aktivitet igen, som efter en sjukdomsperiod. En aktivitet som inte är begärsledd på samma sätt som tidigare. Hos Fowler beskrivs det som att individualiteten tonats ned. Aktiviteten har såväl en ny avsändare som ny adressat kunde man säga, även om vad som görs inte behöver se så annorlunda ut. Man har ställt sitt liv och sina krafter i ett större sammanhangs tjänst, vilket kan vara såväl “en gud”, mänsklighetens väl eller egna höga ideal. En religiös terminologi ligger nära till hands för att beskriva denna transition men den går förmodligen att beskriva också helt med psykologiska termer. (jmfr Maslow). En uppenbar svårighet är att skilja – och att överhuvudtaget föreställa sig – ett sådan här nivå, från vad man nu är van vid och med rätta misstror. Den blandas helt naturligt samman med uttryck på framför allt kontradiktionär och pre-paradoxal nivå.
För somliga kan denna övergång markeras eller utlösas av någon mystisk eller religiös upplevelse (Geels), vilken ger en “kick” i denna riktning. En “kallelse” till större engagemang. För andra är det blott och bart en mättnad på det tema som varit dominerande under långa perioder av sökande och levande. Man är redo att gå vidare.
Detta är en aktivitet av en ny art, som är svår att konceptualisera eller helt enkelt förstå på lägre nivåer. Det är naturligt att det yttersta målet för andens utveckling på lägre nivåer istället angetts som “utslockande”, ett “nirvana”, motsatsernas upphävande, o s v. Att det är aktiviteten, viljan i sig själv, som är illasinnad eller som för vilse (vilket det i och för sig också är på lägre nivåer). På en post-paradoxal nivå är det förmodligen här som individen sätter in sitt krut, att skilja aktivitet från aktivitet, att rannsaka drivkraft och motivation. Att kunna skilja aktivitet från aktivitet – istället för aktivitet från inaktivitet – ställer större krav på individens mognad och beredvillighet till självrannsakan.
Liksom alla sådana här stadiumteorier (även om detta inte är riktigt en sådan, eftersom individen vid ett givet tillfälle kan återfinnas på en lägre nivå än tidigare) finns en inbyggd frestelse när man försöker placera in sig själv eller andra i dem. De aktiverar helt naturligt naturliga narcissistiska tendenser, och gör uppgiften vansklig. Fowler försöker undkomma detta genom att gång på gång påpeka att ett stadium inte är bättre än något annat, o s v, förmodligen utifrån en kristen referensram – “min faders hus har har många boningar” (etc). Hos Erikson finns den inte på samma sätt, då hans trappa är närmare knuten till det kronologiska åldrandet.
För denna modell är det speciellt en fara som kan förutses, och det är att man förväxlar den post-paradoxala nivåns “aktivitet” och fräckhet, med liknande uttryck på lägre nivåer. Jag litar på Fowler, och Maslow, att individer på den högsta nivån är ytterst sällsynta (ref). Och jag förmodar att det paradoxala stadiumet verkligen måste sökas – och förverkligas – innan den post-paradoxala nivån på ett genuint sätt blir tillgängligt.
För att beskriva den supra-paradoxala nivåns aktivitet behöver man tillgripa motsägelsefulla uttryck: Individen på denna nivå gör val utan att i djupare mening välja bort något. Inget ställningstagande innebär i djupare mening ett avståndstagande från andra åsikter eller uppfattningar. Uppmaningar och ord till vägledning på kollektiv eller individuell nivå utesluter inte ett samtidigt accepterande av andra sätt att leva och handla. En sådan “opartisk” inställning är själva fundamentet och förutsättningen för den post-paradoxala nivån. Men att denna nivå mycket lätt kan förväxlas med andra arter av aktivitet är verkligen inte svårt att förstå.
Om vi leker med tanken att den historiske gestalten Jesus fungerade på en post-paradoxal nivå (flera av mina respondenter anger honom åtminstone som ett exempel på någon som kommit så långt man kan komma) så kan detta åskådliggöra just hur svårt det är att rätt bedöma en sådan individ och hans drivkrafter. Vi vet att han kan uppfattas som alltifrån hårdför revolutionär, i vars efterföljd nästan vilket fördömande eller vilken handling som helst kan rättfärdigas, till en mycket försiktig person, som man kan undra hur han överhuvudtaget vågade gå utanför sin snickarbod. Att han skulle ha fungerat på en post-paradoxal nivå kan göra det lättare att få de olika fragmenten att passa ihop.
Så denna modell, liksom de flesta modeller, ser vårt liv ur ett fågelperspektiv.
Där handlingar inte är “rent” post-paradoxala nivån ska man då ändå hänföra dem till denna nivån, eller till lägre nivåer? Ska den post-paradoxala nivån reserveras för “mystiker”? Att det finns individer eller sammanhang där beslutsamhet, handling är parat med andliga förtecken, som är långt från de post-paradoxala kvaliteerna, det är uppenbart. Men det finns troligt också blandformer som är svårare att avgöra vad de ska höra hemma. (Men det borde kunna finnas de på neurotisk + post-paradoxal nivå… Där den paradoxala nivån inte är fullt etablerad – kanske helt enkelt p g a att de inte är särskilt gamla, så att det naturligt finns “ungvuxna/adolescenta” drag kvar (kanske är detta rent av en framtidstyp?) – och notationen för dem bör då bli “N5”.
Går det att motivera att modellen anpassas även för “I5”, och rent av “P5”, d v s en sjätte ruta? Konflikten borde öka med avståndet till det post-paradoxala, precis som med ett barn eller en tonåring som pressas att agera på en vuxens nivå.
Skulle modellen rent av kunna ha en ruta för varje nivå på II-axeln (som nu med nivå 5)? Fördelar, nackdelar? Det blir fler varianter… Inkluderande samt regulerande hamnar till exemel i varsin ruta. Och med en ruta även för varje nivå på I-axeln? Det blir 5×5=25 rutor.
Är individen som här beskrivs på en post-paradoxal nivå – relativt aktiv och beslutsam – speciell för en västerländsk kultur, eller är det kännetecken som delas av så avancerade individer på olika håll i världen? (Braminen som sitter på en planka och blir badad och matad…) Vilket utrymme för personlighet finns det, och kulturell färg?
4-(5)
”Stage 5 (Fowler).” Early midlife and beyond
”This stage develops a ’second naïvité’”, ett uttryck som Fowler använder med hänvisning till Paul Ricoeur. Här återförenas symboliskt och konkret.
Individen kan förbinda sådant som verkar oförenligt. Man kan uthärda att leva med paradoxer (Bergstrand, 1990).
”Negative capacity” (Bion)
”Unusual before mid-life, Stage 5 knows the sacrament of defeat and the reality of irrevocable commitments and acts. What the previous stage struggled to clarify, in terms of boundaries of self and outlook, this stage now makes porous and permeable. Alive to paradox and the truth in apparent contradictions, this stage strives to unify opposites in mind and experience” (s. 347, i Conn)
I samma resonemang dyker något upp som vi behöver uppmärksammas i fråga om new age. Fowler beskriver vidare hur individen här står fri från grupp, stam, klass, religiöst sammanhang eller nation… På ett djupare plan duger detta kriterium säkert för NA också, men ytligt sett beskriver den en hållning som förekommer överallt inom NA.
”… and whith the seriousness that can arise when life is more than half over” (i Conn, s 347)
Faran här är att bli paralyserad, passiv, ”givning rise to complacency or synical withdrawal, due to its paradoxical understanding of truth” (i Conn, s. 547)
4. ”Paradoxal nivå”
Nivå 4 är en hög nivå, som när det till fullo har uppnåtts innebär att individen slutit fred med sig själv och världen. ”Världen är som jag, och jag är som världen.” En hyfsat gynnsam personlighetsutveckling leder fram till något sådant.
Varför tar inte alla steget över till nivå 5? Nivå 5 ska inte uppfattas som ytterligare en mognadsnivå. Varför tar inte alla steget hit? Kanske beror det på temperament, tillfälligheter, intresse?
Det kan också vara så att denna skara – på nivå 4 – i själva verket inrymmer flera subgrupper, som befinner sig på skilda nivåer av ett annat slags mognad, vilken är i mindre grad ”livsloppsgenererad”. Istället bygger den på ackumulerad erfarenhet från många levda inkarnationer, där varje ålderdom upprepar den tidigare i princip, men på en annan nivå har något ytterligare lagts till det förra livet. Sådant hypotetiserar den transpersonella psykologin om (ref). Ja och mina respondenter också, för övrigt.
”Paradoxal nivå.” Det här är en mogen nivå. Stor förmåga till ambivalens, att se saker från olika synvinklar, att ha överseende med egna och andras brister. Egna begär ställer sig sällan i vägen eller leder vilse.
Såväl Kegan som Bergstrand (i En illusion) skriver om “skuld”, vikten av att bearbeta och göra sig fri denna. En skuld som har sitt ursprung i det oidipala dramat?
Hänförd av det gåtfulla, mysteriet, det stora i det lilla (ref Tolle!). Kan också delvis passiviseras av det, vill “äga” det… Som Gollum, “My prescious”. Prematurt åldrande en risk (Erikson). Krönet på ett slags rörelse som gått över “ungdom” och “ung vuxen”. Här har man nått fram till bemästrandet av en av livets stora uppgifter (Erikson). Överblick, visdom. Denna utveckling och detta slutmål har också motsvarigheter i den “andliga” utveckling som många läror hypotetiserar eller beskriver, och som respondenterna i denna studie talar om. Detta stadium/nivå har förmodligen varit “ett ideal” på såväl pre-paradoxal som kontradiktionär nivå. Men den post-paradoxala nivån har däremot varit gömd, så att säga, bakom horisonten (dess inslag av aktivitet blandas lätt ihop med och kan inte skiljas från den oro eller sådan begärsdrivna projekt som man man själv erfar och har erfarenhet av – det är i första hand “friden” som lockar).
När paradoxal nivå går “i stå” har den blivit för introvert och liknar då kanske en psykoterapi där (såväl klient som terapeut) tappat syftet ur sikte, d v s att kunna återgå till det vanliga livet med förnyade krafter och förmågor, och att terapirummet (liksom bönekammaren, dojon, moskén) inte blir en slutgiltig parkeringsplats, ett akvarium där vatten, syre och ljus existerar i fulländad homeostas.
Samtidigt måste vi förstå att den mognad som finns här är ofta både beundransvärd och resultatet av många erfarenhet. Det är naturligt att detta tillstånd är såväl efterlängtat som mycket tillfredsställande. Den är sökandets ålderdom (?), arbetsdagens slut, måltidens mättnad, en stund av stillhet efter att gong-gongen ljudit.
3. ”Subparadoxal nivå”
Det fullkomliga finns eventuellt som en något, upphöjt, men man sätter inte press på att det ska vara “konkret” och därför kan det samexistera med det vanliga livet, som kräver just detta förhållande på många sätt.
Vanligt kämpande nivå.
Man kan kompromissa
”Ulf Ekman, mars 2014.” I mars 2014 skriver Ulf Ekman (2014-03-09), pastor emeritus i den kristna frikyrkan Livets ord, en debattartikel i Dagens Nyheter där han meddelar att han nu lämnar den organisation han grundat och istället blir katolik. De motiv han anger kan ses som prototypiska för en mognad sent i livet. Ekman hänvisar dels till splittringar inom kristendomen överlag, som han inte längre vill bidra till, dels till de de lidande han åsamkat andra genom sitt engagemang i Livets ord:
“Jag har fått inse att den rörelse jag själv under de sista 30 åren har representerat, trots framgångar och mycket gott som skett på olika missionsfält, ändå är en del av den ständigt pågående protestantiska fragmentiseringen av kristenheten. Dessutom måste jag med sorg konstatera att slitningar, meningsskiljaktigheter och tvister har skapat ovänskap och att enskilda människor har tillfogats sår och lidanden genom sina kontakter med rörelsen [Livets ord]. I detta har jag själv och andra företrädare för Livets Ord ett ansvar, och jag är uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida.”
Han ber också om ursäkt för den kritik av katolska kyrkan som han själv tidigare framfört: “Som protestant har jag varit influerad av och anammat en gängse anti-katolsk retorik och i vårt tidigare skede både skrev och uttalade jag mig negativt och sårande om den katolska kyrkan. Detta är något som jag idag verkligen beklagar och ångrar.”
Vi behöver inte ta ställning i vare sig ena eller andra riktningen i denna historia. Vi kan nöja oss med att se denna kursändring, och de motiv som anges, just som prototypiska. Det är så en mognad längs S-axeln (P-axeln?) skulle kunna uttryckas.
Sub-paradoxal nivån kan hänföras, respektera det mer mogna, men tappar det gång på gång ur sikte. Religiös dyrkan av det upphöjda, sin guru som tillskrivs sådan kapacitet, o s v. Mogna/neurotiska försvar engageras för att hålla t ex de stora frågorna borta. (Fortfarande splittande tendens när det gäller de “över-vardagliga” frågorna och påfrestningarna?)
Här finns de naturliga adepterna, de som kan erkänna andras storhet utan alltför mycket hallabaloo.
2. ”Kontradiktiv nivå”
Sysslar med absoluta storheter på ett konkret vis. Det finns objektivt ”bra” och ”dåligt”, osv, ”fullkomligt” och ”förkastligt, primitivt”.
Idealisering/nedvärdering i den vanliga världen, också bland vanliga människor (inte endast Kristus)
”Fullkomliga individer.” Det finns fullkomliga individer (Fowler å sin sida lägger ned viss möda på att beskriva att de som befolkar hans högsta stadium (”Universializing”) inte är fullkomliga, de har sina brister o s v.) Det finns fullkomliga individer, som blivit det av egen kraft, vars lärjunge man kan bli. Det finns fullkomlig, osjälvisk kärlek. Utopia är inte något ouppnåeligt, men en ganska träffade beskrivning av det kommande fredsriket.
”Adolescens and beyond (Fowler).” ”Has its rise and ascendancy in adolescense but for many adults it becomes a permanent place of equilibrium” (i Conn)
Ändamålden helgar medlen, svårt kompromissa, kompromiss ses som svaghet.
”Prematur mystik.” Dissociativ eller undandragande meditation… På denna nivå är en prematur mystik möjlig, som mer handlar om att man drar sig undan, via meditation eller fysisk avskildhet. Narcissistisk inflation, som egentligen är väldigt slitsam.
”Lätt verklighetsförvrängning.” Nedvärdering: Vissa är dåliga, rätt och slätt, håller inte måttet (men kan ändå utnyttjas eller behållas som vänner, då de inte hotar inre balans el aktiverar svårare känslor)
Idealisering dyrkan av guru, ledare bl a, men också inter-personellt (individen har få lägen när bedömer andra – över eller under)
Omnipotens har “förmågor”, ämnad för stora saker (som new age tillhandahåller en meny av), allvisdom
Nedvärdering vissa är dåliga, rätt och slätt, håller inte måttet (men kan ändå utnyttjas eller behållas som vänner, då de inte hotar inre balans el aktiverar svårare känslor)
Idealisering dyrkan av guru, ledare bl a, men också inter-personellt (individen har få lägen när bedömer andra – över eller under)
Omnipotens har “förmågor”, ämnad för stora saker (som new age tillhandahåller en meny av), allvisdom
1. ”Subkontradiktiv nivå”
Bizarr, världsfrånvänd, introvert, hämningslös (om hos vuxen). Gravt regressivt, ihop med paranoia, droger, mind control, hot, isolering, desinformation, utnyttjande (Heaven’s Gate, Manson). Här kan eventuell Freuds tankar om reträtt till fixeringspunkter vara relevant. För en normalvuxen person ska detta knappt vara möjligt.
”Barnstadierna (Fowler).” 0. Infancy and Undifferentied Faith
Infancy
Kallas senare ”Primal Faith” (1996, Faithful Change).
1. Intuitive-Projective Faith
Early childhood; ålder 3-7 (1996b)
2. Mythic-Literal Faith
Middle childhood and beyond
The school child, ”though we sometimes find the structures dominant in adolescents and in adults” (i Conn)
Har knappt resurser att registrera, än mindre processa, mångtydighet. Mycket låg funktionsnivå. Flyr eller dissocierar från det vanliga livets påfrestningar. Ger fritt spelrum åt “primärprocess”, lustprincipens såväl libidinösa som vedergällande impulser.
Kluster (C/A, D/B, G/E, H/F, samt I)
Det naturliga är att individen har en andlighet som passar till hans eller hennes mognadsnivå på P-axeln. På så vis finns det två kluster som är naturliga, nämligen C/A och H/F, samt två kluster som är ”onaturliga”, nämligen D/B och G/E. I den senare kategorin representerar den förra (D/B) att individen frestas/pressas att fungera under sin egentliga nivå, medan G/E rymmer personer som, med hjälp av ett andligt sammanhang, får hjälp att fungera över sin egentliga nivå.
Det finns sådant som knäcker nästan vem som helst och skulle få oss att prestera under vår egentliga nivå. Och det finns sådant som bara lockar vissa, och kanske bara för en tid, och bara till en viss grad. Och detta kan vara en regression, en “förälskelse”, som kan vara såväl problematisk som gynnsam.
Omvänt finns det också sådant som kan hjälpa den skakigaste att fungera högre än vad hon eller han tenderar att göra annars i mötet med vardagens utmaningar. Detta kan vara att hon eller han får något “att tro på”, inflytandet från människor som vill denne väl och håller denne sällskap och månar (en socialt stöd som lyfter individen upp till sin egentliga nivå, eller kanske t o m högre). Att t ex klara av att byta drogerna och/eller ett förråande socialt umgänge mot ett par joggingskor eller mot “ett liv med Jesus” kan så klart ha flera goda effekter. Att inte vara lika jagad (inbillat, som en följd av drogruset t ex, eller verkligt, som under perioder av abstinens, när man rör sig bland vanliga, skötsamma människor på stan, eller jagad av personer man är skyldig pengar, eller av minnet av dem man svikit, t ex) gör så klart att individen kan börja att fungera med mindre inslag av primitiva försvar, helt oavsett vad som är individens “egentliga” nivå.
Typer (A-I)
Typ av andlighet (B-typ, H-typ, o s v) är ett sammanvägt resultat av å ena sidan individens uppnådda mognadsnivå (I-axeln), å andra sidan en mix av dels yttre faktorer (specifikt tankesystem, gruppdynamik, etc), dels individens egent ”dagsform” och tendens (t ex till kontroll eller ansvarsflykt) som uttrycker sig på S-axeln. Denna senare position (S) är visserligen ytligare än den som individen uttrycker sig med på P-axeln, men för den skull sällan flyktig.
A-typ
Låg mognadsnivå omsatt i andlighet. Kanske låg begåvning. Eller motsatsen. Primitiva försvar. Stark projektion, eventuellt utnyttjande av andra. Gränspsykotisk, vanföreställningar. Destruktiva sektledare och sekter. Kategorin reserveras för sällsynt grava fall (liksom I-typen, i andra änden av skalan). Ex: Charles Manson, Appelgate/Heavens gate?
Viktiga förstå att psykotisk organisationsnivå är inte detsamma som ”psykotisk”. Destruktiva sektledare. Kategorin reserveras för sällsynt grava fall.
Exempel på destruktiv variant: Charles Manson? Men det behöver inte vara något som går ut över andra. Det kan också vara en rätt försynt, egen, barnsligt färgad religiositet hos t ex någon sjuk.
Hur jämföra med s k primitiva religioner, som kan uppvisa många ”psykotiska” resonemang? Att någon måste dö för att sona gruppens skuld. Andebesättelse.
”Den omogne sektledaren.” Personlighetsstörd-psykotisk
B-typ
Individen fungerar långt under sin egentliga nivå. Vissa medlemmar av destruktiva sekter, som kanske så småningom kommer att ”vakna upp”. Stockholmssyndromet.
Andlighet som inte bara har liknande verkan som ett drogberoende, men kanske också är förenat med ett faktiskt missbruk. Mera primitiva förvar aktiveras för att stå ut, helt enkelt, och för att kunna fortsätta leva det liv man lever. Eventuellt såväl med sådant som är gratifierande som annat. ”Den tunna röda linjen.” Förnekelse.
”Den urspårade sektledaren.” Som i grunden har en högre funktionsnivå än A, men berusas av makten, tillgång till sex, droger, osv
C-typ
Relativt låg funktionsnivå, kanske personlighetsstörning eller markerat neurotisk. Attraheras av läror och ideologier med tydliga regler och principer. Förmodligen också med ett tydligt in- respektive utgruppsscenario. ”Naturlig borderlineandlighet.” Åtskilligt av projektion, rationalisering. Starka försvar. Det förflutna fortsätter att spela upp sitt spel. Andra kan få en tydlig känsla av att religionen fyller andra behov än ”andliga” för individen.
”Den unge sökaren.” Befinner sig ännu på en adolescentnivå/omogen-neurotisk nivå, och personligheten utvecklas fortfarande. Höga ideal, förenklade resonemang, är naturligt vid denna ålder och förmodligen övergående (Kognitivt, Piaget/Elkind). Finns också dynamiska faktorer som har med frigörelse och vuxenblivande att göra, o s v.
D-typ
Simplifierande? Generaliserande? Attraheras av enkla lösningar och definitiva kategorier. Intellektualiserande försvar. Filosofi och andlighet också som ”ett sällskapsspel”.
”Den medelålders sökaren.” Dels finns ett stort antal kvinnor för vilka det nyandliga intresset är ett emancipatoriskt fenomen, efter ett liv med ansvar för barn, ett eller flera äktenskap. Som vill göra något “för sig själva”. (Flertalet fungerar förmodligen på en stabil neurotisk-mogen P-nivå och på nivå 2-3 på S-axeln.)
E-typ
F d kriminella, missbrukare t ex, som hittar något att leva för, att tro på. Kanske svagbegåvade. Viss positiv suggestion eventuellt från sunda, ideologiskt starka, personer, prästen, eller nya vänner.
Personer som kanske slagit i botten och lyckats kravla sig upp, eventuellt med stigande ålder. Personlighetsstörningar är också mer sällsynta bland äldre personer. Man orkar inte hålla på som förut helt enkelt. Mindre vitalitet och mer erfarenheter medverkar till att man stiger ”uppåt”. Verkligheten har hunnit ifatt en.
F-typ
Kyrkans fotfolk. (Den här typen fanns inte i den ursprungliga modellen.) Enligt modellen är det en person som fungerar på neurotisk/mogen-neurotisk nivå och har en andlighet på subparadoxal nivå.
”Den trogne gudstjänstbesökaren.” Inga speciella maktanspråk inom religionen, förhållandevis svag individualism, ev maktperson i hemmet.
G-typ
Personer som hittat något att leva för, att tro på. Viss positiv suggestion eventuellt från sunda, ideologiskt starka personer. Prästen, eller nya vänner. Förmodligen kan åtskilliga av AA-rörelsens medlemmar räknas hit. D v s en lära som i sin övergripande atmosfär är påfallande mogen, i sina reflektioner och i sin syn på människan, även om den inte besvarar några av de stora frågorna.
H-typ
Sunt religiösa, som är relativt harmoniska med sig själva och sitt liv. Det finns något vitalt över hur det religiösa eller andliga engagemanget flätas in i deras vardag. Dynamiskt, lekfullt. (Motsvarar väl nivå 4-5 hos Fowler. En viktig finess med denna alternativa modell är att t ex denna nivå finns på såväl P-axeln som S-axeln.)
Att detta är förgården till det transcendenta är långt ifrån säkert (som man kan få intrycket av i figuren, liksom kanske hos Fowler). Kanske finns det rentav en den religiösa utvecklingens ”latensålder” och att också dessa individer sorteras in här? Det vill säga en relativ stiltje och liknöjdhet som inte ska förväxlas med andlig-moralisk mognad?
I-typ
Mystikerna. Motsvarar nivå 7 hos Fowler, och är förmodligen mycket sällsynta, precis som han säger. Eventuell kan personer inom den nya andligheten kategoriseras felaktigt (eller själv frestas att göra det, mycket lätt) som I-typ, då Fowlers kriterier främst relateras till samfundsandlighet.
