Etikett: gudsbild

En hälsosam gudstro?

En hälsosam gudstro?

Mastigt ämne, som man kanske inte ens borde rota i. Ett mysterium man borde låta vara? Det hamnar så lätt i ett emotionellt ställningskrig mellan för eller emot, också.

Men, ändå! Jag ville försöka samla mina tankar kring begreppet-fenomenet Gud. Ämnet har också varit uppe i ett par inlägg nyligen. Personlig, opersonlig? Ingetdera eller bådeoch? En personlig, levande entitet som man kan ha en relation till? Eller “Universum”, höjt över ont och gott? Ett metafysiskt operativsystem, ett rundningsmärke ute i Kosmos, en kopplingsstation för ens “karma” mest? (I den intervjustudie jag gjorde för några år sen, med personer som hade en alternativ, nyandlig livssyn – liksom jag själv haft så länge – var det detta område som gjorde mig mest förbryllad, rentav sorgsen.) Själv är jag mest av allt agnostiker. Men en varm sådan. Som jag påstått förut. Jag är intresserad av fungerande gudsrelationer. Oavsett detta mest är animeringar av tillvaron som folk gör själva. Eller om det är på riktigt.

Och i praktiken, psykologiskt, kanske det inte spelar så stor roll?

(Bild: “Cosmic Tailor”, av Rodrick Howard)

Dammsugaren Herbert & Gud

Dammsugaren Herbert & Gud

Apropå att vi gärna animerar saker vi har omkring oss. Och kanske Livet självt.

Bara en mänsklig böjelse, som i sin tur gett upphov till religioner, etc?

(Men jag säger inte bestämt att jag tror det förhåller sig så… Har väl mest ett behov av att flush the system, så att säga, starta om från grunden, se vad man kan komma fram till…)

Finns Gud?

Finns Gud?

Jag håller öppet att gud i själva verket bara är en “animation” vi människor gör av tillvaron. Denna animation finns av många olika slag. Hos “den mogne”, om vi nu ska använda den värderade beteckningen?, är den av ett annat slag bara, än hos flertalet. Sen med “den sista elektriska kicken”, kalla det Upplysning, Kosmiskt medvetande, etc, som en del vittnat om, så blir denna “animering“ isåfall bara ännu mer solid, integrerad i personen?

Gud är på tidigare stadier ett behov av trygghet, tröst, ha en förtrogen, “nån på sin sida”. På högre nivåer en sorts ömsinthet för tillvaron, att få möjlighet tillskriva “någon” äran, ngn att relatera till, ett slags låtsasvän. (Men på djupet som den “återvändande” sonen, inte som de som stannat hemma, för att låna en bild ur bibeln.)

Ungefär som man animerar o sätter namn på en båt, bil, sommarstuga man håller kär… Eller ett land, tänker på nationalsången (är väl likt många sådana hymner, gissar jag), man ser sitt land som ett levande, avgränsat helt… “Du tysta, du ärorika…” hur den nu går, o andra sådana Sverige-sånger som låter som man sjunger till en älskad… Guds-bilden på högre nivåer är som “en universell patriotism“, som inkluderar allt?

Men alltså, att skillnaden inte är så värst stor, om det objektivt skulle förhålla sig så att tillvaron är besjälad av ett enda övergripande väsen, eller inte… Den mognes kärlek till tillvaron är av ett så fullödigt slag att han/hon redan förhåller sig till tillvaron som om den vore besjälad.

Jag kan tänka mig att för den långt framskridne (spekulationer! 🙂 ) så har den individuella överlevnaden o världens väl o ve på nåt sätt smält samman. Ett perspektiv där huruvida man själv kommer att leva vidare inte betyder så mycket. Man är så försänkt i världen att man inte bryr sig. Känslomässigt. Sen om man har en viss självupplevelse eller starka aningar om att man som individ kommer att leva vidare, det är ändå underordnat.

Och, nä jag kan varken säga bu eller bu, bestämt, om guds sanna natur. Nån egenerfarenhet av typen “upplysning” har jag inte. Jag kan bara spåra det hela så långt mitt förstånd räcker. Och jag extrapolerar då hur de mer mogna – men fortfarande “oupplysta”, dvs som inte gör anspråk på att ha nåt kvalitativt annat än gemene man att utgå från – kanske upplever tillvaron.

Men, jag håller öppet att det faktiskt är individen själv som “värmer upp” världen. Att upplevelsen av tillvaron som gudomligt välvillig o kärleksfull är ngt som kommer från individen själv, mest är en spegling av ett kärleksfullt, altruistiskt, ödmjukt sinne, så att säga…

(Ovanstående är några klipp ur en diskussion om Guds natur.)

Finns gud i nyandligheten?

Finns gud i nyandligheten?

”Hos många esoteriker kan man ana en uppenbar svårighet att integrera Gud i deras filosofiska system, eftersom det i praktiken inte finns någon plats för Gud i ockultismens universum. Detta gäller i hög grad teosofin och dess avläggare antroposofin och Martinus kosmologi.”

Arlebrand, 1992

Det här är ett omtag på en gammal diskussion. Om “Gud” i gammal och ny andlighet. Mycket har blivit sagt, vridet o vänt på, redan tidigare. Men eftersom jag tycker ämnet rör vid det allra viktigaste, så here we go again… Jag saxar lite från det gamla inlägget, vad jag skrev där:

“För några år sen genomförde jag en intervjustudie om nyandlighet ur ett psykologiskt perspektiv. Många svar & resonemang var väntade, jag var ju bekant med området innan. Inte heller de svar jag fick när mina informanter skulle berätta om sin syn på ‘gud’ var helt överraskande.
Men sammantaget gjorde den biten av studien ett särskilt djupt, faktiskt oroande, o sorgligt, intryck på mig. Det blev nästan övertydligt hur ‘den nyandliga guden’ knappast kan fylla den psykologiska funktion som den gängse t ex kristne gudomen kunnat.”

“[Det var] en mycket besynnerlig gud som jag fick beskriven för mig… En gud som både är personlig och opersonlig. Bådeoch och varken eller. Varken ond eller god, men på ngt vis god ändå, men knappast ‘föräldragod’… Sitt öde skapar man själv, det gudomliga är mer som ett slags rundningsmärke ute i kosmos för ens egen karma, lägger sig inte i. Sitt elände har man själv bäddat för, det måste man gå igenom för att lära sig. Gud mer som en rättviseprincip, ett slags program som universum opererar enligt. Frånvaron av värme och personlig omsorg var påtaglig.

Med detta sagt, jag hävdar inte att det faktiskt finns en gud med den ena eller andra uppsättningen egenskaper, eller personligheten. Men psykologiskt emotionellt – för många av anhängarna till new age/nyandlighet/västerländsk esoterik, etc – så måste man ändå säga den nyandliga guden är ett nedköp.”

New age och “Gud”

New age och “Gud”

Respondenterna visar ett stort intresse för teologiska frågor. Vissa av kyrkans uppfattningar, i synnerhet föreställningen om att Kristi död på korset skulle kunna befria nulevande från skuld, avvisas med förnuftsargument. Kyrkans gudsbild, så som denna uppfattas, ifrågasätts också den med av allt att döma goda och genomtänkta argument. Medan Gud för den kristne är ett levande mysterium, så förefaller han inte vara det för respondenterna. Han är av allt att döma svår att få grepp om (personlig eller opersonlig) men respondenterna har klara svar på frågor om Guds egenskaper i övrigt, dennes utsträckning, dennes roll i världen och förhållande till individen, som administratör av vår karma, mm. Så i någon mening har nyandligheten detroniserat även Gud. Med psykoanalytisk terminologi så kunde man säga att anhängarna lyckats genomskåda Gud, ”penetrerat” och triumferat, även över denne?
Samtidigt är den bild av Gud som tonar fram ganska märklig. Han är inte mäktig eller sträng, som guden i Gamla testamentet, utan snarare bortvänd, likgiltig, eller med ett nästan instrumentellt förhållande till oss. Det är inte precis bilden av en ”bra förälder” som tonar fram, sett med anknytningsteoretiska ögon. Han låter människorna lida, men han gör detta av kärlek, förklarar en av respondenterna. För att vi ska bli fullkomliga. Samtidigt är det uppenbart utifrån intervjusvaren att det är åtskilliga människor i världen som kommer att behöva lida svårt i framtiden. Det ligger nära till hands att fråga sig om inte gudsbilden och attityden till omvärlden samverkar på något vis, och om inte gudsrelationen har fått drag av ”identifikation med aggressor”.
Den nyandlige guden har inte skapat människorna, då vi funnits till i all evighet. Därför finns inte heller någon innestående skuld eller anledning att känna eller visa honom någon tacksamhet. Denne gud har inte heller låtit sin son dö på ett kors, för att lätta våra bördor. Inte heller där finns det någon tacksamhetsskuld. Denne gud hjälper eller bistår oss inte på någon aktivt sätt. Människan är således oberoende, såväl i förhållande till de jordiska föräldrarna som till Gud. Arlebrand (1992) menar dock att det finns ett saknat objekt bakom det nyandliga sökandet. Detta sökande har urartat till ”andlig materialism och konsumism. Utan kontakt med Gud tvingas människan hemfalla åt dyrkan av sig själv och sina personliga behov… Människan söker ytterst inte ’något’, utan ’någon’” (s. 224f).
Granqvist et al. (2009) menar sig i sitt arbete utifrån anknytningsteori ha kunnat påvisa att personer med nyandlig orientering i högre grad har en desorganiserad/osäker anknytning. Vad av detta kan förklaras med själva lärans påverkan, och vad har med uppväxterfarenheter eller biologi att göra? I förhållande till vanlig religion kan en del individer reparera en bristfällig anknytning, menar Farias och Granqvist (2007), något som kallas ”earned security”, medan detta inte kunnat påvisas i forskningen på de nyandliga.

Översikt Textfragment