Etikett: de upplysta

Psykospirituell honungsfälla?

Psykospirituell honungsfälla?

Det här inlägget relaterar till en tidigare post, som bl a handlade om en långdragen copyrighttvist i kretsen kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1895-1981).

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om bråket kring litteraturen. Det är ju trist. Men låt de döda begrava sina döda, som han sa, nazareen. Diskussionen som följde på mitt inlägg hjälpte mig dock få fatt i vad som är och har varit mitt grundläggande problem med alltihop.

“Alla förstår inte Mästaren, de kan inte uppskatta, de har inte behov av honom. Detta beror på att de inte är tillräckligt mogna. De har inte varit igenom lika mycket lidande som vi/jag. Folk är på olika stadier i sin humana, intellektuella utveckling. En del är före, en del är efter. Det är som det är. Allt är mycket gott.”

Sådant hör man ju då och då. (Gissar att i bråket om litteraturen kan man höra det från båda sidor?) Men det är något lurt med det. Lockande, men lurigt. Som en psykospirituell “honungsfälla”.

(“Honey trap” är ett begrepp från spionvärlden. Någon blir förförd av en tilldragande man/kvinna och kan plockas på hemlig information och/eller försätter sig i en utpressningssituation. Dvs något lockar, smakar sött, men det får ett högt pris.)

Men, igen, jag tar alltså inte ställning till om sådant som spirituell utveckling finns (som i mitt påhittade citat ovan). Man skulle kanske vilja avfärda det hela för att det låter så elitistiskt, gammeldags eller rentav kolonialt? Men det gör faktiskt inte jag. Nöjer mig med psykologin. Den kommer närmast.

Är vi rustade att hantera o möta livet med detta tänkande – oavsett det är sant eller inte – eller kommer det kunna göra något med en, avtrubba, förenkla, förråa en till sinnes? (Men avigsidor jag försöker beskriva gäller inte alla. Somliga verkar kunna parera det. Är nog ingen viljessak, om man klarar det eller inte. Det är något annat som då fungerar som “motgift”.)

Men man kan ju tycka det är en märklig omständighet att så många andra rörelser uppstod och enskilda trädde fram som formulerade sina filosofier på liknande vis som Martinus Thomsen, då för hundra år sedan?

Då fanns i vissa läger även mörkare, aktivare drömmar, liksom i förlängningen av detta “somliga är före, somliga är efter”… Borde man inte aktivt försöka göra sig av med dem som sinkar, som bara ställer till trubbel, etc. Filosofen Jules Evans skrev om den esoteriska nyandlighetens mörka historia i en lång, läsvärd text för ett par år sedan.


Att vakna upp

Att vakna upp

Varje spirituell tradition verkar ha eller förespråka sin egen version av att “vakna upp”. Frälst eller Upplyst. Med stora likheter, tycks det för en lekman. En omvälvande, genomgripande erfarenhet.

Den modell jag själv är mest bekant med är den som presenterats av och traderas vidare av anhängare till den danske mystikern Martinus Thomsen. Det är ett förlopp i flera steg, med upplysningsupplevelser av allt större styrka. Först kommer det som “kosmiska glimtar”, i slutänden som ett permanent “kosmiskt medvetande”.

Sant eller inte, det kan man läsa mera om på annat håll. Jag funderar snarare på hur skeptiska eller njugga man kan vara med att erkänna sådana erfarenheter när någon vittnar om dem. Blir lite inkvisation över det hela.

Har inte så värst många exempel att bygga min spaning på. Men Sture Emby är i alla fall ett. Detta var redan på 50-talet. För tjugo, tjugofem år sedan ett annat.

Men så för några veckor sedan dök det upp en kille som var öppen med vad han upplevt och upplevde.

Vi har haft lite kontakt senaste veckorna. Inte för att jag tänker gå i god för riktigheten i det han hävdar, eller dra några metafysiska växlar a la Martinus eller någon annan enlightenment-modell på det hela. Men tycker det verkar genuint och fint faktiskt. Svårt att avfärda.

Här är några klipp från andra forum, vad jag tyckt och tänkt:

“Småtokiga, överilade projekt kan man ha när entusiasmen är hög, kalla det mani, pseudo-mani, eller något annat. En sak jag har förstått är att den här typen av genombrottserfarenhet – vad det nu handlar om, metafysik eller bara en radikal omstrukturering av psyket? – inte alltid är någon smooth ride.”

“Jag blandar som sagt inte in eventuella metafysiska aspekter, steg mot emotionell och kognitiv fullkomning, etc, i detta. Det kanske behövs, för att rätt bedöma, vad vet jag. Men hur som helst. Jag är väl bekant med Martinus Thomsens ‘stegvisa’ modell. Samtidigt vittnas det lite varstans ifrån, om starka mentala erfarenheter som för individen känns som ‘att vakna upp’. Så kan man uppleva det i en mer renodlad mani eller psykos, också. Men så finns det de som menar att det går att differentiera i detta, som en skala. Att somligt ligger närmare den psykiatriska änden, annat på andra kanten, kan te sig likartat men har ett annat förlopp, en annan prognos.

Martinusmodellen verkar lite förenklad, puritansk, kan jag tycka. För att upphovsmannen såg det så, eller för att det är så modellen traderats eller stelnat? Man behöver vara ödmjuk inför sådant här, tänker jag. Allt dylikt är omruskade, frigör energi, känslor och tankar, sedan får man se vart det landar.”

“Vad jag ville lyfta var mest att fenomenet ‘uppvaknanden’ är ju något som forskats och funderats på även långt utanför metafysiska sammanhang med tydligt uppställd utvecklingsmodell. Är verkligen novis på detta, men finns ju det som kallas Transpersonell psykologi? Som, så har jag förstått det, delvis växte fram för att en del psykologer m fl tyckte sig se att det verkade vara skillnad på ‘psykos’ och ‘psykos’.

Jag tänker att i grunden är det en radikal inre omstrukturering det handlar om. Att det främst är detta. Hur man känner för sig själv och världen och sig själv i världen.

Jag håller öppet att t ex droger i vissa fall kan ha samma funktion som kraftig katalysator för en sådan ‘omstrukturering’. Ibland i kombination med psykoterapi. Påmindes om det när såg den här dokumentären och trailern.

Kanske passar det dåligt in både i det gängse psykiatriska systemet och i martinusläran så som den traderas?”

Auktoritetskomplex

Auktoritetskomplex

Att vara skeptisk till vaccin, miljöhot, mm. Klokt, kunna tänka själv, stå fri. Eller så är det nåt slags auktoritetskomplex?

Min erfarenhet av nyandligheten är att det finns ett laddat förhållande till sånt som vanlig naturvetenskap (både klimat, vaccin t ex), akademisk forskning, Kyrkan o prästerna, vanliga psykiatrin, etc. Etablissemanget. Ett slags försök till detronisering.

Ibland kanske på goda grunder, att vara lite skeptisk, avvaktande. Men att det kan verka så förutsägbart, att är man skeptisk mot det ena, så är man det ofta mot annat liknande också?

Att etablissemanget hör till det gamla paradigmet, de gör så gott de kan, möjligen, i god tro, om de inte är korrupta… (“ödlor”). Medan den nyandliga filosofin representerar ett nytt, “komplett” paradigm, som är överlägset… “Ljusarbetare”, osv.

(Sen kan man dra detta ännu längre… till synen på föräldrar, vad man ärver o möjligen står i ett slags tacksamhetsskuld pga?, tidigare generationer, men där den nyandliga filosofin lär att man själv har med sig allt när man föds, familjen är bara ett slags planteringskärl, föräldrarna blott medvandrare… Dvs också detta “etablissemang” ifrågasätts, eller detroniseras.)

Är man klimatskeptiker så verkar man vara också ofta vaccinskeptiker… i högre grad än vad som vore “statistiskt” motiverat, om man säger, för områdena har ju inte mer gemensamt än att det är stora, komplexa frågor, som experter, utbildat folk är engagerade i och behövs till… Och mitt intryck är alltså att just sånt etablissemangsförakt? är extra vanligt i alternativandliga kretsar. […]

Det är ju inte bara nyandligheten så klart, sånt finns ju med många andra förtecken, det rebelliska, även om den nyandliga filosofin har det extra mkt, lockande, “att ha fött sig själv” (utan vare sig föräldrar eller förfäder, knappt en gud som förtjänar en tacksam tanke)… Nu spinner jag på bara, men för mig är detta centrala, viktiga grejor. […] Och, som sagt, det är snarare hierarki som jag tänker är det läbbiga, det som repelleras, inte grupp.

“Hierarki” med bara ETT enda undantag, praktiskt taget (och jag har borrat ordentligt i fenomenet, tycker jag!), det är “De Upplysta”, den eller de individer som man menar har fullkomnat den själsliga evolutionen, creme de la creme…

De upplysta de förtonar sig in i nån allsmäktig, allvetande, allkärleksfull kategori, som är bortom allt… Men en dag ska man få bli som dem, man ligger liksom i omkörningsfilen, drar förbi, det strålande målet får allt annat “hiearkiskt” att framstå som oviktigt, förfelat o illusoriskt.

Spirituell narcissism

Spirituell narcissism

“One of the things I’m wrestling with at the moment is hierarchy in spirituality, and the idea of ‘higher’ and ‘lower’.”

Så börjar filosofen Jules Evans en lång text från härom dan… Han skriver om utvecklingstanken i allmänhet, och inom nyandlighet & new age i synnerhet. Allra mest handlar det om Ken Wilber. En nyanserad granskning av denne gigant.

https://julesevans.medium.com/ken-wilber-and-spiritual-hierarchy-5e163226d270

Min behållning av texten är framför allt två saker. Dels att jag nu känner mer respekt för Wilber. Han har ändå gjort ett hästjobb med att utveckla sin modell, med en stor portion psykologi.

Dels påminns jag om hur less jag är på själva konceptet andlig evolution. Att det mänskliga sinnet nog inte är rustat att kunna hålla på med sådana modeller. Vare sig de är korrekta eller ej.

Mot detta kan man vilja hävda att även om människor befinner sig på olika nivåer, är olika långt utvecklade andligt sett (via reinkarnation, osv), så behöver det inte vara ngt idealiserande/nedsättande med det. Nej, i den bästa av världar skulle det inte behöva vara så. Att det t ex skulle göda ens egen narcissism, som Evans pratar om. (Eller ens känsla av mindrevärde. Men detta är nog i så fall mera sällsynt )

Teoretiskt sett skulle det kunna vara separata saker. Men i praktiken? Detta är ingen viljesak, tänker jag. Det är därför jag skriver “rustad”‘, dvs att det har med ens själva konstitution att göra. Analogt med att man inte har förutsättningar att lyfta en sten som väger 1 ton, eller motstå stark radioaktiv strålning, t ex. Även om man önskade att man kunde, eller tycker att man borde kunna det. Eller i värsta fall inbillar sig att man kan. Om man nu inte kan det.

Martinus Thomsen och hans rörelse

Martinus Thomsen och hans rörelse

Det har nog skymtat fram här och var att jag intresserat mig för den danske mystikern Martinus Thomsen (d. 1981) och hans visioner. Här är ett inlägg jag postade på annat ställe i våras till hundraårsminnet av det han själv sagt var startskottet för hans arbete. Vad får mig att tänka på honom just nu? Jo, i veckan kom domslut i en utdragen tvist om copyright som pågått i tio mm år och som splittrat och söndrat martinusrörelsen. Är väl inget konstigt i och för sig, sånt händer i de flesta andliga sammanhang.

Det här är inget debattinlägg. Inget värvningsförsök heller. Lite nyandlig omvärldsbevakning och en VDN-märkning av mig, kan man väl se det som. Och min uppfattning om rätt och fel i tvisten hör inte hit. Låt de döda begrava sina döda, säger jag bara. Livet går vidare.
– – –

Bakom det här fönstret för i dagarna hundra år sen hände nåt märkligt. Den unge mejeristen Martinus Thomsen kom hem en kväll, satte sig i sin korgstol och fick strax någon form av profetisk upplevelse som skickade honom i en oväntad riktning för resten av hans liv.

Jo, det är faktiskt märkvärdigt hur man än ser på det. Livsfilosofiskt, för vad han sen delade med sig av, om man är lagd åt det hållet. Religionsvetenskapligt. En mystiker i vårt närområde med en stor produktion av texter, föreläsningar och “symbolbilder” över ett halvt sekel som – fram tills nu – knappt fått någon uppmärksamhet alls från den akademiska världen.

Eller psykologiskt. Själv träffade jag honom aldrig. Jag blev bekant med Martinus Thomsen och hans svindlande “kosmologi” först året efter han dött. Men jag har ju mött många som känt honom. Och han verkar ha skött sig, inga konstigheter, inga större skandaler eller extravaganser. Bilden man får är av en enkel, vänlig och skojfrisk man. Visst blev han med tiden en sorts kultledare, med några tusen trogna anhängare. Men det var aldrig särskilt mkt pengar inblandat, inget missionerande, det fanns över huvud taget inget man kunde bli medlem av.

Så psykologiskt är han inte lätt att begripa sig på, eller bortförklara, heller. Alltså att få ihop personen med verket. En psykotiker, eller åtminstone störd, någon som drevs av ett begär efter att imponera och få makt över andra, etc. Han förefaller faktiskt ha varit en ganska annorlunda nyandlig förgrundsfigur. Jag brukar säga att den här rörelsen är som min andliga hembygd. Nuförtiden knappt mer än detta. Men Martinus Thomsen (1890-1981) tänker jag alltid på med värme.

(Stolen finns bevarad på Martinus institut i Köpenhamn. Huset på Jagtvej 52 står kvar och ser ut ungefär som då. Själv vilar han i ett litet mausoleum på Frederiksbergs gamla kyrkogård.)