Andlighet, Samhälle & Psykologi

Jag vill till sist tacka mina respondenter för att de så generöst och tillitsfullt delat med sig av sina tankar och funderingar om såväl sina egna liv, som tillvaron i stort. Vid en första anblick och genomläsning kan nog denna studie förefalla nedvärderande och kritisk och jag förstår om någon kan känna sig förrådd eller utelämnad. Men jag vill försäkra att mitt intresse för området är genuint.

Mer än att klanka på det som är potentiellt problematiskt med new age/nyandlighet, så finner jag faktiskt frågan om ett eventuellt kontinuum mycket intressantare.

Det går att förstå NA:s popularitet mot bakgrund av stämningar i vår samtid. Men det går också att förstå något mer generellt om vår samtid och levnadsvillkor utifrån studier i NA. De påfrestningar som anhängare exponeras för, från omgivningen såväl som från sitt eget inre, har mycket gemensamt med utmaningen att leva och mogna i kanske framför allt det västra kultursfären. NA gör vissa mentala processer mer synliga.

Slutsats. Vår situation har mkt gemensamt med NA. Förnekandet av grundläggande mäskliga villkor är besläktade. Detta är något naturligt att värja sig emot, som går stegvis livet igenom – barn, tonår, ung vuxen, o s v – och berör personlig mognad. Men man kan argumentera för att vår tids människor gör extra motstånd mot åldrande, svaghet, bräcklighet. Det är vårt vanl förnekande i det längsta, men armerat eller legerat. Så NA kan vara en försvårande faktor för vanlig livsmognad. Förm så på gruppnivå. Farias o Gr bekymmer värt ta på allvar.

Ett resonemang för att försöka gå NA till mötes. Inom NA tänker man sig att människan utvecklas under lång tid för att bli redo för att leva i/återvända till den andliga världen. Vad är det som tar en sådan tid? Vi befinner oss på jorden för att lära oss att tänka och skapa ändåmålsenligt. Målet är att bli fullkomligt kärleksfulla individer.

Det är bara i den tunga jordiska materian som sådant lärande är möjligt. Här får vi respons på våra handlingar. I den andliga världen sker allt ”på tankens bud” och lärande och mognad är inte möjligt.

Även om skulden är ”en illusion” så kanske ändå förmågan att känna skuld ingår i denna utbildning?

”En sårad flykting mellan två riken.” Är det någon i materialet som tar upp den tanken?

Denna studie har haft två ingångar till fenomenet. Dels har den fokuserat på lärans inverkan på individen. Här kan mycket mer göras. En fördjupad psykodynamisk-psykoanalytisk undersökning. ”Bra” och ”dålig” religion. Dels har den tagit upp ett gammalt spår ur religionspsykologin som handlar om sådant som.

Jag har i denna studie föreslagit att fenomenet bör förstås psykodynamiskt. Förmodligen är det så att viss andlighet utsätter individen för större press/frestelse att fungera ”under sin nivå”. Men detta kommer få olika effekt på olika individer, förmodligen beroende på flera olika faktorer: lärans ”tvingande koherens”, individens personlighetsstruktur, mm.

Longitudinella studier.

Att göra longitudinella studier för att få en större förståelse för hur ett intresse för new age/nyandlighet kan uppkomma återstår att göra (Granqvist, m fl). Men det tål att påpekas att även om dessa fynd skulle peka på en kausalitet med uppväxtfaktorer så skulle inte dessa resultat vara övertygande utifrån ett new age/nyandligt perspektiv, då det antas att individen har med sig sin egen personlighet från ett tidigare liv som endast ”aktiveras” av kontakten med omvårdnadspersoner och tidiga miljöfaktorer.

Filosofisk analys.

De filosofiska eller teologiska invändnigar som görs kommer naturligtvis främst från kristet håll (Adel…, m fl). Det skulle vara intressant om en filosof ville försöka beskriva vad det är som är karaktäristiskt med new age eller nyandlighet, i relation till t ex ateism/agnosticism och kristendom. Om det går att fånga? Ekvation, villkorssatser. Filosofiskt sett kan den nyandliga världsförklaringen förefalla vattentät. Den förklarar

Differentiera, new age/nyandlighet ”typ 1”, ”typ 2”, osv

New Age har anklagats för att sakna gemensam världsåskådning, gemensam ideologi, gemensam organisation, s17

New age är av en nebulös natur, s21 Chryssides 2007. Den forskning som gjorts har varit på ”new age”-intresserade (Granqvist). Den populära föreställningen att new age är ett smörgåsbord sätts i fråga av flera forskare.

New age respektive nyandlighet är uppfattas allmänt som mycket heterogena grupper. Istället för att argumentera för att denna företeelse faktiskt är mer homogen än vad man vanligtvis tänker sig, så kan man nalkas det hela från andra hållet. Att ange några kriterier som får konstituera ens grupp. Denna kan man sedan kalla vad man vill. I den efterlysning som gick ut angavs ”nyandlighet/new age”. Detta får gälla även i denna studie. Här efter kallat NA, vilket ska ses som ett slags mix av de båda.

Jag upplever att den är heterogen, inte så mycket för alla dess exotiska praktiker och föreställningar, och att det finns så många olika slags healing t ex – med märkliga namn och anspråk – som individen kan skifta mellan, utan att bredden är längs ett slags axel, som har med rationalitet versus känsla att göra.

Alla inom NA omfattar en acceptans för i princip samma saker. De skiljer sig åt – och kan möjligen på den grunden fördelas till några få grupper – efter vad som är i centrum för deras uppmärksamhet, och vad som är perifert: För somliga är upplevelsen det primära, metafysiken sekundär. För andra är det tvärtom. Ungefär som i alla andra religiösa sammanhang. Ofta har dessa individer inte så mycket att säga varandra, eftersom deras uppfattningar är så outvecklade i den avdelning som inte är i deras fokus. I en enkät kommer gruppen att framstå som mer homogen än vad den i själva verket är! Och vid en inventering av utbudet i en new-age-bokhandel etc kommer den framstå som mer heterogen och ombytlig än vad den egentligen är. Båda perspektiven är sanna.

Här är den forskning som gjorts inom kognitiv psykologi, som pekar på att i vissa aspekter har traditionell kristendom och ateism mer gemensamt, jämfört med new age/nyandlighet, såväl gåtfull som fruktbar.

Genusaspekter.

Det vore intressant att mera på djupet undersöka genusaspekter inom new age/nyandlighet. En del har gjorts (Löwenadler, m fl). Detta material antyder att det skulle kunna finns könsspecifika skillnad här, t ex i hur kvinnor och män uppfattar och/eller rentav använder sig av sådant som separationer i ljuset av new age/nyandlighet. Detta skiljer sig i så fall förmodligen inte från emancipatoriska aspekter i annan forskning, men vad som gör det extra intressant i denna grupp är att själva intresset i sig handlar så mycket om frigörelse, personligt självförverkligande, att uppleva sig stark och fri, agens, självständighet, individualism, osv.

En annan genusaspekt är hur new age /nyandlighet uppmuntrar individen att utveckla eller betona mer klassiskt kvinnligt ideal, att vara kärleksfulla, förstående, hänsysnfulla och så vidare. Hur verkar detta på kvinnorna respektive männen? För kvinnorna skulle det kunna innebära en förstärkning av något som redan förväntas av dem. Dels att leva upp till ett klassiskt kvinnligt ideal, dels att ta för sig, frigöra sig, sätta ned foten. Samtidigt finns det individualistiska imperativ, till självförverkligande, frigörelse.

Är det så att emancipationen för kvinnor inom NA kan bli en fälla eller ett övermäktigt projekt? (Hur har jag tänkt här?)

Paralleller till nutidsmänniskans tänkande.

Det är tydligt att typiska nyandliga föreställningar har stor acceptans hos allmänheten. Vad betyder det? Att undersöka skillnader mellan magiskt tänkande eller vidskepelse och new age/nyandlighet som livsfilosofi. Att ytterligare differentiera i detta. Benignt och malignt.

”Pseudo”-fenomen

Det finns överallt i litteraturen exempel på hur vedertagna diagnoser används i ”light”-betydelse. ”Imposed aneroxia” i sektsammanhang, en sorts ”psykopati” eller oberördhet som kan följa på narkotikamissbruk, harekrisna-munkar som kan verka ”psykotiska”, ungdomar som kan uppvisa en ”borderlinelik” personlighet på tröskeln till vuxenlivet, osv.

Sunda anhängare av new age/nyandlighet

Att närmare undersöka den grupp som förefaller kunna omfatta denna världsbild utan att det får några som helst negativa konsekvenser. Individer som eventuellt har egna upplevelser av sådan ”upplysning” som förekommer anekdotiskt i materialet, vilket intervjupersonerna menar kan förväxlas med psykotiska fenomen. Detta blir i så fall en forskning som korsar gränsen över i den transpersonella psykologin, i Abraham Maslows efterföljd.

Många stora vetenskapsmän är och har också genom historien varit djupt religiösa, och vidskepliga, med dagens mått mätt. Newton, m fl. Varför? Av gammal vana? Omvärldens norm? Vad så med oss idag, vilken norm är det vi lätt faller tillbaka på, respektive kan behöva medvetandegöra oss om? Synkronistiska idéer, om astrologi.

På grund av intervjuämnets karaktär, att intervjupersonerna ombeds att öppna sig om något både personligt och potentiellt känsligt, därtill för en forskare i psykologämnet som kunde antas vara kritisk till sådant som religiositet, fick intervjuaren anstränga sig att skapa en god atmosfär.

En intervjusituation där man ska avge svar om sina innersta tankar, i ett forskningssammanhang, tillsammans med en person som själv inte delar med sig så mycket, kan inte sägas vara en ”normal” situation. En person kan antas prestera på lägre nivå än annars. Det vore förståeligt.

Intervjuaren bemödade sig att intervjupersonen skulle förstå att intervjuaren, om något, faktiskt hade en positiv bias. I andra fall kändes det extra motiverat att markera en kritiskt forskande hållning.

Vid några tillfällen under intervjuerna, till exempel när respondenten kom in på hur ifrågasättande akademiker har varit till sådant som New age, upplevdes det motiverat att ytterligare markera att intervjuaren själv hade en viss förförståelse och sympati för fenomenet. Det kunde också vara att intervjuaren i vaga ordalag berättade om sin egen bakgrund och engagemang.

Representativitet.

Det går inte att säga i vilken grad deltagarna i undersökningen varit representativa för populationen. Detta är inte heller syftet med en kvalitativ intervjustudie (ref). Informanterna uppvisar såväl likhet som variation, som kan säga något intressant om fenomenet. Att proportionerna är rättvisande är inte avgörande för detta.

I efterlysningen ”Alternativa svar på de eviga frågorna” är ledande? Mm… Se efterlysningen

I den här studien har jag försökt lägga ett psykodynamiskt-psykoanalytiskt raster över fenomenet new age/nyandlighet. Att teoretisera kring ”ett kontinuum” i hur anhängare förmår handha och leva med denna föreställningsvärld.

Det har varit min önskan att vidga det psykologiska perspektivet på new age/nyandlighet. Att beakta och erkänna, och försöka förklara, en del av de svårigheter eller utmaningar som ligger i denna föreställningsvärld och som förmodligen är sant på gruppnivå. Men att beroende på olika faktorer, ”personlig mognad”, så behöver det inte vara problematiskt för den enskilde individen.

Personligheten sätts under extra hög press från läran, men utgången är ändå inte är given. Freuds kritik av religiositet är ännu relevant för att beskriva de potentiellt problematiska sidorna av religion och andlighet. Senare psykoanalytiker har nyanserat bilden och förmått kasta ljus över även den andra änden av detta kontinuum.

Frågan om new age/nyandlighet är ett heterogent fenomen, ”ett smörgåsbord”, eller om det trots de många olika uttrycket trots allt är ett homogent fenomen? Båda har kanske rätt.

Är new age/nyandlighet en fara för folkhälsan, som Granqvist (ref)hävdar? På gruppnivå är det förmodligen sant, men det är värdefullt att betona och försöka fördjupa förståelse för individnivån. För där är dessa iakttagelser förmodligen inte utan vidare sanna.

Nutidsmänniskans situation har mycket gemensamt med new age/nyandligheten. Förnekandet av grundläggande mänskliga villkor är besläktat. Detta är något naturligt att värja sig emot, som går stegvis livet igenom – barn, tonår, ung vuxen, o s v – och berör personlig mognad. Men man kan argumentera för att vår tids människor gör extra motstånd mot åldrande, svaghet, bräcklighet. Det är vårt vanliga förnekande i det längsta. Med de typiska new age/nyandliga föreställningarna ”armeras” dessa försvar kan bli en försvårande faktor för vanlig livsmognad. Farias & Granqvists fynd är värda ta på allvar.

Det går att förstå nyandlighetens popularitet mot bakgrund av stämningar i vår samtid. Men det går också att förstå något mer generellt om vår samtid och våra levnadsvillkor utifrån studier i nyandlighet. De påfrestningar som anhängare exponeras för, från omgivningen såväl som från sitt eget inre, har mycket gemensamt med utmaningen att leva och mogna i kanske framför allt den västra kultursfären. Nyandligheten gör vissa mentala processer mer synliga.

”Tolerans of ambiguity” är en viktig markör.

Varför upprör new age/nyandlighet?

En del av motståndet emot new age kan nog vara välgrundat. Det är något med dess elitism och kritiklöshet som betraktare, på goda grunder, kan stöta sig på.

Annat har förmodligen med tillvänjning att göra. En del av de traditionellt kristna föreställningarna är knappast mindre uppseendeväckande eller mindre i konflikt med vetenskapens syn på vad det som är möjligt eller verkligt. Dock har de varit en del av vår kultur så länge att de sällan väcker uppmärksamhet.

Ett viktigt fynd från forskningen är, så klart, hur pass utbredda de typiska new age-föreställningar faktiskt är i befolkningen. 20-25% etc uppfattar reinkarnation som antingen sant eller inte osannolikt. Telepati, kontakt med avlidna anhöriga, mm.

(Hammer, 2004) Den oro vissa känner inför new age-anhängarna, och kritik, kan vara missriktad. ”Oroade sekulära rationalister överdriver riskerna med ett new age-engagemang helt enkelt därför att de övervärderar avståndet mellan dem själva och dem som är intresserade av new age” (Hammer, 2004, sid. 348).

Några ord till new age/nyandlighetens försvar

Av respekt för ämnet och mina respondenter vill jag framhålla att det är omöjligt att utesluta att inte new age/nyandlighet i sig själv har en förklaringskraft, som på sätt och vis kan vara starkare än den gängse religionen och naturvetenskapen och som faktiskt svarar för en större eller mindre del av dess dragningskraft på anhängaren. Men det ligger naturligtvis utanför denna studie att undersöka hur det förhåller sig i den saken, om det ens går att göra på ett systematiskt sätt. Den här diskussionsdelen har begränsat sig till vissa psykologisk aspekter.

En beskrivning på new age/nyandlighetens egna premisser.

Inom new age tänker man sig att människan utvecklas under lång tid för att bli redo för att leva i/återvända till den andliga världen. Vad är det som tar en sådan tid? Vi befinner oss på jorden för att lära oss att tänka och skapa ändamålsenligt. Målet är att bli fullkomligt kärleksfulla individer. Det är bara i den tunga jordiska materian som sådant lärande är möjligt. Här får vi respons på våra handlingar. I den andliga världen sker allt ”på tankens bud” och lärande och mognad är inte möjligt. Även om skulden är ”en illusion” så kanske ändå förmågan att känna skuld ingår i denna utbildning? ”En sårad flykting mellan två riken.” Är det någon i materialet som tar upp den tanken?

Att kristen etik i så hög grad är samstämmig med psykoanalysen

New age/nyandlighet – ett högriskprojekt?

Kanske är new age/nyandlighet ett högriskprojekt. All slags andlighet tillhandahåller ideal att leva upp till och framtidsvisioner. Normalt organiseras detta kring, och modereras av, individens gudsförhållande. Inom en andlighet som saknar en gudsbild, eller i vilken denna gudsbild är otydlig eller svårbegriplig – och i ännu högre grad om en del av de gudomliga attributen förläggs till individen så exponeras individen för mer än vad hon eller han kan bära.

Ökat regressionstryck. Olika individer kommer här att drabbas olika, beroende av vilka resurser han eller hon förfogar över.

Hur är det att leva med det fulla ansvaret för sitt öde och hur få ihop det med ”guds kärlek”? Resonemangen i datamaterialet kan påminna om resonemanget: ”Jag får bara vad jag förtjänar.” Vad ska man tänka om detta? Även om man har en koherent, ”logisk” världsbild där dessa sammanhang förklaras, går det att hålla isär, så att man inte känner sig övergiven eller försummad?

Tankar om karma och reinkarnation finns inom andra religiösa tankeriktningar. Men som Hammer hävdar så förstås dessa tankar ändå på ett lite annat vis inom t ex folklig hinduism. Ödet är inget som individen själv måste bära. Anhöriga och efterlevande är på ett annat sätt involverade, offrar till gudarna för den avlidnes räkning, m m.

Om man skulle försöka inordna new age i den gängse kristna dikotomin, mellan att människans frälsning beror av Guds ”nåd” eller att den beror av hennes egna gärningar, så ansluter sig new age helt klart till det senare. New age kan här uppfattas som mer radikal än till och med de mest radikala reformerta kristna rörelserna, t ex Livets ord. Hon slipper verkligen undan.

Granqvist och AAI-intervjuerna.

Båda sidor har rätt. Jag tror att patologin är högre än vad anhängare inom new age/nyandligheten själva tänker sig. Granqvist m fl har rätt. Och deras argument stämmer: den med skakig uppväxt o erfarenheter kommer att känna sig hemma i na:s 1) generella tolerans för olikheter, 2) benägenheten att feltolka och uppvärdera faktiska svårigheter till tecken på superioritet, rent av, 3) läran passar de relationserfarenheter man har, role reversals etc. Därför är det rimligt att tro att fler där faktiskt mår sämre.

Men samtidigt kan man ana att det för väldigt mycket som bedöms och etiketteras, för sin likhet med vedertagna mönster och symptom, borde få ett ”pseudo-” före sig eller ”-likt” på slutet. NA-kulturen är inte så tossig som de verkar, folk är inte det. Dels feltolkas somligt, överreagerar, utifrån kulturella normer (Hammer).

Gud.

Även om jag inte är kristen själv, eller har någon gudstro att tala om, så gör dessa berättelser ett beklämmande intryck på mig

Kanske att till och med ateisten kan ha en mer tillfredsställande relation till sin icke-gud (Jones) än vad en anhängare av new age/nyandlighet kan ha till sin version. Detta skulle nog gå att utreda med hjälp av psykodynamisk teori.

Jag är böjd att tro att av de tre guds-relationerna, den kristna, den ateistiska och den gud som new age/nyandligheten omfattar, är den senare den minst lyckade ur ett hälsoperspektiv.

Skulden.

Om NA betraktas från psykoanalytiskt perspektiv så kommer frågan om skuld upp. Känslan av skuld, och viljan att reparare vad man förbrutit – och be om förlåtelse, nåd – är centralt för psykoanalysen. Även för den som betraktar NA från kristet håll kommer skuldfrågan upp.

Inom NA är frågan om skuld central, men man kommer till en helt annan slutsats än såväl de kristna som psykoanalytikerna. Är inte det intressant? Psykoanalytikerna och de kristna betraktar människan ur perspektiv som liknar varandra.

Om att leva upp till en viss standard, o s v. ”Många är rädda att onda tankar och känslor skall komma ut, när man släpper på kontrollen. Och visst kan det vara så. Men vi är ju inte kallade att frälsa oss själva. Det är Guds jobb” (Persson, 2007, hur ref föreläsningsmanus fr webben?)

New age och Jung.

Flera av informanterna nämner Jung som en inspirationskälla. Att NA passar ihop med och har tagit starka intryck av jungiansk psykologi framgår också av litteraturen (Hammer?). Jung ställs ibland emot Freud och psykoanalysen, och den senare kommer då ofta till korta. Men detta bygger delvis på en missuppfattning. I vissa frågor eller aspekter stod de två giganterna långt ifrån varandra, men i andra aspekter var de påfallande lika och kanske barn av samma tid. Deras människosyn var individualistisk. Och medan den psykoanalytiska rörelsen behövt anpassa sig till och ta intryck av relationella och interpersonella perspektiv (Bowlby, Stern m fl, även Kohut) – och jämka samman dessa med arvet från Freud – så är det snarare NA som kan göra ett ålderdomligt intryck, helt oavsett de jungianska begreppen ytligt sett tycks handla om sådant man också delar med andra o s v.

Är new age en ”religion” bland andra?

Är new age vanlig religion, eller är den ett speciellt atypiskt fenomen, som fordrar speciella teorier? Bådeoch vill jag hävda. Den sysslar med samma frågor, löser i stort sett samma problem, har likheter på många vis, ger svar på liknande eviga frågor. I den meningen är den religion. Men så finns det sådant som är speciellt led den. Det är vad jag velat visa med denna studie, eller vad denna studie landat i. Det är en andlighet med högre psykologiska insatser. Freuds religionskritik är i vissa avseenden mer träffande för new age/nyhamdligheten än vad den är, och var, för religionen. Om Freud inte varit så driven av det han var deiven av, så kanske han i högre grad hade velat göra n åtskilnad mellan adaptiv, harmlös, rent av berikande, religiositet, och aspekter av sådan ockultism som fanns också på hans tid.

Allmänheten som dragit kortaste strået – igen?

Vetenskapsmännen gått vidare. Allmänheten dragit kortaste strået. Om religionen i perioder har tjänat den rådande ordningen, fått människor att bete sig på ett sätt som varit systembevarande, så kan något liknande gälla för sekulariseringen idag. En grund för konsumism? Fattigdom, saknad.

Vår tid, paralleller till new age/nyandlighet

Det går att förstå new age/nyandlighetens popularitet mot bakgrund av strömningar i vår samtid. Men det går också att förstå något mer generellt om vår samtid och levnadsvillkor utifrån studier i new age/nyandlighet. De påfrestningar som anhängare exponeras för, från omgivningen såväl som från sitt eget inre, har mycket gemensamt med utmaningen att leva och mogna i kanske framför allt det västra kultursfären. NA gör vissa mentala processer mer synliga.

Förnekandet av grundläggande mänskliga villkor är besläktade. Det är något naturligt att värja sig emot, som går stegvis livet igenom – barn, tonår, ung vuxen, o s v – och berör personlig mognad. Man kan argumentera för att nutidsmänniskan gör extra motstånd mot åldrande, svaghet, bräcklighet. Det är vårt vanliga förnekande i det längsta. Det bekymmersamma med new age/nyandlighet är att med denna världsbild blir det ”normala” motståndet (försvar) ”armerat” eller ”legerat”. Så new age/nyandlighet kan vara en försvårande faktor för vanlig livsmognad. Förmodligen stämmer detta på gruppnivå. (Farias o Granqvists funderingar värda ta på allvar.)

Är new age/nyandlighet ”dålig religion”?

Hur är new age? New age ger svar. Detta har den gemensamt med mer fundamentalistiska religiösa system. Konkreta svar på detaljnivå. Risk att det förnuftiga invaderar områden som i vuxen ålder skulle få förbli lekområde? (se ref Igra, hos Jemstedt om ”läckage” mellan nivåer som psykoanalysen syftar till att hjälpa med, om det behövs!)

Rotstein om ”glapp” (Hammer, ref). Deta ansluter också till en mängd talesätt och ordspråk ur folkpsykologin: ”Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det förmodligen det också”, ”Vägen till ragnarök är kantad av goda föresatser”, ”När det bästa blir det godas fiende”, m fl.

Hos Wilfred Bion (Bion, ref?) finns uttrycket ”negative capability”, helt enkelt att kunna stå ut med att inte veta. Av samme författare:”’[P]recision’ is too often a distortion of the reality, ’imprecision’ too often indistinguishable from confusion” (Bion, 1977).

Kallifatides (2004) skriver om översättandets möda. Smärtsamma erfarenheter har lett honom fram till slutsatsen att ”[d]en fullständiga exaktheten är de dödas dröm”.

Conformist (E4)

’Most children around school age…progress to the next stage, conformity’.[19] Persons begin to view themselves and other as conforming to socially approved codes or norms.[20] Teaching education as adult development. Theory into Practice, 17(3), p. 231 Loevinger describes this stage of having ’the greatest cognitive simplicity. There is a right way and a wrong way and it is the same for everyone…or broad classes of people.[21] One example of groups conforming together at this age is by gender—boys and girls. Here persons are very much invested in belonging to and obtaining the approval of groups.[22] Behaviour is judged externally, not by intentions, and this concept of ’belonging to the group (family or peers) is most valued’.[23] ’the child starts to identify his welfare with that of the group’, though for the stage ’to be consolidated, there must be a strong element of trust’.[17] An ability to take in rules of the group appears, and another’s disapproval becomes a sanction, not only fear of punishment. However rules and norms are not yet distinguished.

’While the Conformist likes and trusts other people within his own group, he may define that group narrowly and reject any or all outgroups’, and stereotypes roles on the principle of ’ social desirability: people are what they ought to be’.[22] Behaviour is judged externally, not by intentions, and the concept of ’belonging to the group (family or peers) is most valued’.[23]

Self-Aware (E5)[edit]

Loevinger considered the Self-Aware (also known as ’Conscientious-Conformist’) Transitional Stage to be ’model for adults in our society’,[24] and thought that few pass the stage before at least the age of twenty-five.

The stage is largely characterized by two characteristics: ’an increase in self-awareness and the capacity to imagine multiple possibilities in situations’…[25] [was] a stable position in mature life’, one marked by the development of ’rudimentary self-awareness and self-criticism’: however the closeness of the self to norms and expectations ’reveal the transitional nature of these conceptions, midway between the group stereotypes of the Conformist and the appreciation for individual differences at higher levels’.[26] Loevinger also considered the level to produce ’a deepened interest in interpersonal relations’.[27]

Conscientious (E6)

At progression to ’the conscientious stage…individuals at this level, and even more often at higher levels, refer spontaneously to psychological development’.[28]

By this stage, ’the internalisation of rules is completed’, although at the same time ’exceptions and contingencies are recognised’.[29] Goals and ideals are acknowledged, and there is a new sense of responsibility, with guilt triggered by hurting another, rather than by breaking rules. ’The tendency to look at things in a broader social context’ was offset by a self seen as apart from the group, but also from the other’s point of view; as a result ’descriptions of people are more realistic…[with] more complexities’.[30] Standards are self-chosen, and distinguished from manners, just as people are seen in terms of their motives and not just their actions.

The Conscientious subject ’sees life as presenting choices; [s]he holds the origin of his own destiny…aspires to achievement, ad astra per aspera ’[31] but by his or her own standards.

Individualistic (E7)

During this stage, persons demonstrate both a respect for individuality and interpersonal ties.[32] Loevinger explains’To proceed beyond the Conscientious Stage a person must become more tolerant of himself and of others…out of the recognition of individual differences and of complexities of circumstances'[33] developed at the previous level. The individualistic ego shows a broad-minded tolerance of and respect for the autonomy of both self and others. With a new distancing from role identities, ’moralism begins to be replaced by an awareness of inner conflict’, while the new stage is also ”marked by a heightened sense of individuality and a concern for emotional dependence”.[33] Subjective experience is opposed to objective reality, inner reality to outward appearance; and ’vivid and personal versions of ideas presented as cliches at lower levels'[34] may emerge.

A growing concern for psychological causality and development will typically go hand in hand with ’greater complexity in conceptions of interpersonal interaction’.[34]

Autonomous (E8)

Loevinger described this stage as marked by the freeing of the person from oppressive demands of conscience in the preceding stage’.[35] People at this stage are ”synthesizers” and are able to conceptually integrate ideas.[36] The autonomous person also ’recognizes the limitations to autonomy, that emotional interdependence is inevitable’.[35] The stage might also see a ’confrontation with the limitations of abilities and roles as part of deepening self-acceptance’.[37]

’Self-fulfillment becomes a frequent goal, partly supplanting achievement’, while there may well be a wider ’capacity to acknowledge and to cope with inner conflicts’,[35] such as between needs and duties.

’A high toleration for ambiguity…[and ] conceptual complexity'[35] – the capacity to embrace Polarity, Complexity, Multiple Facets, and to integrate ideas – is a further feature of the Autonomous Stage, as too is the expression of ’respect for other people’s need for autonomy in clear terms’.[38]

Integrated (E9)

According to Loevinger, this is a rarely attained stage. At the Integrated stage,”’learning is understood as unavoidable…the unattainable is renounced”.[37] The ego shows wisdom, broad empathy towards oneself and others, and a capacity to not just be aware of inner conflicts like the individualistic ego or tolerate inner conflicts like the autonomous ego, but reconcile and make peace with those issues.[39] This ’Reconciling inner conflicts…cherishing of individuality'[40] are key elements of its Self-Actualizing nature, along with a fully worked-out identity which includes ’reconciliation to one’s destiny’.[41]

Possible tenth stage[edit]

As differentiation increases, the model of ego development has found broader acceptance amongst international researchers. Therefore, a new stage E10 has been mentioned in reference to ”Ich-Entwicklung”, the German equivalent of Loevinger’s stages.[citation needed]

Critical response[edit]

Susanne Cook-Greuter has further refined both Loevinger’s sentence-completion test instrument as well as definitions and distinctions among the stages of ego development.[42][self-published source?]

Some have maintained that ’in general, Loevinger’s model suffers from a lack of clinical grounding’, and that arguably ’like Kohlberg’s theory…it confuses content and structure’.[43] Based as her research was on the assessment of verbalised material, because ’the measure focuses so heavily on conscious verbal responses, it does not discriminate intelligent, liberal people with severe ego defects from those who actually are quite integrated’.[44]

Nevertheless the wide extent of her research must give a certain weight to her findings. ’Loevinger’s (1976) model of development is derived entirely from empirical research using her sentence completion test…The manuals contain hundreds of actual completions, organized by exemplary categories’.[45]

James Fowler’s Stages of Faith

In his book 1981 book Stages of Faith , James W. Fowler developed a theory of six stages that people go through as their faith matures based on the Piaget stages and Kohlberg stages. The basic theory can be applied, not only to those in traditional faiths, but those who follow alternative spiritualities or secular worldviews as well. In his 1987 book A Different Drum, M. Scott Peck offered a simplified version focusing only on the four most common stages. See also: Erikson stages