Citat som har tjugo år på nacken. Jag samlade på mig dem i förarbetet till en uppsats som skulle skrivas. Något av dem letade sig säkert in i den färdiga texten, men minns inte om alla gjorde det. (Dock finns alla säkert med i den fullpackade, ofärdiga och på tok för långa version som var ett förstadium.)
Ibland dyker citaten upp ur det elektroniska mörkret. Hade forskarna Hammer och Kärfve rätt?
“Acceptansen eller intresset för sådant som reinkarnation, varsel, telepati, kommunikation med avlidna anhöriga, mm, är stor. Medan flera av de föreställningar och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar med vad som brukar kallas vidskepelse och torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen så är till exempel reinkarnation en jämförelsevis exotisk föreställning i en kristen kulturkrets. I de undersökningar som nämns ovan får tanken att individen ska återfödas i en ny fysisk kropp stöd av cirka var fjärde tillfrågad. Hammer (2004) skriver att ‘[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar’.”
Det här är en sak som jag förundrat mig över rätt länge. Inom new age/nyandlighet ses detta att man återföds till en ny kropp som en självklarhet. Så, det är inte att föreställningen är så stark i dessa kretsar, som jag tycker är anmärkningsvärt, för där behövs den, så att tankesystemet ska hänga ihop. Men hos folk i allmänhet?
Försökte fånga det i introt till mitt examensarbete (ovan). Med citatet av Olav Hammer. Nu har det ju gått ca tjugo år ytterligare (gissar man räknar hippiekulturen, decennieskiftet 60-70-tal, som startpunkt). Det var ett tag sen jag kikade på undersökningar, men har svårt att tänka siffrorna gått bakåt… Ca 25% av folk i Västvärlden, något högre hos yngre, brukar ange att de tror eller vill åtminstone inte utesluta att man återföds, i en ny kropp, i den fysiska vanliga världen. Reinkarnation, alltså. (Här lite statistik som har 10-15 år på nacken.)
Eller så har det blivit en halmgubbe för mig, väderkvarn, eller vad man säger, medan världen omkring gått vidare? Dvs att siffrorna faktiskt backat. Att folk i allmänhet i högre grad nu 2022 tror på ett utslocknande, finito, död, då? (För tron på Himmelriket, dvs nånstans dit man kommer o stannar för evigt, har jag svårt tro vuxit?)… Eller så har det blivit mer buddhistiskt, dvs nirvaniskt, man tänker sig? Att man bara dör och “uppgår” i nåt större?
Provar att googla ämnet. I USA finns PEW Research som gör såna där jättelika attitydundersökningar, bl a av vad folk tror på. Det här är från 2021. Sen om detta går att överföra på Sverige är kanske oklart. Data om mer traditionell religiositet, tro på Himlen, Gud, hur många som identifierar sig själva som religiösa, osv, det är nog väldigt olikt mellan våra två länder. Men kanske att en föreställning som reinkarnation inte skiljer så mkt mellan amerikaner och svenskar ändå?
Hur ska man förstå detta egentligen? Att reinkarnation är ett faktum, och när den gängse kristna teologin börjat släppa sitt grepp, sekulariseringen, så “kommer detta till en” som en aning om nåt man i djupet känner är/kan vara sant? Eller är det en effekt av ökad individualisering, det personliga projektet, att det vore så otänkbart, som ett hån, om allt bara tog slut? Eller en mix? Eller nåt annat?
(Sen är det den möjliga kliniska implikationen så klart. Men det är ju ett helt annat spår… Inom vissa alternativa psykologiska teorier & terapier tänker man gärna att symptom o besvär i själva verket har sin grund i trauman från sådana tidigare existenser, som måste redas ut.)
“Moralpaniker har en struktur som är lätt att känna igen. Ett problem identifieras. Problemet presenteras med tiden i allt mer svartvita termer: det finns offer och det finns förövare. En passionerad och polemisk vädjan till handling hörs. Kampen för att skydda offren mot förövarnas ondska upplevs som så viktig att faktakontroll och nyansering kan försvinna.”
Debattinlägg i tidningen Skolvärlden (7 juni 2021), av Karen Swartz, doktorand
Olav Hammer, religionshistoriker och författare.
https://skolvarlden.se/artiklar/waldorfdebatten-gransar-till-moralpanik
Hammer (2004), med referens till sociologen Max Weber, skriver att new age står för en ”återförtrollning” av verkligheten. Författaren tar fenomenet med mönster i sädesfält, så kallade ”crop circles”, som exempel: ”För den new age-intresserade pekar sådana fenomen nämligen på att världen är bra mycket dunklare, större och mer magisk än vad vetenskapen talar om för oss” (s. 311). ”Människan är inte längre en dödlig biologisk varelse på en oansenlig liten planet i utkanten av en av många miljoner galaxer. Vi har åter blivit hjältar i en storslagen saga om livet” (s. 310).
Hammer (2004, s. 319) för en intressant diskussion kring huruvida den nya andligheten är modern eller postmodern? Hans svar är att den har drag av båda. Den är postmodern i sitt ifrågasättande av världens auktoriteter. Likaså i hyllandet av individens frihet att skapa sin egen mix av föreställningar. Men under ytan är den påfallande modern. Ett sant postmodernt förhållningssätt till den egna identiteten skulle vara att glatt bejaka det splittrade, det motsägelsefulla, i den egna identiteten. Men inom nyandligheten ligger istället ett starkt fokus på att ”hitta sig själv”, ”sitt sanna jag”, etc. Inte heller uppfattningen om en världsplan, en ständigt framåtskridande utveckling, är särskilt postmodern, skriver Hammer. Återigen möts ytterligheterna således. En konservativ ordning paras med en mycket progressiv sådan.