Äras de som äras bör
“Ojai”… Ser en annons från Krishnamurti Center på amerikanska västkusten. Jag har nog nämnt att mina två främsta inspiratörer – inte bara för vad de faktiskt sagt och skrivit, men som individer, nästan som “arketyper” för olika slags andligheter – har varit danske mystikern Martinus Thomsen & den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti.
Och jag har haft Universum på min sida, verkar det 🙂
Första gången jag skulle besöka Martinus Center på Själland, försommaren -84, började jag lifta i Stockholm på morgonen. Och hann fram till det där centret ute på bonnavischan redan samma kväll. En kombination av märkliga omständigheter, som en våg av hjälpsamhet.
Våren -90 satt jag på en Greyhoundbuss längs kusten i Kalifornien, slötittade genom fönstret. Såg plötsligt en skylt för en avfart som hade ett så välbekant namn: “Ojai.” Jag visste ju Krishnamurti hållit till på ett ställe som hette så. Men jag trodde det låg i Indien? Men, jag tog väl en vändande buss för att kolla upp. Och så hamnade jag på det centret, också.
I båda fallen kom jag dock tre, fyra år för sent för att träffa själva grundarna.
Det är som att varje typ av andlighet har sina möjliga avarter. Esoteriken, som Martinus, då blir man alldeles för förtjust i svaren, “systemet”, att man skådat o blivit invigd i detta. Sådana system som det finns flera liknande, men att man hittat det som är överlägset de andra, osv… Och den där andra typen av andligheten då, som Krishnamurti är en representant för? Avarten där är att man kan bli för aggressiv, tvärsäker på det viset, upplever jag. Anhängare av Krishnamurti kan ibland uppträda som spiritualitetens motsvarighet till “Vetenskap och Folkbildning” eller “Humanisterna”.
Vet ännu inte hur få ihop deras respektive läror riktigt. När jag var inne i det mera fantiserade jag om hur de två kanske kunde ses som ett slags “epoxi”-lösning. Som ett två-komponentslim alltså. De hade varsin vinkel. Som näppeligen kunde uttryckas av en o samma individ. Ihop var de en garant för att man inte skulle bli för kaxig, ensidig, fundamentalistisk.
Är jag en anhängare av någon av dessa herrar? Det är väl en definitionsfråga. Krishnamurti t ex? Om någon skulle scanna av min hjärna – om det var möjligt – och se vilka individer som gjort stort intryck, vars ord och citat liksom byggt upp min inre värld, då skulle det stå “Jiddu Krishnamurti” på rätt mkt… (Andra kanske fått ut samma näring av andra filosofer, då står det väl deras namn på tankarna.)
Så då hedrar jag gärna honom med att kalla mig en anhängare. (Sedan att jag knappt läst en rad av honom sen jag var tjugofem, tror jag, det spelar mindre roll.) Äras den som äras bör.
Sen vet jag inte om kanske Krishnamurti mot slutet blev lite väl grumpy, “VoFfig”, han med? Ett långt liv och behöva svara på en massa frågor som inte avspeglade det som intresserade honom egentligen, ihop med ålder, kanske gjorde honom trött… Att han gick lite på rutin.
Men fortfarande är hans story om djävulen och en vän till honom som var ute och promenerade, som han hade med i talet när han upplöste Stjärnan i Öster, ett klart lysande ljus. Som en psykospirituell ekvation, en trollformel:
“You may remember the story of how the devil and a friend of his were walking down the street, when they saw ahead of them a man stoop down and pick up something from the ground, look at it, and put it away in his pocket. The friend said to the devil, ‘What did that man pick up?’ ‘He picked up a piece of Truth,’ said the devil. ‘That is a very bad business for you, then,’ said his friend. ‘Oh, not at all,’ the devil replied, ‘I am going to let him organize it.'”