Etikett: Cafe Pan

Det spirituella 80-talet

Det spirituella 80-talet

Ett par programblad från Cafe Pan, “new age-templet” som låg på Götgatan i Stockholm, under några intensiva år på 80-talet.

×

Ett föredrag jag själv höll där. Att jag bedömdes kvalificerad för detta berodde på att jag hade tryckt upp och gett ut ett häfte med egna texter något år innan. Temat för föredraget var något jag gått och grunnat på ett tag, minns jag.

Efter föreläsningen höll jag sedan en studiecirkel som handlade om… Ja, vad handlade den om egentligen? Allt och det mesta verkar det som. Jag var tjugoett. Affischen hade jag gjort själv!

Vackra tempel och ruiner

Vackra tempel och ruiner

[D]et dynamiska Café Pan. Ett gigantiskt new age tempel i Götgatsbacken. Centret växte till att bli ett färgsprakande forum för allt inom alternativvärlden. Där framträdde den tidens stora inhemska och internationella andliga lärare för att predika sina budskap. Café Pan var den självklara kyrkan för den nya tidens budskap. Föredragen avlöste varandra, ibland kunde tre pågå samma kväll.

Så beskriver en av grundarna, Tomas Frankell, stället i en text.

Bilden har varit med förr. Det är jag som står där framför etablissemanget. Året är kanske 1987? Mot slutet (och det var nog då bilden togs) jobbade jag i den kombinerade fika-, hälso- och bokshop som låg alldeles innanför de röda dörrarna.

Hade tänkt jag ville samla lite material till ett inlägg, om platsen och tiden.

Att man kallade verksamheten för ett “café” var ju en underdrift. Den inrymdes bl a i en stor, gammal biograf, så själva salongen gjorde sig bra som föreläsningssal och musikscen. Bakre delen av det som varit biosalongen hade gjorts om till matsal. Projektorummet var kök.

Hur länge fanns PAN på platsen? Något eller ett par år till efter att bilden togs, som jag minns det. Sammanlagt tio år kanske? Eller mindre? (Namnet tog sedan en medarbetare, Nina Harder, med sig och startade en mindre, renodlad föredragsverksamhet i Hälsans hus på Fjällgatan, så namnet levde vidare några år till.)

För en tid sedan passerade jag krönet på Götgatan och passade på att ta en bild av det som varit entren. Ett tag hade det legat ett O’Learys där, men de hade bommat igen. Det var kanske länge sedan.

Ett par år tidigare hade jag begett mig till en adress i porten bredvid. Tagit hissen upp till 3:e våningen, klivit in genom en dörr, och insett att jag var tillbaka i den stora, rymliga lägenhet som också varit en viktig del av den där “cafeverksamheten” trettio år tidigare.

I den stora möteslokalen rakt innanför hallen har många kurser och föreläsningar ägt rum. (Själv höll jag en studiecirkel där, under en period, som hade rubriken “Vad är väsentligt?”.)

En sak till som jag ville få med i det här inlägget, var en artikel i tidskriften Free (nr 1 2012) som handlar om newage-scenen på den tiden öht, men rätt mycket om PAN också.

“30 år i andlighetens tjänst! Så började det!” Ett verkligt nostalgireportage med ett överflöd av namn, fakta & foton. Om “new age-templet” Café PAN står bl a att läsa:

“Tomas Frankell [gick] vidare och startade upp Café Pan i Stockholm, med några nyfunna vänner: Tiiu Serenander, Björn Hultin och Mats Samuelsson. Deras gemensamma vision var att starta ett stort new age-tempel i centrala Stockholm. Efter en lång tid av sökande fann teamet slutligen den nya lokalen på Götgatan 11 i Stockholm. […]

Under nästan tio år erbjöds Stockholm mängder av föredrag och kurser kring allt vad nyandligheten kunde uppbringa. Många av dåtidens stora namn besökte Café Pan. Bland dessa fanns författarna Caroline Myss, Gerald Jampolsky, Yogi Bhajan, Peter Russel, Eva Moberg, Per Ragnar, Bibbi Andersson, Tony Buzan och Doris Ankarberg med flera.”

(Obs! Läser du på mobil är det enklare att förstora sidorna på vanligt sätt, med fingrarna, än klicka på “Fullscreen”.)

×

Neo-New age?

Neo-New age?

De som är födda från 1988 och framåt vill lära sig allt jag kan. De har dammat av en väldig massa 80-talskunskap som känns lite förvånande för mig. De återupptäcker sådant som reikihealing, massa yonisnack och olika terapiformer som vi andra har rört oss förbi.

[…]
– Ni [journalisten är visst född på åttitalet] har ju missat hela första vågen, den var på 1980-talet. Så nu när 80-talisterna blivit stora vill de bli som jag, haha!”

Så citeras astrologen Margareta Hedin i läsvärd en text av Björn Barr (SvD 2022-12-31).
https://www.svd.se/a/8JG2nG/horoskop-2023-astrologen-om-stora-forandringen

Innan dess fastnar jag vid något artikelförfattaren påstår redan i början av texten: “I takt med att nyandligheten vinner mark”… Har läst den uppfattningen uttryckas i någon annan dagstidning nyligen, minns inte var. Stämmer det? Knappt så jag tänkt tanken själv, fastän jag är intresserad av fenomenet och tankevärldarna.

“New age” som ett slags friare, mindre strukturerad andlighet än kyrkan, den är det inte många som vill kännas vid längre. I min egen generation åtminstone. Påminns om en intervjustudie jag gjorde för drygt tio år sedan, med ett dussin personer som omfattade typiskt “newage-iga” föreställningar. Det var ingen av dem som ville associeras med det begreppet.

Abstract

Men kanske har hon en poäng, astrologen, att det nu liksom gått varvet runt?

[D]et dynamiska Café Pan. Ett gigantiskt new age tempel i Götgatsbacken. Centret växte till att bli ett färgsprakande forum för allt inom alternativvärlden. Där framträdde den tidens stora inhemska och internationella andliga lärare för att predika sina budskap. Café Pan var den självklara kyrkan för den nya tidens budskap. Föredragen avlöste varandra, ibland kunde tre pågå samma kväll.

Det är Tomas Frankell, en av grundarna (och min arbetsgivare, en av dem, under några viktiga år) som beskriver stället så, i en text som gick att googla fram. Och det är det ingen överdrift. PAN var ett fantastiskt dynamiskt ställe.
http://www.devanews.com/hem/devas_30_arsjubileum.php

Om hon har rätt, Hedin, så var man då alltså del av en första våg, som nu följs av en andra. Precis som med mode, teve-serier, osv. Att det kan vara gångbart, kännas fräscht igen.

(Samtidigt är det svårt tänka sig att en sådan samlingsplats som PAN – bilden! – skulle kunna återuppstå och dra folk. Varför? Om intresset nu är så stort för ungefär desamma saker som då?)