De som är födda från 1988 och framåt vill lära sig allt jag kan. De har dammat av en väldig massa 80-talskunskap som känns lite förvånande för mig. De återupptäcker sådant som reikihealing, massa yonisnack och olika terapiformer som vi andra har rört oss förbi.

[…]
– Ni [journalisten är visst född på åttitalet] har ju missat hela första vågen, den var på 1980-talet. Så nu när 80-talisterna blivit stora vill de bli som jag, haha!”

Så citeras astrologen Margareta Hedin i läsvärd en text av Björn Barr (SvD 2022-12-31).
https://www.svd.se/a/8JG2nG/horoskop-2023-astrologen-om-stora-forandringen

Innan dess fastnar jag vid något artikelförfattaren påstår redan i början av texten: ”I takt med att nyandligheten vinner mark”… Har läst den uppfattningen uttryckas i någon annan dagstidning nyligen, minns inte var. Stämmer det? Knappt så jag tänkt tanken själv, fastän jag är intresserad av fenomenet och tankevärldarna.

”New age” som ett slags friare, mindre strukturerad andlighet än kyrkan, den är det inte många som vill kännas vid längre. I min egen generation åtminstone. Påminns om en intervjustudie jag gjorde för drygt tio år sedan, med ett dussin personer som omfattade typiskt ”newage-iga” föreställningar. Det var ingen av dem som ville associeras med det begreppet.

Abstract

Men kanske har hon en poäng, astrologen, att det nu liksom gått varvet runt?

[D]et dynamiska Café Pan. Ett gigantiskt new age tempel i Götgatsbacken. Centret växte till att bli ett färgsprakande forum för allt inom alternativvärlden. Där framträdde den tidens stora inhemska och internationella andliga lärare för att predika sina budskap. Café Pan var den självklara kyrkan för den nya tidens budskap. Föredragen avlöste varandra, ibland kunde tre pågå samma kväll.

Det är Tomas Frankell, en av grundarna (och min arbetsgivare, en av dem, under några viktiga år) som beskriver stället så, i en text som gick att googla fram. Och det är det ingen överdrift. PAN var ett fantastiskt dynamiskt ställe.
http://www.devanews.com/hem/devas_30_arsjubileum.php

På bilden står jag framför porten där i Götgatsbacken, – 87 kanske? Om hon har rätt, Hedin, så var man då alltså del av en första våg, som nu följs av en andra. Precis som med mode, teve-serier, osv. Att det kan vara gångbart, kännas fräscht igen.

(Samtidigt är det svårt tänka sig att en sådan samlingsplats som PAN skulle kunna uppstå igen och dra folk. Varför? Om intresset nu är så stort för ungefär desamma saker som då?)