Etikett: Martinus kosmologi

Avsked till esoteriken

Avsked till esoteriken

Titeln blev lite väl dramatisk. Och förresten har jag tagit avsked gradvis under flera decennier. Upp till tjugofem var jag inne i tankevärlden, men därefter har jag distanserat mig mer och mer. Tio år då jag var less och i opposition. När det var dags för examensarbete på min utbildning och jag inte kom på något bättre, så valde jag att skriva om “nyandlighet” av det slag som representeras av sådana som Rudolf Steiner, Madame Blavatsky, m fl. För mig blev detta arbete också ett slags försoningsarbete.

Titeln implicerar inte heller att jag kommit till en slutsats om de esoteriska grundtankarnas sanningshalt, som jag nu försöker pådyvla andra. Reinkarnation, karma och individens stegvisa utveckling mot fullkomning, för att sammanfatta det kort. Om detta vet jag fortfarande ingenting.

Jag dristade mig till att uttrycka mina känslor på ett forum kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) härom dagen och samtalet som utvecklade sig ur detta övertygade mig ännu mer om att – och varför – jag lagt engagemanget bakom mig.

Men jag tror jag ska börja lite tidigare! Kom i kontakt med “nyandligheten” via en man på orten där jag växte upp, yoga- och meditationsläraren, mm, Sture Emby. Flyttade till Stockholm mitt i gymnasiet, hade diverse sådana jobb som man hade i den åldern. Gick på alla föredrag och kurser om Martinus Thomsen som jag hann med. Bodde i Danmark ett halvår, gick den s k “Vinterskolan”, på Martinus Center på Själland.

Började jobba på det nyandliga etablissemanget Cafe Pan i Götgatsbacken, Stockholm. Gjorde vapenfri tjänst, skrev en bok. Fortsatte jobba på Cafe Pan… Så gott som varje sommar tillbringade jag 1-2 veckor nere på det där Martinus Center. I början deltog jag i studiegrupper och föreläsningar med god aptit, men vartefter blev det mer och mer till vanliga (ljuvliga) semestervistelser vid havet.

De senaste kanske tjugo åren har martinusrörelsen präglats av en bitter konflikt kring copyright, hur grundarens skrifter bör presenteras för omvärlden.

En mer ortodox falang som hävdar att det enda rätta är att fortsätta trycka böckerna i faksimil, med eventuella uppenbara sättningsfel och danskan såsom den såg ut innan stavningsreformen 1948. En mer modern falang, som också är de som sitter på copyright (Martinus institut i Köpenhamn, med dess styrelse som av gammal hävd kallas “Rådet”), vilken varit för en varsam uppdatering. De som är insatta i konflikten kan fylla i med det jag missat eller över huvud taget inte känner till, ni andra behöver nog inte bry er om detaljerna. Jag skulle inte posta det här inlägget om jag inte uppfattade att innehållet är mer allmängilitigt.

Jag resonerar kring ett begrepp som handlar om hur allt går i kretslopp. Årstiderna är ett kretslopp, människans livslopp från födelse till död, ett annat. Men i den här författarens modell av tillvaron är kretsloppstanken helt central, allomfattande. Så kanske den då går att applicera på Martinus arbete och rörelsen som bildats kring detta under hundra år, också?

“Rådet vs… vilka det nu är?

Måste säga jag slutade bry mig om den här konflikten för, vad är det, hur länge har den pågått? Femton, tjugo år? Personligen tror jag mindre den har med Rådet eller de som är missnöjda att göra. Jag tror att Martinus stora projekt har kommit till något slags fas av nedbrytning, ålderdom, förmultning. Sista rycket liksom. Sorgligt på sätt och vis, men… Det är “kretsloppsprincip” det med. Tror nog hans ideer kommer att leva vidare och kunna inspirera en och annan framöver, men då mer i smält form, via sekundärlitteratur och fria tänkare.

Martinus som person har jag de varmaste känslor för, och Sakens historia.”

Utifrån den respons jag fick, både medhåll och mothugg, funderade jag vidare, och skrev:

“Tar inte ställning till om Martinus världsbild kommer få en renässans och stor betydelse. Men i vilket fall är det ETT kretslopp som nu håller på att avslutas. Man behöver inte ens tänka metafysiskt för att se det så, tycker jag.

Först finns en grundare med begåvning, entusiasm, självförtroende (antingen detta är motiverat eller ej, om han verkligen har de förmågor han utger sig för att ha, eller inte). I en period när sådant också ‘ligger i tiden’. En rörelse uppstår kring honom. Det skrivna och sagda är i takt med periodens andliga strömningar, känns relevant och fräscht, kan intressera relativt många.

Avund väcks, i viss mån uppstår falanger. En del provoceras av och utmanar själva grundaren, en del nöjer sig med att positionera sig i förhållande till andra intresserade, ’hopen’ som inte riktigt har förstått honom lika bra som en själv.

Så småningom försvinner upphovsmannen. Fältet är nu öppet för strider, polariseringen växer. Bygget vittrar och rasar samman. Omgivningen undrar vad sjutton som händer med den där lilla inspirerade kretsen? Som man inte förstått vad de intresserat sig för riktigt, men de verkar ha haft något spännande på gång för sig själva i vilket fall.

Sedan om någon gräver fram böckerna ur bråtet om hundra år och finner något av värde där, det återstår väl att se. Men helt klart gör det som nu pågått att många som potentiellt skulle kunna vara intresserade av den här danske mystikerns tankevärld inte vill närma sig. Det ger lite för mycket intryck av gammeldags religionsstrid, något som liksom är på väg bort, ett fenomen som gått in i sin ’höst’. Så tänker i alla fall jag,”

Jag tror att Martinus texter, vare sig de är i faksimil, på gammeldansk eller varsamt reviderade, i någon mening blivit irrelevanta. Båda sidor har isåfall fel alltså. Jag har försökt komma på en liknelse.

Det gamla svenska storföretaget Facit var framgångsrikt med sina skrivmaskiner och räknesnurror. (Flög de inte rentav in brasilianska landslaget att kicka boll med Åtvidaberg FK?) Jag fick en bild av hur mot slutet rivaliserande produktteam käbblade om ifall att skrivmaskinerna borde vara gröngrå som förr, “originalet”, eller piffas upp litegrann, för att attrahera nya, yngre köpare.

Medan sanningen var den att världen utanför Åtvidaberg hade vridit sig ett halvt varv och ingen längre ville ha en skrivmaskin. Över huvud taget.

Förresten, när jag tänker på det, så finns det flera orsaker bakom att jag distanserat mig från den esoteriska världsförklaringen. Det som jag tar upp ovan i inlägget är inte ens den viktigaste.

En annan sida av det hela, som jag påmindes om i meningsväxlingen jag refererar till, är synen på de esoteriska förgrundsfigurerna. Deras fullkomlighet. Inom rörelsen kring Martinus Thomsen har detta varit en existerande, även om jag knappast skulle kalla den levande, diskussion. “Kunde Martinus ha fel?”

Detta är något som skavt genom åren. Men inte heller det har varit mest avgörande. Eller det är liksom inbakat, en facett, av det som nog haft störst betydelse för att jag velat hålla esoteriken/nyandligheten på en armlängds avstånd.

Men vilken är den viktigaste orsaken då? Det är lite klurigt att beskriva. Men är temat för många andra poster här på hemsidan. Det handlar om “mentalhygien”, i brist på bättre ord.

En grundtanke för mig idag är att den esoteriska/nyandliga livsförståelsen kan såväl pressa som locka individen att fungera på en lägre, “enklare” utvecklingsmässig nivå än vad som är hennes egentliga. Och att detta har inget att göra med om föreställningsvärlden är sann eller inte. Låter kanske konstigt.

Skulle jag våga mig på att formulera grundproblemet/grundutmaningen, så vore det att den esoteriska nyandligheten laborerar med “absoluta storheter” (fullständig kärlek, fullkomlig kunskap, fulländade människor, totalt ansvar för sitt eget öde via “karmalagen”, osv), som det mänskliga psyket i de allra flesta fall inte är rustat att hantera. Det riskerar att göra något med en, så att säga.

För femton år sen gjorde jag ett dussin intervjuer med personer som omfattade de esoteriskt-nyandliga föreställningarna om reinkarnation, karma och individens gradvisa utveckling mot emotionell och kognitiv fullkomning. Svaren och utsagorna jag fick ställde jag sedan mot människans “existentiella villkor” så som dessa hade formulerats av en erfaren psykoanalytiker, Adrzej Werbart:

Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…”. På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet” (Werbart, 1996).

Sammanfattningsvis: Vi människor är separata, ensamma. Vi är uppdelade i två kön (i vilket fall kan vi inte vara “allt”). Vidare ingår vi och är ordnade i föräldra- och barngenerationer. Vi är på olika vis beroende av andra och varandra genom livet. Vi är alla begränsade i fråga om begåvning, förmågor, styrka, mm. Underkastade åldrande, vi blir svagare och till sist dör vi.

Resultatet? Mitt intryck var att gruppen faktiskt förnekade samtliga de existentiella villkoren. Den esoteriskt-nyandliga världsbilden tycktes erbjuda resonemang eller svar som annulerade giltigheten av dem alla. Dock föreföll intervjupersonernas ändå kunna indelas i tre grupper, som jag någon gång formulerade ungefär såhär:

  1. De som är mycket desorienterade (“förnekar de existentiella villkoren”) redan före mötet med nyandligheten och nyandligheten tillåter dem att förbli i detta tillstånd.
  2. De som är normalfriska/normalsjuka (“brottas med de existentiella villkoren”) och nyandligheten kan fresta med att slippa fortsätta brottas.
  3. De som i psykologisk mening är mer mogna (“har försonas med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet.

Mina slutsatser går att läsa om lite mer utförligt i diskussionsdelen till studien, den som vill.

Kan ju verka väl akademiskt och distanserat detta. Vem tror jag att jag är egentligen (vem har jag varit)? Grupp 2 skulle jag säga. För övrigt den allra största av grupperna. Det är min bedömning. Men Grupp 3 finns (Grupp 1 med för den delen). Dessa psykospirituella enhörningar!

Att vakna upp

Att vakna upp

Varje spirituell tradition verkar ha eller förespråka sin egen version av att “vakna upp”. Frälst eller Upplyst. Med stora likheter, tycks det för en lekman. En omvälvande, genomgripande erfarenhet.

Den modell jag själv är mest bekant med är den som presenterats av och traderas vidare av anhängare till den danske mystikern Martinus Thomsen. Det är ett förlopp i flera steg, med upplysningsupplevelser av allt större styrka. Först kommer det som “kosmiska glimtar”, i slutänden som ett permanent “kosmiskt medvetande”.

Sant eller inte, det kan man läsa mera om på annat håll. Jag funderar snarare på hur skeptiska eller njugga man kan vara med att erkänna sådana erfarenheter när någon vittnar om dem. Blir lite inkvisation över det hela.

Har inte så värst många exempel att bygga min spaning på. Men Sture Emby är i alla fall ett. Detta var redan på 50-talet. För tjugo, tjugofem år sedan ett annat.

Men så för några veckor sedan dök det upp en kille som var öppen med vad han upplevt och upplevde.

Vi har haft lite kontakt senaste veckorna. Inte för att jag tänker gå i god för riktigheten i det han hävdar, eller dra några metafysiska växlar a la Martinus eller någon annan enlightenment-modell på det hela. Men tycker det verkar genuint och fint faktiskt. Svårt att avfärda.

Här är några klipp från andra forum, vad jag tyckt och tänkt:

“Småtokiga, överilade projekt kan man ha när entusiasmen är hög, kalla det mani, pseudo-mani, eller något annat. En sak jag har förstått är att den här typen av genombrottserfarenhet – vad det nu handlar om, metafysik eller bara en radikal omstrukturering av psyket? – inte alltid är någon smooth ride.”

“Jag blandar som sagt inte in eventuella metafysiska aspekter, steg mot emotionell och kognitiv fullkomning, etc, i detta. Det kanske behövs, för att rätt bedöma, vad vet jag. Men hur som helst. Jag är väl bekant med Martinus Thomsens ‘stegvisa’ modell. Samtidigt vittnas det lite varstans ifrån, om starka mentala erfarenheter som för individen känns som ‘att vakna upp’. Så kan man uppleva det i en mer renodlad mani eller psykos, också. Men så finns det de som menar att det går att differentiera i detta, som en skala. Att somligt ligger närmare den psykiatriska änden, annat på andra kanten, kan te sig likartat men har ett annat förlopp, en annan prognos.

Martinusmodellen verkar lite förenklad, puritansk, kan jag tycka. För att upphovsmannen såg det så, eller för att det är så modellen traderats eller stelnat? Man behöver vara ödmjuk inför sådant här, tänker jag. Allt dylikt är omruskade, frigör energi, känslor och tankar, sedan får man se vart det landar.”

“Vad jag ville lyfta var mest att fenomenet ‘uppvaknanden’ är ju något som forskats och funderats på även långt utanför metafysiska sammanhang med tydligt uppställd utvecklingsmodell. Är verkligen novis på detta, men finns ju det som kallas Transpersonell psykologi? Som, så har jag förstått det, delvis växte fram för att en del psykologer m fl tyckte sig se att det verkade vara skillnad på ‘psykos’ och ‘psykos’.

Jag tänker att i grunden är det en radikal inre omstrukturering det handlar om. Att det främst är detta. Hur man känner för sig själv och världen och sig själv i världen.

Jag håller öppet att t ex droger i vissa fall kan ha samma funktion som kraftig katalysator för en sådan ‘omstrukturering’. Ibland i kombination med psykoterapi. Påmindes om det när såg den här dokumentären och trailern.

Kanske passar det dåligt in både i det gängse psykiatriska systemet och i martinusläran så som den traderas?”

En småstadsmystiker

En småstadsmystiker

Sture Emby (1921-2011)

“1948 – när j. alltså var 27 år – hände något som alltfort lyser som en ledstjärna och ett löfte. /’Alltfort’ – innebär den 23 nov 1987/. Och som vida överglänser allt annat av upplevelser.”

Så inleder författaren, meditationsläraren, mm, Sture Emby, en text där han beskriver en stark upplevelse han hade i unga år. (Texten ligger sedan länge upplagd på webbsidan Vivotopia, ihop med många liknande “upplysnings”-upplevelser, men passar på att kopiera den medan tid är, man vet ju aldrig hur länge sådant är tillgängligt.)

Sture som så gott som hela sitt vuxna liv verkade i Borlänge, Dalarna. Med vissa uppdrag att föreläsa på andra orter. Höll kurser i Västerländsk esoterik (framför allt Martinus kosmologi), meditation, yoga och grafologi. Förutom att han var terapeut/själasörjare för många som sökte hans kontakt.

Jag lärde känna Sture Emby när jag gick första året på gymnasiet. Det var en tid av sökande för mig, och mötet med honom blev mycket betydelsefullt. Vi hade kontakt under många år. Så småningom behövde jag distansera mig. Orsaken till detta var ingen konflikt eller så, jag slutade bara ha kontakt. Finns säkert en del att fundera på kring detta. Men det var en ganska naturlig process, upplever jag det som. Ett behov av frigörelse. Säkert ett slags rekyl på långvarig idealisering också.

Finns mycket mer att berätta om Sture Emby. En gång visade han en pärm som han förberett, ett slags biografi, med maskinskrivna ark och ett och annat foto. (Bl a ett där han stod bredvid ett litet propellerplan. Det var visst det han gjort sin militärtjänst som, meteorolog, som ibland behövde bege sig upp i luften? Det är så jag minns det i vilket fall.) En skicklig pianist, med ambitionen att bli konsertpianist, men där nedsatt hörsel på ena örat gjorde att han fick överge den drömmen. Han påbörjade en karriär på bank, något som han snart gav upp.

Sture Emby var en solitär. Fanns säkert flera skäl till detta. Personlig läggning var ett, hans naturliga tillbakadragenhet. Hela sitt vuxna liv (efter den där upplevelsen han hade) var han ideologiskt trogen den danske mystikern Martinus Thomsen, som han alltid hänvisade till, men aldrig särskilt anlitad eller inblandad i rörelsen kring denne. I sina “studiebrev” som han skickade ut med jämna mellanrum till prenumeranterna, 7-8 maskinskrivna och stencilerade sidor, så var de första bladen alltid martinustexter som Sture själv mödosamt översatt från danskan. Först därefter kom några ark med hans egna betraktelser eller dikter. Han var över huvud taget en av de första som började intressera sig för och undervisa om Martinus kosmologi i Sverige, så länge fanns inte så mycket annat att tillgå på svenska språket.

På den tiden, det är så jag förstått det, fanns det ett par saker andra anhängare kunde störa sig på hos Sture, misstro honom för, eller kanske rentav hysa avund på grund av: Dels att han höll kurser i meditation och yoga, dels att han inte mörkade att han haft en egen “enlightenmentupplevelse” som i någon grad gett honom egen auktoritet. När jag senast hade inblick i Martinusrörelsen var sådant inte direkt diskvalificerande, men på 1950- och 60-talet var det nog det.

Jo, en sak till! Sture tog sig ibland friheten att göra egna “symboler”, utifrån Martinus Thomsens symbolspråk. Vilket åtminstone på den tiden var kontroversiellt, rentav betraktades som farligt. (Fanns en anekdot som traderades, om hur Martinus en gång skulle ha varnat en mor, vars son pysslade med sådant.) Men det var ju ganska oförargliga pennteckningar, kan man tycka. Eller sådant han ritade med tavelkritor när han höll kurs. Men jag har hört att det inte sågs med blida ögon av vissa andra martinusintressede och bidrog till att han uppfattades som suspekt.

Här kommer fortsättningen på Stures berättelse (och i slutet av inlägget finns länkar till bidrag från andra, som kan vara av intresse) :

“J. hade för några timmar lämnat fäboden för ett ärende i bebyggelsen, ett telefonbesked till min käre värd och uppdragsgivare i Gustafs. Uppdraget blev emellertid inte utfört, han var inte anträffbar.

Något nedstämd påbörjade j. den milslånga och stigande hemfärden. /Cykel – och det var om jag minns rätt i juni månad/. Var alltså litet trött när j. uppsökte en viloplats. Ville helst inte konfronteras med människor vid detta tillfälle och begav mig till ‘Agnes storhus’, där det fanns många utrymmen och viloplatser. /Kolonins medlemmar såväl som besökare denna dag, en söndag tror jag, uppehöll sig i ‘huvudbyggnaden’/.

Efter några minuters behaglig avkoppling i en av dessa sängbås eller brädomslutna, rikt dekorerade vilorum, hände det för mig vidunderliga. Utan föregående ‘varning’ eller antydan – försattes j. plötsligt i en för mig ny livsdimension. Jag blev på något sätt ‘elektrifierad’ eller genomlyst, samtidigt som j. själv kom att genomlysa, erfara och genomträngas av nya och högre världar efter vad j. uppfattade det. Såväl mitt inre som hela omgivningen kom att vibrera, också lysas upp av något strålkastarliknande sken, inte enhetligt men med och i olika variationer och vinklingar. Betagen och stilla omtumlad var upplevaren, men samtidigt fullt medveten om t ex exteriörerna i rummet och utanför fönsterna. Hade någon kommit in till mig – vilket dess bättre likväl inte skedde – förmodar j. att visionen eller upplevelsen – om ock distraherad något – stått kvar. /Så skedde senare på dagen, när j. efter hand kom att träffa mina vänner/.

Jag kom att förnimma hur tillvaron inte hade någon början, inte ngt slut. Att individerna – jag stod väl i fokus härvid – alltid hade existerat och skulle så ständigt förbli. Det fanns absolut inget att frukta. Alla var vi i en Försyns hägn, och i lika grad. Jag såg förflutna scener av människornas utveckling, jag såg barbari och sinnenas fullständiga kaos, men också hur detta till fullo förklarades via livsscenernas senare kapitel, ja hur allt detta och allt ö h t, var nödvändiga fragment för uppbyggnad av fulländade och kärleksfulla psyken, för uppbyggnad av högst skapande och rika personligheter, som var allas vår arvedel. I denna process – för mig vidunderlig, eftersom jag inte tillnärmelsevis hade upplevt något liknande tidigare – var några mera framskridna än andra, men därför inte favoriserade men på bas av dessas vidare mått av såväl lidande som livserfarenheter ö h t.

Oändlighetens strömmar verkade i och utom och genom mig. De ledsagades av kaskader av ljus och värme. Överallt där jag riktade min inre – och även i visst mått yttre – blick, möttes jag av gudomliga omfamningar. Jag, den tyste, tillbakadragna, fåkunnige Sture Emby.

På denna grund var det inte så märkligt, att jag inte i någon fas av denna vision erfor någon fruktan eller att jag ville dra mig ur. Tvärtom: Det var som om jag inte kunde få nog av dessa himmelska härligheter, som samtidigt innebar vitalnäring för såväl mitt sensibla väsen som för mitt intellektuella, för tanke och tankevariationer. /C:a 2 år senare fick j. en liknande men svagare upplevelse/.

Att tiden var utom min kontroll härvid, var nog ganska naturligt. När jag efter hand reste mig från mitt läger och begav mig ut – fortfarande utan att möta någon – bort från bebyggelsen och in på kända stigar i skog och hedar. Alltjämt i den ‘naturliga’ berusningens atmosfär vibrerande inom mig, såsom ETT med allt levande, ETT med evigheten och saligheten.

Fullt klart stod det för mig hur Högsta Ledningen i alla livsfaser med absolut största omsorg tillvaratog och och följde var och en – och utan att frihets- och oavhängighetskänslan kränktes. Detta verkligen inte bara gällande människor men undantagslöst alla varelser i det lilla såväl som i det stora. Och att tillika den stora planen och det stora mysteriet skulle avslöjas för var och en. Jag med min närvarande illumination och upplevelse var verkligen inte något undantag eller något unikt. – Jag fick också erfara att jag skulle få ytterligare anvisningar och ledning. – När jag omsider återkom till de mina på sätern fanns visionen – om ock något försvagad – kvar. Även under ett tiotal dagar efteråt. Då hände att jag – såsom med inre röntgenblick – då och då kunde erfara människors utvecklingshistoria genom flera jordeliv, inte detaljerat men i stort.”

Här följer ett par länkar med material, av personer för vilka Sture Emby haft stor personlig betydelse.

En videointervju med Sture Emby gjord av Hans Oldhage och Stefan Frankel:

En intervju, mm, av Gunnar Martin Aronsson. (Blogginlägget har även med den nekrolog, av Per-Anders Hedlund, som publicerades i en dalatidning.):

Intervju med STURE EMBY
Vem är oberoende?

Vem är oberoende?

“Väntar fortfarande på en kvalificerad, oberoende socio-religio-filo-psykologisk etc genomlysning av den här rörelsen & dess historia. Oberoende i betydelsen icke-affilierad. Dvs av folk som inte på förhand är investerade eller alltför glada i sitt studieobjekt.”

När jag postade det här inlägget på min privata sida för ett par år sen (som jag repostat idag som ett “minne”, med texten ovan) så mötte jag invändningar.

Den gången hade jag skrivit:

“Idag för 130 år sen föddes den här mannen, Martinus Thomsen, i en by på Jylland. Fattigt, inte mycket till skolgång. Han utbildade sig så småningom till mejerist.

I trettioårsåldern hade han en stark religiös upplevelse som kom att prägla resten av hans liv. Han började skriva, föreläsa, o måla. Ett par hundra besynnerliga bilder (som den han arbetar på här). En skandinavisk “mystiker”, måste man väl kalla honom.

Ändå rätt mycket en doldis. Först nu är det på gång en oberoende akademisk kartläggning av vad han egentligen åstadkom, har jag hört, o den rörelse som växte fram kring honom. Grattis, Martinus!”

Det var det här med “oberoende”. För det har ju skrivits akademiska uppsatser om Martinus och hans “kosmologi”, som blivit godkända, på div akademiska nivåer. A-, B-, C-, Masternivå. Ja, nyligen kom det t o m en doktorsavhandling. Dock, så långt jag känner till, uteslutande av anhängare. Men är inte dessa arbeten oberoende, trots allt? Åtminstone på högre nivå ställs ju rigorösa krav på att resonemangen ska hålla god kvalitet?

Och jag känner ändå att det är nåt jag saknar för att jag ska tycka det kan bli riktigt intressant.

Det har nåt med Martinus Thomsens anspråk – och hur han därmed uppfattas inom rörelsen – på att vara en fullkomlig individ med ofelbart vetande, som jag har svårt se att det inte riskerar ställa till det.

Någon invände den gången, att t ex psykoanalytiker skriver ju om Sigmund Freud, är den bakgrunden diskvalificerande också? Är inte deras ingående kännedom om historik, teorier, mm, snarare en tillgång?

Men jag tycker det är svårt att köpa det. Ingen, eller åtminstone väldigt få, o sannolikt åtnjuter dessa ingen större respekt, skulle hävda att Freud var ofelbar, oförvitlig, en fullkomlig människa som i sina böcker nedtecknat blott sanningen.

Äras de som äras bör

Äras de som äras bör

“Ojai”… Ser en annons från Krishnamurti Center på amerikanska västkusten. Jag har nog nämnt att mina två främsta inspiratörer – inte bara för vad de faktiskt sagt och skrivit, men som individer, nästan som “arketyper” för olika slags andligheter – har varit danske mystikern Martinus Thomsen & den teosofiske avfällingen Jiddu Krishnamurti.

Och jag har haft Universum på min sida, verkar det 🙂

Första gången jag skulle besöka Martinus Center på Själland, försommaren -84, började jag lifta i Stockholm på morgonen. Och hann fram till det där centret ute på bonnavischan redan samma kväll. En kombination av märkliga omständigheter, som en våg av hjälpsamhet.

Våren -90 satt jag på en Greyhoundbuss längs kusten i Kalifornien, slötittade genom fönstret. Såg plötsligt en skylt för en avfart som hade ett så välbekant namn: “Ojai.” Jag visste ju Krishnamurti hållit till på ett ställe som hette så. Men jag trodde det låg i Indien? Men, jag tog väl en vändande buss för att kolla upp. Och så hamnade jag på det centret, också.

I båda fallen kom jag dock tre, fyra år för sent för att träffa själva grundarna.

Det är som att varje typ av andlighet har sina möjliga avarter. Esoteriken, som Martinus, då blir man alldeles för förtjust i svaren, “systemet”, att man skådat o blivit invigd i detta. Sådana system som det finns flera liknande, men att man hittat det som är överlägset de andra, osv… Och den där andra typen av andligheten då, som Krishnamurti är en representant för? Avarten där är att man kan bli för aggressiv, tvärsäker på det viset, upplever jag. Anhängare av Krishnamurti kan ibland uppträda som spiritualitetens motsvarighet till “Vetenskap och Folkbildning” eller “Humanisterna”.

Vet ännu inte hur få ihop deras respektive läror riktigt. När jag var inne i det mera fantiserade jag om hur de två kanske kunde ses som ett slags “epoxi”-lösning. Som ett två-komponentslim alltså. De hade varsin vinkel. Som näppeligen kunde uttryckas av en o samma individ. Ihop var de en garant för att man inte skulle bli för kaxig, ensidig, fundamentalistisk.

Är jag en anhängare av någon av dessa herrar? Det är väl en definitionsfråga. Krishnamurti t ex? Om någon skulle scanna av min hjärna – om det var möjligt – och se vilka individer som gjort stort intryck, vars ord och citat liksom byggt upp min inre värld, då skulle det stå “Jiddu Krishnamurti” på rätt mkt… (Andra kanske fått ut samma näring av andra filosofer, då står det väl deras namn på tankarna.)

Så då hedrar jag gärna honom med att kalla mig en anhängare. (Sedan att jag knappt läst en rad av honom sen jag var tjugofem, tror jag, det spelar mindre roll.) Äras den som äras bör.

Sen vet jag inte om kanske Krishnamurti mot slutet blev lite väl grumpy, “VoFfig”, han med? Ett långt liv och behöva svara på en massa frågor som inte avspeglade det som intresserade honom egentligen, ihop med ålder, kanske gjorde honom trött… Att han gick lite på rutin.

Men fortfarande är hans story om djävulen och en vän till honom som var ute och promenerade, som han hade med i talet när han upplöste Stjärnan i Öster, ett klart lysande ljus. Som en psykospirituell ekvation, en trollformel:

“You may remember the story of how the devil and a friend of his were walking down the street, when they saw ahead of them a man stoop down and pick up something from the ground, look at it, and put it away in his pocket. The friend said to the devil, ‘What did that man pick up?’ ‘He picked up a piece of Truth,’ said the devil. ‘That is a very bad business for you, then,’ said his friend. ‘Oh, not at all,’ the devil replied, ‘I am going to let him organize it.'”

Bättre sent än aldrig

Bättre sent än aldrig

Det här är så internt så jag drar mig för att posta det. Men gör det ändå! Det är en del av min historia. Kanske har nåt generellt budskap inbyggt rentav.

Rörelsen kring danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) har haft sin beskärda del av missnöje, skilda meningar, ställningskrig. Så klart. Varför skulle den vara annorlunda.

Men en sådan gammal låsning tycks nu i alla fall ha släppt. Tidigare i veckan klev ett bud in på Martinus institut i Köpenhamn, vilket de informerar om i ett mejl. Med sig hade denne ett – för den med ett intresse för denna rörelses historia åtminstone – helt ovärderligt material. Många kartonger med originalmanuskript, filmer, handmålade hundra år gamla glasplåtar (som de på bilden! det här var innan dia-projektorerna, alltså), personliga ägodelar, mm. Som en nära medarbetare och vän till Martinus Thomsen ruvat på sedan dennes död & inte velat lämna ifrån sig.

Budskapet? Att med ålder kan komma mera sans, vidare vyer, en större förmåga till självrannsakan, att vilja lägga saker bakom sig & försöka försonas medan tid är, kanske.

Och kanske för att det snart är jul 🙂 🎁

(Foton: Jens Christian Hermansen)

Martinus Thomsen och hans rörelse

Martinus Thomsen och hans rörelse

Det har nog skymtat fram här och var att jag intresserat mig för den danske mystikern Martinus Thomsen (d. 1981) och hans visioner. Här är ett inlägg jag postade på annat ställe i våras till hundraårsminnet av det han själv sagt var startskottet för hans arbete. Vad får mig att tänka på honom just nu? Jo, i veckan kom domslut i en utdragen tvist om copyright som pågått i tio mm år och som splittrat och söndrat martinusrörelsen. Är väl inget konstigt i och för sig, sånt händer i de flesta andliga sammanhang.

Det här är inget debattinlägg. Inget värvningsförsök heller. Lite nyandlig omvärldsbevakning och en VDN-märkning av mig, kan man väl se det som. Och min uppfattning om rätt och fel i tvisten hör inte hit. Låt de döda begrava sina döda, säger jag bara. Livet går vidare.
– – –

Bakom det här fönstret för i dagarna hundra år sen hände nåt märkligt. Den unge mejeristen Martinus Thomsen kom hem en kväll, satte sig i sin korgstol och fick strax någon form av profetisk upplevelse som skickade honom i en oväntad riktning för resten av hans liv.

Jo, det är faktiskt märkvärdigt hur man än ser på det. Livsfilosofiskt, för vad han sen delade med sig av, om man är lagd åt det hållet. Religionsvetenskapligt. En mystiker i vårt närområde med en stor produktion av texter, föreläsningar och “symbolbilder” över ett halvt sekel som – fram tills nu – knappt fått någon uppmärksamhet alls från den akademiska världen.

Eller psykologiskt. Själv träffade jag honom aldrig. Jag blev bekant med Martinus Thomsen och hans svindlande “kosmologi” först året efter han dött. Men jag har ju mött många som känt honom. Och han verkar ha skött sig, inga konstigheter, inga större skandaler eller extravaganser. Bilden man får är av en enkel, vänlig och skojfrisk man. Visst blev han med tiden en sorts kultledare, med några tusen trogna anhängare. Men det var aldrig särskilt mkt pengar inblandat, inget missionerande, det fanns över huvud taget inget man kunde bli medlem av.

Så psykologiskt är han inte lätt att begripa sig på, eller bortförklara, heller. Alltså att få ihop personen med verket. En psykotiker, eller åtminstone störd, någon som drevs av ett begär efter att imponera och få makt över andra, etc. Han förefaller faktiskt ha varit en ganska annorlunda nyandlig förgrundsfigur. Jag brukar säga att den här rörelsen är som min andliga hembygd. Nuförtiden knappt mer än detta. Men Martinus Thomsen (1890-1981) tänker jag alltid på med värme.

(Stolen finns bevarad på Martinus institut i Köpenhamn. Huset på Jagtvej 52 står kvar och ser ut ungefär som då. Själv vilar han i ett litet mausoleum på Frederiksbergs gamla kyrkogård.)

Martinus i praktiken (Nexus 4/1982)

Martinus i praktiken (Nexus 4/1982)

“Martinusvänner brukar varken basunera ut sig själva eller Martinus. Dock brukar man inte undgå att lägga märke till dem som är mycket inne i Martinus lära när man i något sammanhang diskuterar en djupare aspekt av livet. Då kan de plötsligt börja tala som som om de hade svaren till alla livets mysterier. Inte sällan talar de som om de verkligen visste hur det låg till. För har man läst sin Martinus så vet man.”

Den här artikeln har legat i minnet o ömsom skavt, ömsom inspirerat, sen jag läste den för snart fyrtio år sen. För ett tag sen hittade jag tidningen i nån låda. Och idag passat på scanna in den.

Jag tror inte åsikterna i artikeln bara, eller ens extra mycket?, berör den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) o hans anhängare. Man kan väl läsa det mer generellt. Som en vinkel på detta med tvivel o förundran, t ex.

(Tips: Om du läser på mobilen är det enklast att förstora texten i artikeln med “två fingrar”, istället för att använda knapparna.)

×