Etikett: psykoterapi

“Oh my god… Humanity, please come in!”

“Oh my god… Humanity, please come in!”

Sevärd dokumentär om skådespelaren Cary Grant. “Becoming Cary Grant” från 2017. (På svenska: “Cary Grant – En världsstjärna föds”. Jag trodde man hade slutat hitta på svenska titlar på 90-talet?).

Jag såg den för ett par år sedan och det var speciellt en passage som gjorde intryck. När han går i psykoterapi med inslag av droger. Dock knepigt att få se filmen i sin helhet igen. Därför blev jag glad och överraskad av att upptäcka just detta jag mindes fanns med i trailern.

Droger vs terapi

Droger vs terapi

Ketamine clinics are booming across the US. According to psychedelic fund PsyMed, there were around 20 ketamine clinics in 2019. By the end of last year, there were reportedly over 600 independent ketamine clinics, as well as chains like Mindbloom, Field Trip and Delic with multiple clinics and home delivery services. Since the pandemic began, ketamine start-ups have reported rapid growth: in 2022, Field Trip reported 200% yearly growth, Mindbloom reported 420% employee growth, and Delic says its net assets grew 500% in a year. Profits from ketamine grew from $8.3 million in 2017 to $185 million in 2022… […]

Ketamine companies are riding the wave of psychedelic hype. There’s so much excitement about psilocybin therapy, but it’s been slow to get FDA approval. Meanwhile, people are desperate for relief from mental and physical health problems, and investors are impatient for returns. Ketamine already has FDA approval as an anaesthetic. Any US medical provider can apparently offer it off-label for whatever condition they want, from depression and anxiety to OCD and eating disorders, to alcoholism, drug addiction, schizophrenia, bipolar disorder, self-esteem issues, self-actualization…you name it!

https://ecstaticintegration.substack.com/p/ketamine-the-psychedelic-renaissance

“Vild psykoterapi”

“Vild psykoterapi”

Irvin Yalom är en av de stora. Psykoterapeut inom den existentiella-humanistiska skolan. Och helt sjövild kan det verka som.

Det där är en intressant sak… Man kan ju attraheras av idén med en terapeut som är beredd att göra så stora avsteg från “protokollet”, gängse praxis, vara så personlig, mänsklig, “sig själv”. Och jag tvivlar inte på att Yalom gjort detta med gott omdöme, trots allt, att det på det hela taget blivit bra. Som ett konstnärsskap.

Yalom intervjuad av Ann Lagerström i senaste numret av Modern Psykologi:

https://modernpsykologi.se/2021/08/31/livet-och-doden-med-irvin-yalom/

Ändå är det inget som går att lära ut, tror jag. Det kan inte bilda skola… Oftast, fyrtionio ggr av femtio? (“nittionio av hundra” låter för mkt), i händerna på de flesta som känner sig kallade, blir det bara tokigt, kontraproduktivt… om inte värre.

Välja terapeut

Välja terapeut

Vilket “landskap” det här är! Själv är jag ju rättså mkt på min vakt här.

Att den som brottas med alkoholberoende, o vill bli fri, anar att han eller hon kan få bäst hjälp av nån som själv varit igenom sådant, det förstår jag. Eller den som hoppat av Jehovas vittnen t ex, vill träffa nån som har verklig förståelse och inblick i hur det är att växa upp på det viset, det känns ju klokt (och modigt)… Men att den som har en kristen tro vill träffa en kristen samtalspartner, muslimen en muslimsk, en nyandlig en nyandlig, osv…

För att ta den sista kategorin, de nyandliga, som är den “hage” i det där landskapet som jag själv känner bäst… Detta har jag ju hört många, många gånger genom åren… Att man känner man behöver få prata med någon om svårigheter i livet, rentav “gå i terapi”, men då ska det absolut vara en person som man vet delar ens världsbild, (dvs reinkarnation, karma, att vi är på väg utvecklas mot att bli fullkomliga Kristus-figurer, att många besvär har sina rötter i tidigare liv, osv)… Och jag har alltid tyckt det låter lite skumt, villkorat… “garderat”, liksom? Som att man vill ha en garanti för att vissa frågor aldrig ska riskera att komma upp på bordet. Och om de gör det man ändå ska ha ett tyst samförstånd om hur allt hänger ihop, hur livet fungerar.

Samtidigt som det såklart kan vara en sund självbevarelsedrift också, att man inte vill riskera bli nedbankad i skorna av nån som avskyr allt vad andlighet heter, och oreflekterat kommer se detta som roten till alla ens problem.

Och hela skalan däremellan.

Tröskeln

Tröskeln

Jag skulle vilja ta upp en tanke, en övertygelse, jag har. Lite inspirerat av ett Jung-citat om psykologi/terapi och “det numinösa” som jag såg härom dan och som jag inte vet om jag förstod eller är beredd köpa utan reservationer:

“The main interest of my work is not concerned with the treatment of neuroses but rather with the approach to the numinous. But the fact that the approach to the numinous is the real therapy, and inasmuch as you attain to the numinous experience you are released from the curse of pathology. Even the very disease takes on a numinous character.” — C. G. JUNG

Men det här är väl min reservation då. Och apropå det inlägg jag skrev härom dan, om att samhället skulle ta ansvar för allt andligt, som väckte starka reaktioner: Det jag skriver nu är på ett liknande tema, men helt seriöst menat. Det är en tankelek, det här också, men en allvarlig sådan.

Om vi antar att den nyandliga världsbilden är sann. Dvs att vi lever mer än ett liv, återföds, accumulerar erfarenheter via effekterna av våra handlingar, utvecklas hän mot nån sorts emotionell o kognitiv fullkomlighet, osv. Då tänker jag mig det finns en tröskel där längs vägen. Vad handlar denna tröskel om? Ett visst mått av genuin självupplevelse, en egen förankring i det andliga. Inte bara 2-handsinformation.

Det blir en sorts tipping point. (Och jag föreställer mig också att denna punkt i så fall kommer senare än vad man ofta föreställer sig, eller hoppas på.) När man passerat tröskeln kan man möjligen ha bruk av psykologi/terapi som inkluderar ett detaljerat andligt (typ det ovan) perspektiv. Eller det kommer i alla fall vara harmlöst. Men hitom tröskeln oftast inte.

Fram till dess är det framför allt den gamla vanliga psykologin/terapin man kan behöva. Som utgår från en förståelse av den gamla vanliga människan. Varför? För att fram till dess att man passerat tröskeln utgör denna natur i oss en så dominerande del att de andliga idéerna (hur sanna dessa än må vara) bara alltför lätt inlemmas i det gamla vanliga försvarssystemet & det blir inte bra.

Den galna psykiatrin (Stiernstedt, 2020)

Den galna psykiatrin (Stiernstedt, 2020)

Började läsa den här boken imorse. En författare som vet vad han skriver om o verkar ha hjärtat på rätta stället, som det heter.

Så tät att de inledande kapitlen om tillståndet i psykiatrin, och samhället, känns som en nedstigning till en väldigt mörk plats. Fullt så illa är det inte i min verklighet, även om inget är osant.

Johan Stiernstedt är psykiater och psykoterapeut, med lång erfarenhet i båda rollerna. Boken kom 2020, kan köpas t ex på Adlibris

Bör samhället ta över ansvaret för allt andligt?

Bör samhället ta över ansvaret för allt andligt?

Andlig och personlig utveckling. Hur ska man skydda sökande människor från att fara illa? Hamna i klorna på predatoriska, manipulativa typer i alternativbranchen? Vad kan samhället göra för att reglera och hålla efter? En del tänker att lite mer kontroll eller “hårdare tag” mot avarterna skulle hjälpa. Men det är inte lätt att se hur nåt sånt öht skulle vara möjligt att fixa. Kunde man inte istället lagstifta om att bara folk som har legitimation från Socialstyrelsen fick syssla med sånt? Dvs läkare, psykologer, sjuksköterskor, m fl. Enbart dessa fick tillhandahålla verktyg & vägledning för människors spirituella fostran och välbefinnande. (Ungefär som att sprit idag bara får säljas på Systemet.)

KBT-arna är ju sedan länge igång med buddhistisk mindfulness, mm. De som jobbar i Freud & Co:s efterföljd kunde erbjuda en gedigen skolningsväg mot själslig integration o tillfredsställelse. Man skulle så klart tappa en del kompetens som idag finns i alternativvärlden, men i gengäld kunde området reserveras för folk som, inför hotet om indraget leg och yrkesförbud, i alla fall höll sig i skinnet?

(Ska inte låtsas som att jag läst boken ovan, för det har jag inte, men den låter intressant 🙂 )