Det här är inget politiskt inlägg. Säger det med en gång. Men när Göran Greider (Aftonbladet 23 oktober 2023) skriver indignerat om hur Hamas m fl ses som “vänsterns vänner” så associerar jag direkt till det här med vad andligt egentligen är, och om det inte kan finnas ateistisk andlighet likaväl?

Så här gick mina greiderianska tankar en gång…

“Vad som intresserar mig… är den speciella hållning som ofta förknippas med just religion och andlighet. Dvs en vördnad, förundran, hälsosam underordning, inför tillvaron. Som jag föreställer mig kan finnas inom såväl mogen nyandlighet som t ex kristendom.

Tankesystemen i sig själva är dock ingen garanti för att denna känsla ska uppstå. Att individens livsupplevelse ska få denna speciella existentiella kvalité. Grad av förundran, vördnad inför skapelsen, eller vad man nu ska kalla det, tycks liksom löpa längs en egen axel? På tvärs med ideologi eller filosofi.

Jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga att om man låter förundran, en ödmjukande känsla av litenhet, vara vad som definierar ‘andlighet’, så kan denna lika väl finnas hos en ateist. Ateisten, den kristne, och den holistiske ‘newage-aren’ kan förenas av något, som i sin tur skiljer dem från sina respektive meningsfränder som har en enklare uppfattning av tingen. Nä, andlighet eller religion är inte synonymt med förundran.”