“We are delighted to share with you Watkins’ 2022 list of the 100 Most Spiritually Influential Living People – spiritual teachers, activists, authors and thinkers that change the world.”
Så har den kommit. Watkin’s Topp 100. Påve Franciskus toppar som vanligt. Vår Greta Thunberg har fått en hedrande tredje plats. Och aktrisen Gwyneth Paltrow på 9:e? (Lustigt, vi såg henne i en film tidigare i veckan, o undrade vart hon tagit vägen 🙂 )
Talibanerna har tagit över. Det gick snabbt! Jag lyfter upp ämnet så det får en egen avdelning. Inte för det andliga, men psykologin. Vad ska man tro? De har hållit presskonferens, lovat mycket, verkar mer försonliga denna gång. Har de hunnit mogna?
Jag är en obotlig utvecklingsromantiker, att man normalt blir en bättre, mer sansad människa med åren… Klart det kan vara ett kompromissande, lite spel, för att försöka få omvärldens acceptans. Men det kan ju vara delvis ärligt känt o menat med. Man är fundamentalist, men inte lika blint o hett som när man var ung koranskole-student, typ (“taliban” betyder student har jag lärt mig), man “orkar” inte bry sig på det viset längre, tänker längre, inte lika i nuet… Mindre idealist, mer pragmatiker… Men det får väl visa sig…
[…]
Och, om man ska ägna sig åt lite newage-nyandlighets-bashing… “Utveckling” är ju centralt i sån filosofi, själens stora stegvisa evolution, o detta enstaka livet är bara en station på vägen… Inte mkt händer, man inkarnerar som “vuxen”, ikläder sig en bebiskropp o medvetandet bländas ned på nåt vis… (Man kanske t o m tänker sånt som att mamma varit min partner förut eller pappa min lillebror.)…
Hur det nu är med detta, vad som är sant eller möjligt, eller ej, det säger jag inget om… Men det verkar kunna få till följd att man får svårt att se vad som faktiskt händer under detta enstaka människoliv… Jag brukar tänka på det som “mognadsfelslut”… Man kanske upplever man utvecklats i nån mer universiell, evolutionär mening, andligt, funnit frid. När man i själva verket mest blivit gammal.
“One of the things I’m wrestling with at the moment is hierarchy in spirituality, and the idea of ‘higher’ and ‘lower’.”
Så börjar filosofen Jules Evans en lång text från härom dan… Han skriver om utvecklingstanken i allmänhet, och inom nyandlighet & new age i synnerhet. Allra mest handlar det om Ken Wilber. En nyanserad granskning av denne gigant.
https://julesevans.medium.com/ken-wilber-and-spiritual-hierarchy-5e163226d270
Min behållning av texten är framför allt två saker. Dels att jag nu känner mer respekt för Wilber. Han har ändå gjort ett hästjobb med att utveckla sin modell, med en stor portion psykologi.
Dels påminns jag om hur less jag är på själva konceptet andlig evolution. Att det mänskliga sinnet nog inte är rustat att kunna hålla på med sådana modeller. Vare sig de är korrekta eller ej.
Mot detta kan man vilja hävda att även om människor befinner sig på olika nivåer, är olika långt utvecklade andligt sett (via reinkarnation, osv), så behöver det inte vara ngt idealiserande/nedsättande med det. Nej, i den bästa av världar skulle det inte behöva vara så. Att det t ex skulle göda ens egen narcissism, som Evans pratar om. (Eller ens känsla av mindrevärde. Men detta är nog i så fall mera sällsynt )
Teoretiskt sett skulle det kunna vara separata saker. Men i praktiken? Detta är ingen viljesak, tänker jag. Det är därför jag skriver “rustad”‘, dvs att det har med ens själva konstitution att göra. Analogt med att man inte har förutsättningar att lyfta en sten som väger 1 ton, eller motstå stark radioaktiv strålning, t ex. Även om man önskade att man kunde, eller tycker att man borde kunna det. Eller i värsta fall inbillar sig att man kan. Om man nu inte kan det.
Och vad är skillnaden på en hoppfull, alternativtänkande person, med solsken i blick, och en grumpy, småparanoid misantrop, då?
Ungefär tretti, fyrtio år 😉
Här ska ni få ett exempel på riktigt svajig, dålig vetenskap. Ett citat jag stoppade i fickan för många år sen. Och har plockat fram många ggr sen dess. Av (håll i er!) en anonym skribent på en blogg som refererade personlig kommunikation med en icke namngiven forskare… Men vad spelar det för roll! När själva spaningen är som guld. På området där psykologi o (ny)andlighet överlappar…
“I suspect that what’s going on is that New Age, now entering its third generation, has developed a theodicy. Now, this is a theological term, but it essentially means an explanation of the existence of evil – why bad things happen to good people.
For some of those in the New Age milieu – Foster Gamble, David Icke, Whitley Strieber, Duncan Rhodes and others, all incidentally in middle age and with a long term involvement in the New Age milieu – an explanation is needed as to why, if we’ve entered the Age of Aquarius, is the world less peaceful, equal and progressive than ever? Conspiracy theories offer such a theodicy – the New Age hasn’t happened because evil people prevented it from happening.”
Muertos, 2012
Ett citat på samma tema. Här handlar det om sådan psykologi som pratar om “upphöjda” tillstånd att eftersträva & uppnå… Paul Vitz, ur boken “Psychology as Religion”, 1977:
“Second, as people aged, they realized that many of the things thought necessary for self-actualization would not be attainable in their lives. Besides interpersonal disasters, there were career failures, serious health problems, and many other disappointments. The discrepancy between the promised ‘high’ of the Maslovian self-actualization or Jungian individuation and the reality of their lives created a vast disappointment and ‘credibility gap.’ The belief that psychology could make you happy, that it was the answer, began to fade.”
Humanistisk psykologi, med förgrundsfigurer som Abraham Maslow och Carl Rogers?, uppstod bland annat som en reaktion mot reduktionismen inom såväl psykoanalys som behaviourism. Synen på sådant som ”andliga upplevelser” var ett av de områden där man upplevde att den samtida psykologin hade alltför snäva ramar.
Abraham Maslow intresserade sig för människors så kallade “höjdpunktsuppleveser”, som eventuellt överlappar med sådant som respondenterna berättar om och tänker kring. Maslow menade sig kunna urskilja en kategori individer som han kallade “självförverkligade”:
“I en kort sammanfattning kan de viktigaste kännetecknen på självförverkligande människor sägas vara följande: En mera exakt uppfattning och accepterande av verkligheten, inkluderande den mänskliga naturen; spontanitet, en frisk uppskattning och kreativitet i vardagsaktiviteterna; relativ avskildhet från den omedelbara fysiska och sociala omgivningen och från kulturen i stort; djupare, mera tillfredsställande personliga relationer, mest sannolikt med ett litet antal andra självförverkligade människor; starka identifikationskänslor och sympati med alla andra människor; demokratisk (icke-auktoritär) karaktärsstruktur; icke-fientlig, filosofisk humor; centrering kring problem utanför dem själva som avspeglar en bred uppsättning värden; tydliga moraliska och etiska principer som tillämpas konsekvent samt en upplevelse av att ha upplöst framträdande dikotomier och motsatspar.” (från Maslow, 1970; ref i Wulff, s.521)
Denna gren av humanistisk psykologi har numera förts över till det som idag kallas Transpersonell psykologi (åååå?). Som namnet antyder så tänker sig företrädare för denna gren av psykologin en högre instans i psyket, ”bortom personligheten”.
Lukoff & Co
Vissa menar att det finns upplevelser som riskerar att bli bedömda som t ex psykotiska reaktioner eller sådan sjukdom, som har en annan etiologi och ofta en annan (mera gynnsam) prognos. Inför arbetet med DSM-4 lade psykiatern Lukoff med fler fram argument för att man i en kommande version av manualen borde kunna differentiera ut dessa upplevelser. Och blandformer (Lukoff).
(Lukoff, ?) Mer patologiserande eller avfärdande i DSM-3. Bättre i DSM-4 (vem skriver om det? Rizzuto?) Lukoff och kollegor arbetade för att införa en “Spiritual emergency”-kategori i DSM-4, och lyckades delvis
Assagioli.
En tidig representant för en sådan uppfattning var den italienske psykatrikern och psykoanalytikern Alberto Assagioli, som i likhet med Carl Gustav Jung tidigt gick i lära hos Sigmund Freud men så småningom, delvis på grund av en bristande samsyn i andliga frågor, bröt med denne. I en intervju i Psychology Today (december 1974), med en Sam Keen, förklarar Assagioli hur hans synsätt skiljer sig från Freuds:
”We pay far more attention to the higher unconscious and to the development of the transpersonal self. In one of his letters Freud said, ’I am interested only in the basement of the human being.’ Psychosynthesis is interested in the whole building. We try to build an elevator which will allow a person access to every level of his personality. After all, a building with only a basement is very limited. We want to open up the terrace where you can sun-bathe or look at the stars. Our concern is the synthesis of all areas of the personality. That means psychosynthesis is holistic, global and inclusive”
(http://synthesiscenter.org/articles/0303.pdf, sidan besökt 2014-12-19).
Freud & de första psykoanalytikerna (Rizzuto)
Sigmund Freud.
Freud har haft ett stort inflytande över synen på människors religiositet. Under de snart hundra år som gått efter hans död har åtskilligt hunnit hända, i teori och praktik, men att det inte var så lätt för de första generationerna psykoanalytiker skriver Ana-Maria Rizzuto, själv analytiker:
”Freud himself […] insisted that people should not need religion, called it a cultural neurosis, and set himself up as an example of those who could do without it. Intentionally or unintentionally, he gave the world several generations of psychoanalysts who, coming to him from all walks of life, dropped whatever religion they had at the doors of their institutes. If they refused to do so, they managed to dissociate their beliefs from their analytic training and practice, with the sad effect of having an important area of their lives untouched by their training. If they dealt with religion during their own analyses, that was the beginning of the end of it” (Rizzuto, åååå?, s4).
Winnicott.
(Winnicott, 1981/2003) “Det [övergångsobjektet] härstammar från den yttre verkligheten ur vår synvinkel, men inte ur barnets. Inte heller kommer det från den inre verkligheten; det är ingen hallucination”, s. 25
(Jemstedt, 1993, i förordet till Winnicott) “Barnets relation till övergångsobjektet är en begynnande förmåga att upprätthålla en dialektisk process, mellan förening och avskildhet, mellan symbolen och det den symboliserar, mellan inre och yttre, etc, och denna dialektik skapar mental rymd.”
Ämnet paradoxalitet dyker upp hos Winnicott när han behandlar övergångsområdet och övergångsobjektet. Han manar vuxenvärlden till aktsamhet när de närmar sig barnets förhållande till det paradoxala. ”Jag vill fästa uppmärksamheten på den paradox som ingår i barnets användande av det som jag kallat övergångsobjekt. Mitt bidrag är att begära att denna paradox skall accepteras, tolereras och respekteras, och att man inte skall försöka lösa den. Genom att tillgripa en avspjälkad intellektuell funktion är det möjligt att lösa paradoxen, men priset för denna lösning är förlusten av värdet hos själva paradoxen.” (Winnicott, 1981/2003, s 16) På annan plats i samma skrift utvecklar han temat ytterligare: ”Det [övergångsobjektet] härstammar från den yttre verkligheten ur vår synvinkel, men inte ur barnets. Inte heller kommer det från den inre verkligheten; det är ingen hallucination” (s. 25)
Winnicott gör sig verkligen till talesman för paradoxen. I sin bok Lek och verklighet återkommer han till ämnet gång på gång. Det finns mer redan i förordet, och de allra sista meningarna i efterordet tar upp detta ämne. Att det paradoxala i barnets upplevelse måste respekteras.
), så nöjer jag mig med att påpeka att – helt oavsett hur vår barndom varit – en betoning av det konkreta, det enkla, i hur vi ser på livet, borde kunna fresta på psyket så att vissa besvär uppstår som påminner om en i barndomen olyckligt grundlagd sådan ”sant och falskt själv-struktur”. Detta menar jag kan vara relevant när vi diskuterar ett tankesystem som NA och det hållning till tillvaron som detta kan stimulera.
Objektivitetens begränsningar.
”Det finns för övrigt ett stort antal vuxna som aldrig uppnår en tillförlitlig förmåga till objektivitet, och de som är allra mest tillförlitligt objektiva har ofta bristfällig kontakt med sin egen inre världs rikedom” (Winnicott, 2004, s.69)
Bion om ”precision”, osv…
”Negative capability”.
”The negative capability” vilket är en förmåga att uthärda att man inte vet, att vara osäker (Stiller, 2007).
Mejl som kom samma dag som vi åkte upp till Valsan. Från Jules Evans blogg, om Joyce och Keats. Om negativ capability
”John Keats, who suggested the poet needs a negative capability in which they can experience the Sublime without ‘an irritable reaching after fact and reason’” (Jules Evans blogg, se ref!!)
”Mystisken” i psykoanalysen
Wilfred Bion har ett begrepp som han kallar ”O”, som förefaller vara hans försök att reservera eller isolera en djupaste aspekt av psyket.
Hans Reiland (åååå?) skriver om ”the object berore the objects” som en instans, en djupaste referenspunkt, som finns bortom de inre objekt (t ex vårdnadshavare och andra) som tillkommit senare.
Bollas är ännu en psykoanalytiker som med avstamp i objektrelationsteori försöker urskilja en referenspunkt som ska ligga bortom de ”inre objekt” som etablerats framför allt i relation till omvårdnadspersonerna. Han talar om denna djupare grund som ”the transformativ object” (åååå?)
Djup religiositet i psykoanalytiskt ljus.
Ateistens ”gudsrelation”
(Jones, 1991) Jones, om hur även ateisten har ett gudsförhållande. När han frågar sina elever kan de alltid svara på hur den gud är “som de inte tror på”. Hur är den nyandlige guden vid jämförelse. Den är kanske inte ens en levande “anti-gud”.
Psykoanalysen kan ge en djupare förståelse för religion/ateism.
PERSONLIGHETSORGANISATION
“En individs grundläggande personlighetsstruktur kan bara förstås om man tar hänsyn till två specifika och interagerande psykiska dimensioner: personlighetsstrukturen utvecklingsnivå samt vilken typ av försvar som dominerar på denna utvecklingsnivå. Den första dimensionen anger individens utsträckning, eller vilken typ av patologi som dominerar hos personen (psykotisk, borderline, neurotisk, ‘normal’). Den andra anger hans eller hennes personlighetstyp (paranoid, depressiv, schizoid etc.)” (McWilliams, s67)
McWilliams (1994/2005) anger fyra nivåer av personlighetsstruktur: psykotisk, borderline, neurotisk, samt “normal” (s. 67)
Se DSM-4. Har den fyra nivåer? “Mogen”?
Andra modeller nöjer sig med tre nivåer, med neurotisk nivå som den högsta. Men så klart går det att differentiera också i en sådan nivå, man bör kunna tala om en högre och en lägre nivå av neuroticism. Neurotisk och “moget neurotisk”? En person med svår neurotisk problematik, som söker hjälp, och efter en t ex en längre psykoterapeutisk kontakt har fått tillgång till en större inre rörlighet, fått en större förmåga att reflektera kring sig själv och befriats från besvärande symptom, kan i vilket fall sägas ha nått en högre neurotisk nivå.
PDM (2006) definierar personlighet som: “relatively stable ways of thinking, feeling, behaving, and relating to others”. (s17)
Med “tänkande” avser PDM “not only one’s belief systems and ways of making sense of self and others, but also one’s moral values and ideals” (s17)
“[A] continuum of severity, from a relatively healthy to a very disturbed level of personality structure. This continuum is conventionally, if arbitrarily, divided into healthy, neurotic, and borderline ranges of personality organization, the borderline range extending from the border of neurotic character organization to the border of psychotic conditions.” Det är viktigt att påpeka att “borderline” i en psykiatrisk kontext, “Borderline personlighetsstörning” (DSM) syftar på en viss typ av borderline, nämligen en mer utlevande, dramatisk form, som ursprungligen avgränsades för forskningsändamål (s.21). Det psykodynamiska konceptet är bredare och, om man så vill, mer allmänmänskligt. Det härrör från en tid i vårt liv när det faktiskt var normalt att uppfatta och interagera med världen på detta karaktäristiska, ofta förenklade vis, och som finns kvar som en kapacitet även i vuxen ålder.
PDM inkluderar inte psykotisk i sin P-axel ), då forskningsläget är oklart. Dock differentierar man mellan borderline på dels en högre nivå, dels en lägre nivå, vilken i vissa fall förekommer ihop med psykotiska eller psykosliknande symptom, såsom konret eller övergeneraliserat tänkande (s. 26). “Toward the psychotic end of the borderline spectrum” (s.29)
Utöver denna anger PDM “neurotic” samt “healthy”(s.27)
Det är viktigt förstå att “Psykotisk” avser ett slags beredskap, svaghet eller skörhet, som gör att personen i svåra situationer kommer ha en större benägenhet att reagera med psykotiska symptom. Inte att personen har manifesta psykotiska symptom. Det är, som sagt, en nivå av personlighetsstruktur.
“Personality is what one IS rather than what one HAS. It certainly comprises more than one can see by scrutinizing a person’s behaviour” (s17)
PDM påpekar att vi alla kan uppvisa borderline- eller psykosliknande symptom under svår stress (s20)
Begreppet “borderline” myntades eller konceptualiserades på 1950-talet, för de patienter som var alltför störda för att riktigt passa in i den neurotiska diagnosen, men var alltför förankrade i verkligheten för att passa in på psykosdiagnosen (s21)
Psykodynamiskt grundad forskning har kommit fram till tre typer av borderline, en som ligger närmare det psykotiska, med risk för psykosgenombrott, en form som liknar den som DSM ringar in, samt en tredje som PDM beskriver som “over-ideational, characterized by social isolation and withdrawal, more likely to recive the DSM diagnosis of paranoid, schizoid, or obsessive personality disorder”. (s21).
PDM beskriver detta som “a person’s center of psychological gravity”, även om det framhålls att de andra nivåerna kan finnas där också (s23)
Psykoanalytiska och andra begrepp