Inte bara koranbränningar
På väg ut från Arlanda sent på natten
Ny bok om andlighet och psykologi
“I Tryggare kan ingen vara? kartlägger religionspsykologen Pehr Granqvist sambanden mellan vårt behov av trygghet, anknytning och andlig törst. Genom att applicera anknytningsteorin på religion visar Granqvist hur religiositet och andlighet kan vara viktiga ingredienser till att uppleva trygghet.”
Låter ju spännande. Utkommer mars 2023.
Att försöka greppa det svårgreppbara
Några modeller som tillkom under arbetet med mitt ex-arbete för att bli psykolog. Ingen av bilderna (och ingen annan heller f ö) fanns med i den färdiga uppsatsen.
Dammsugaren Herbert & Gud
Apropå att vi gärna animerar saker vi har omkring oss. Och kanske Livet självt.
Bara en mänsklig böjelse, som i sin tur gett upphov till religioner, etc?
(Men jag säger inte bestämt att jag tror det förhåller sig så… Har väl mest ett behov av att flush the system, så att säga, starta om från grunden, se vad man kan komma fram till…)
Freud och de religiösa
”Freud himself […] insisted that people should not need religion, called it a cultural neurosis, and set himself up as an example of those who could do without it. Intentionally or unintentionally, he gave the world several generations of psychoanalysts who, coming to him from all walks of life, dropped whatever religion they had at the doors of their institutes.
If they refused to do so, they managed to dissociate their beliefs from their analytic training and practice, with the sad effect of having an important area of their lives untouched by their training. If they dealt with religion during their own analyses, that was the beginning of the end of it.”
Rizzuto, 1981
Sigmund Freud och religion… “Alla” vet att Freud inte gillade att folk var religiösa. Citatet ovan, av Ana-Maria Rizzuto (ur “The Birth of the Living God”) gissar jag beskriver hur det var. Hon är själv psykoanalytiker, tillhör dock inte 1:a generationen, de som behövde gå i analys hos Mästaren själv för att bli godkända, men hon har säkert borrat ned sig ordentligt i ämnet så hon vet vad hon pratar om.
Min bild av det där, Freuds bidrag till ämnet religion o andlighet, är att han var beredd bejaka och fascineras av allt möjligt konstigt fram till nån sorts “gräns”, men gick inte över. Han vaktade den där gränsen väldigt noga. T ex Jung, i Freuds ögon, gick över. (Han sitter ju där på första raden f ö 🙂 ) Finns ett känt citat där han anklagar Jung för att släppa loss “en slamflod av ockultism” etc med de adderingar Jung vill göra till psykologin. Assagioli gjorde det väl med, ville inte nöja sig med landskapet hitom gränsen. (Och de begåvade herrarna gick vidare och grundade sina egna skolor, system.) Men Freuds bidrag till att förstå religion o andlighet när sådan blir problematisk lever. Det är hans värdefulla bidrag till området, som jag ser det.
Finns gud i nyandligheten?
”Hos många esoteriker kan man ana en uppenbar svårighet att integrera Gud i deras filosofiska system, eftersom det i praktiken inte finns någon plats för Gud i ockultismens universum. Detta gäller i hög grad teosofin och dess avläggare antroposofin och Martinus kosmologi.”
Arlebrand, 1992
Det här är ett omtag på en gammal diskussion. Om “Gud” i gammal och ny andlighet. Mycket har blivit sagt, vridet o vänt på, redan tidigare. Men eftersom jag tycker ämnet rör vid det allra viktigaste, så here we go again… Jag saxar lite från det gamla inlägget, vad jag skrev där:
“För några år sen genomförde jag en intervjustudie om nyandlighet ur ett psykologiskt perspektiv. Många svar & resonemang var väntade, jag var ju bekant med området innan. Inte heller de svar jag fick när mina informanter skulle berätta om sin syn på ‘gud’ var helt överraskande.
Men sammantaget gjorde den biten av studien ett särskilt djupt, faktiskt oroande, o sorgligt, intryck på mig. Det blev nästan övertydligt hur ‘den nyandliga guden’ knappast kan fylla den psykologiska funktion som den gängse t ex kristne gudomen kunnat.”
“[Det var] en mycket besynnerlig gud som jag fick beskriven för mig… En gud som både är personlig och opersonlig. Bådeoch och varken eller. Varken ond eller god, men på ngt vis god ändå, men knappast ‘föräldragod’… Sitt öde skapar man själv, det gudomliga är mer som ett slags rundningsmärke ute i kosmos för ens egen karma, lägger sig inte i. Sitt elände har man själv bäddat för, det måste man gå igenom för att lära sig. Gud mer som en rättviseprincip, ett slags program som universum opererar enligt. Frånvaron av värme och personlig omsorg var påtaglig.
Med detta sagt, jag hävdar inte att det faktiskt finns en gud med den ena eller andra uppsättningen egenskaper, eller personligheten. Men psykologiskt emotionellt – för många av anhängarna till new age/nyandlighet/västerländsk esoterik, etc – så måste man ändå säga den nyandliga guden är ett nedköp.”
Martinus i praktiken (Nexus 4/1982)
“Martinusvänner brukar varken basunera ut sig själva eller Martinus. Dock brukar man inte undgå att lägga märke till dem som är mycket inne i Martinus lära när man i något sammanhang diskuterar en djupare aspekt av livet. Då kan de plötsligt börja tala som som om de hade svaren till alla livets mysterier. Inte sällan talar de som om de verkligen visste hur det låg till. För har man läst sin Martinus så vet man.”
Den här artikeln har legat i minnet o ömsom skavt, ömsom inspirerat, sen jag läste den för snart fyrtio år sen. För ett tag sen hittade jag tidningen i nån låda. Och idag passat på scanna in den.
Jag tror inte åsikterna i artikeln bara, eller ens extra mycket?, berör den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) o hans anhängare. Man kan väl läsa det mer generellt. Som en vinkel på detta med tvivel o förundran, t ex.