I kvällens avsnitt av “Världens sämsta indier” (SVT) fick man lära en del om jainismen. Man kan ju tycka veganer är petiga, extrema. Men jainister tar icke-dödandet några snäpp längre, trots allt. Hard core. T ex äter inget som vuxit under jord, som potatis o lök, eftersom man kan råka skada en mask med spaden.
Att vara dum mot djur är emot lagen. I Sverige i alla fall. Det är rätt fantastiskt, när man tänker på det. (Djurrätt som sanktioneras av staten är jag odelat positiv till. Kan ha svårare för veganism.)
Ps. Rubriken är ett citat. Bamse eller Pippi? Den här artikeln reder ut det 🙂 Ds.
Här kommer nåt som kan verka som en vild spekulation. Apropå hur en tanke kan dra fram liksom en farsot, en lavin, for good or bad, omöjlig att stoppa, när den väl är på rull.
Efter helgen ska Kentucky Fried Chicken i USA börja sälja friterade veggokycklingbitar. Även klassiska köttempel eller varumärken måste numera kunna erbjuda vegetariska alternativ (och pusha lite extra för dem i sin reklam) för att inte verka helt passé, oinformerade, oansvariga, ointelligenta, onda.
https://eu.usatoday.com/story/money/food/2022/01/05/kfc-beyond-fried-chicken/9091297002/
Något som påminner om hur alla nu måste hoppa på “vaccin-tåget”. Myndigheter, näringsidkare, tyckare, stater. Och då tycker jag ändå båda trenderna i grunden är vällovliga, alltså, men jag ryggar tillbaka inför själva “massformationen” (heter det så?).
Det finns så många nivåer av den skepsis man kan hysa mot hur pandemin hanteras av samhället. Själv tror jag inte på någon överstatlig, bortomstatligt orkestrerad konspiration, bakom att bl a vaccin-strategierna ser ut som de gör. Så klart finns det företag där cheferna sitter och gnuggar händerna just nu, över ökad försäljning, och virologer som annars jobbar i det tysta, ouppskattade, men nu får upplevea sig vara hjältar och efterfrågade.
Men visst är det något överdrivet med det hela? Allt bara “rullar på” och ingen myndighet eller stat vågar vara mindre restriktiv än de andra.
Är det kanske snarare som en perfekt storm? Där bränslet är en mix av xenofobi, flyktingströmmar över alla gränser som det senaste decenniet upplevts hota livet såsom man känner det o vill ha det, zoombie-konceptet som är så omhuldat i pop-kulturen. Ihop med globalisering & internet som gör allt så lätt att iscensätta o bara svepas med av? Att allt sånt blivit bränsle?
När jag tänker på det måste det även finnas ett inslag av “förskjutning” i det hela, hur man fokuserar på och satsar så mycket för att hantera pandemin. Alltså, det finns annat som är minst lika angeläget, men där man är mer rådvill inför hur man ska klara av det. Något som är mer oroande, något som väcker mera ångest.
Så då har pandemin, omedvetet förstås, erbjudit en möjlighet slippa undan ett slag… Vad kunde det andra vara då? Klimatet? Världsekonomin? (Och bl a som en konsekvens av dem båda flyktingströmmarna, just.)
Men alltså, jag tror inte att detta är något som våra ledare gör medvetet, för att blanda bort korten för sina väljare. Isåfall görs det för att man själv ska få behålla en känsla av handlingskraft, beslutsamhet, att ha ett mål att jobba emot.
Samtidigt som jag inser att det finns en reell utmaning med coviden. Men att det känns som det är nåt “psykologiskt” bakom att hanteringen blivit så resolut, allt eller inget. “Vi vet hur det ska göras, följ oss!” Som en följd blir det också en förskjutning mot “de andra”, de som sviker. De som tisslar och tasslar om hur kejsaren är åtminstone slarvigt klädd. Inte naken, ändå, det är inte min uppfattning. (Själv har jag bokat tid för att få min tredje vaccindos i nästa vecka.)
Kan man lyfta upp djurens värde, utan att samtidigt devalvera medmänniskans? Det är en fråga jag grunnat på en del. (Själv tycker jag det verkar vanskligt.) Där började jag.
Men jag slutade, eller pausade iaf, med att läsa en utskrift av en intervju med Jeffrey Masson.
Här är själva YouTube-videon:
Jeffrey Massons historia är fascinerande och absolut unik. Hör bara! Han växte upp med “gurun” Paul Brunton, som var nära vän med hans föräldrar. Han utbildade sig så småningom till psykoanalytiker. Och mer än så. Han blev personlig vän med Freuds dotter Anna, fick tillgång till material som han tyckte visade att Sigmund Freud mörkat väsentliga saker. Och han publicerade detta. (Jag har en känsla av att han överreagerade.) Detta ogillades och Masson drevs bort från den psykoanalytiska rörelsen. Istället tog han strid för djurens situation, blev en prominent vegan.
Har skrivit mängder av böcker. Om alla delar och skiften i sitt liv. Den här intervjun är en exposé över det mesta.
Så, hur hänger dessa saker ihop?
Det verkar ha skett en gradvis humanisering åtminstone i vår del av världen. Som en “klimatförändring” som gått gradvis. Idag kan man ju varken aga sina barn, sin hustru, eller ens sin hund (eller andra “undersåtar”, som anställda, elever, etc) utan att samhället vill gripa in. Det är ju storartat. Djurens situation i kött- och mjölkproduktionen uppmärksammas (senast var det ju Kronfågel som kritiserades, för att djur får lida i onödan). Går ju inte säga något om detta. I stort sett bra, tycker jag.
Men så till där jag ändå antyder, ngt som kan vara problematiskt… Att när man upphöjer djuren, att de “är lika mycket värda som människor”, som det sägs ibland, kan detta då göra något med solidariteten eller känslan för medmänniskorna? Jo, i vissa fall tror jag faktiskt det är så. Ungefär som jag tänker om nyandligheten. Att det är som en skala. I ena änden inga problem alls. I andra änden mer komplicerat. Och så alla grader däremellan.
Det första bryr jag mig inte om. En utveckling att bejaka och applådera. Men när solidariteten med djuren blir ensidig och tycks “ta” från de varma känslor man förmår känna för sina artfränder?
Jag skulle vilja ta upp en gammal psykiatrisk term (som ärligt talat verkar vara helt oanvänd idag, för när jag testgooglar får jag så gott som inga träffar!), nämligen “kollektivkverulans”. Det handlar om när engagemanget för en utsatt grupp blir så brinnande och oresonligt att man kan känna det handlar rätt mycket om personen själv. Släkt med rättshaverism, men där är det ju ens eget envetna korståg mot Systemet det handlar om. Hur man själv blivit & blir illa behandlad. I kollektivkverulansen har man istället liksom “adopterat” en grupp man upplever att resten av världen struntar i, och man kämpar för dem på ett oresonligt och självrättfärdigt vis. Men psykologin är likartad. Och solidariteten med djuren har ibland drag av detta, det är min bestämda uppfattning.
Har fått känna på det ibland på mitt eget skinn, tycker jag, i vissa mer renläriga sällskap. Som den ljumma så-gott-som-laktovegetarian jag själv varit och är. Att man alltför lätt utmålas som & förpassas till det läger som inte alls förstår eller bryr sig, de som förtrycker och behandlar djuren illa.
Och det har då kunnat kännas som att vid sidan om den starka solidariteten folk uppvisar med djuren så är det också en personlig kamp mot omvärlden som utspelar sig.
Sen, Jeffrey Masson, hur passar han in i allt detta då? Ja, kort sagt är det min känsla att han drar åt det där hållet också… (Och till sist övergav han ju också människornas värld och solidariserade sig med de värnlösa djuren istället.)
Men i hans fall kom det ju, först, till uttryck som en solidaritet med offer för sexuella övergrepp. Som Masson upplevde, eller som faktiskt, hade bemötts med misstro av Freud & Co genom tiderna. Det går att säga mycket om detta. Men det är liksom att han överdrev, “tog i” för mycket, “missade målet”, som väcker misstankar.
Det brukar hävdas att det var först när Freud övergav sin “förförelseteori” som psykoanalysen som terapiform blev till… Men att det är detta skifte som Masson varit kritisk till. Och han har underbyggt detta med brev han hittat som tycks bekräfta att Sigmund Freuds tidiga kvinnliga patienter varit utsatta för faktiska övergrepp, men att Freud velat dölja, tona ned detta? Och att psykoanalytiker i Massons omgivning generellt ville se alla vittnesmål från klienter om övergrepp som snarare fantasier? Må så vara. (Och t o m att Freud själv varit med om tidiga övergrepp som fick honom att till sist överge sin teori).
Men det förändrar inget i sak. Och Masson var alltför kunnig om psykoanalys för att inte inse detta. De som upplevt reella övergrepp kan vara behjälpta av mer konkret, empatisk trauma-behandling. Vilket oftast handlar om att stöttas att våga o orka minnas och prata om det man faktiskt upplevt. Psykoanalys är något mycket mer än så. Som i bästa fall ska kunna hantera reella trauman också, inte bara fantasidimensionen i livet.
“We feel entitled to artificially inseminate a cow and steal her baby, even though her cries of anguish are unmistakeable. Then we take her milk that’s intended for her calf and we put it in our coffee and our cereal.”
Många av tacktalen på Oscarsgalan i söndags/måndags handlade om ojämlikhet och solidaritet med olika grupper. Phoenix som vann för Bästa manliga huvudroll höll ett “vegantal”.
Phoenix som lär ha blivit vegan när han bara var några år gammal. Han växte upp i en familj under hippie-eran. De första åren var föräldrarna anhängare av sekten “Guds barn” ledd av Moses David, vilket tidskriften Esquire berättar om i en artikel.
“Snabbmatsjätten, lyxkrogen och mataffären på hörnet – alla satsar på vego. Ingen har väl undgått den gröna vågen som sveper över Stockholms matutbud… Från en militant rörelse med fokus på aktivism till en livsstil som många kan identifiera sig med…”
9 juni är det dags för Vegomässan i Stockholm, för elfte året i rad
Fenomenet är intressant. Ungdomsbarometern har intervjuat 23.000 unga mellan 15-20 år om deras inställning till vegetarianism och kommit fram till att (som SvT Nyheter sammanfattade det 23 januari 2018): “Många unga vegetarianer äter kött ibland”.
“Mat är den tydligaste identitetsmarkören för unga just nu. Värdeord som är associerade med att vara vegetarian är så pass centrala för många unga att man upplever sig vara ‘vegetarian’ utan att de facto vara det, säger Lovisa Sterner, livsstilsexpert hos Ungdomsbarometern.”
Intervjupersonerna uttrycker en stor medkänsla med djurens situation. ”Vi odlar djur.” Hur vi föder upp och konsumerar dessa liknas vid ”koncentrationsläger”. Att vara vegetarian ses som något självklart och är rentav ett av de kriterier som intervjupersonerna anger för det framtida världsriket. Mot bakgrund av de många rapporter om djurproduktionens avigsidor som förekommer i media är en sådan inställning högst förståelig. Ur ett psykologiskt perspektiv går det dock att problematisera de mest radikala djuretiska resonemangen. Att djuren är ”lika mycket värda som människor” kan också förstås som en överidentifikation, vars grund kan vara att det är den egna upplevda hjälplösheten (Freud, 1927/2008, s. 390) som projiceras ut på dem, och där priset kan vara att en ökad alienation i förhållande till omvärlden. Freud skriver:
Eremiten vänder ryggen åt denna världen, han vill inte ha något med den att skaffa. Men man kan göra mer, man kan vilja omskapa den, bygga upp en ny värld i stället för den nuvarande, en värld där de mest outhärdliga dragen har utplånats och ersatts med andra… Den som upprörd och förtvivlad slår in på denna väg till lyckan uppnår i regel ingenting; verkligheten är allt för stark för honom. Han blir en vansinnig, som oftast inte finner någon medhjälpare när han försöker realisera sin vanföreställning. Det påstås emellertid att vi alla på någon punkt beter oss på samma sätt som paranoikern, vilken genom en önskekonstruktion korrigerar en sida av verkligheten som han inte står ut med, och inför denna vanföreställning i verkligheten (Freud, 1929/2008, s. 418).
Engagemanget för djuren finns förmodligen på en skala, från sympati, medkänsla och sund identifikation, till överidentifikation. Allra ytterst på denna skala finns paranoian. Den variant som ligger närmast till hands är den som benämns ”kollektivkverulans” (Ottoson, 1983), det vill säga när individen ”för talan för en minoritetsgrupp mot samhället i stort” (s. 214) på ett självrättfärdigt och oförsonligt vis. Vilken minoritet som blir föremål för individens omsorger är eventuellt också mer eller mindre godtyckligt, eller kan skifta, då det är individens personliga kamp mot en oförstående omvärld som är det primära.
Intervjupersonerna är inte intresserade av att försöka tvinga på andra sina tankar. De eftersträvar istället att med sina idéer och handlingar kunna bidra till en fredligare och mer human värld. Denna mer återhållsamma inställning ställs i kontrast till hur de religiösa brukat försöka vinna anhängare med korståg och krav om omvändelse. Intervjupersonerna delar en övertygelse om att människor, när de är mogna för detta, själva kommer att vilja skaffa sig denna kunskap. Den nya andligheten erbjuder visserligen svar på de stora frågorna, men det är inget som går att övertyga människor om i förtid. Toleransen för andra uppfattningar är central och det ska stå människor fritt att tro vad de vill. Det ideala sättet att vara anges med hänvisning till kristendomens gyllene regel, det vill säga att du bör behandla andra som du själv önskar bli behandlad. Att ha en pacifistisk inställning är naturligt. Framsteg och förändring ska inte uppnås via agitation eller revolution: ”Det är bättre att vara för fred än emot krig.” Det kan dock finnas tillfällen när du behöver stå upp för dig själv och agera på ett mer bestämt vis. Det kan då handla om att avsluta en kärleksrelation som inte längre upplevs som givande eller att helt enkelt kräva att få ett bättre rum på hotell.
Många gånger i intervjuerna refereras det till kärleken. Detta är ett stort och centralt begrepp för intervjupersonerna. I gruppen finns såväl de som lever i parrelation som de som är singlar. Oftast syftar dock ordet på en djup och ren sympati för människor och djur generellt, inte på samhörighet med en viss grupp eller gemenskapen med en partner. Om något kan sägas vara målet med utvecklingen så är det att få en medkänsla med allt levande. Kärleksförmågan byggs upp under många liv och via erfarenheter av olika slag. Flera respondenter vittnar om hur de kan leva sig in i situationer, och känna medkänsla med personer som upplever något svårt, fastän respondenterna själva bevisligen inte varit i närheten av att uppleva något liknande i detta livet. Detta ses som en bekräftelse på att individen har med sig ett sådant erfarenhetsmaterial från tidigare liv hon levt.
Intervjupersonerna har ett respektfullt förhållande till djuren. Djuren ses i vissa avseenden såsom jämbördiga med människan. ”Människans storhet är inte så stor”, säger en respondent. En av intervjupersonerna berättar att hon vid ett tillfälle konsulterat en djurkommunikatör för att få veta varför hennes hund var så ängslig. Kommunikatören hade då varit själv med hunden en stund och kunde sedan återge hur denna uppfattade livet. I framtiden kommer alla människor att äta vegetariskt. ”Så att vi kommer inte att komma i mål förrän alla har blivit vegetarianer också. För så länge vi dödar våra kompisar så… Så länge det finns slakthus kommer det finnas krig”, säger en respondent: ”Vi odlar djur”.
I dagligt tal heter det att kärlek och hat ligger nära varandra, men intrycket av materialet är att det inte är något som respondenterna skulle hålla med om. Detta ger en vink om den speciella definition av ordet ”kärlek” som omfattas. Ambitionen att kunna hysa en sympati för allt och alla är förvisso berömvärd, men torde gå att problematisera utifrån en psykologisk synvinkel. Freud (1929/2008) – och då kan vi förmoda att den sympati denne hade i tankarna trots allt var begränsad till medmänniskorna – beskriver en sådan ambition som inflation:
Budet ”Älska din nästa såsom dig själv” är det starkaste avvärjandet av den mänskliga aggressionen och ett utmärkt exempel på det kulturella överjagets opsykologiska förfarande. Budet är omöjligt att efterkomma; en så storartad kärleksinflation kan endast nedsätta kärlekens värde, inte undanröja nöden (Freud, 1929/2008, s. 469).
Temat vegetarianism och djurrätt förtjänar extra uppmärksamhet. Mot bakgrund av de många rapporter om djurproduktionens avigsidor som förekommer i media är respondenternas uppfattning förståelig. Ur ett psykologiskt perspektiv går det dock att problematisera de mest radikala djuretiska resonemangen. Att djuren skulle vara ”lika mycket värda som människor” kan förstås också som en överidentifikation vars grund skulle kunna vara den egna upplevda hjälplösheten (Freud, 1927/2008, s. 390) vilken projiceras ut på de värnlösa djuren och då kanske till priset av en befäst eller ökad alienation i förhållande till omvärlden eller den egna arten.