Slutförvar & existentiell svindel
Det här inget partipolitiskt inlägg. Knappt politiskt.
Regeringen har lovat besked om slutförvaring av kärnavfall inom några veckor. Detta har utretts o beslut har skjutits på länge. Men nu ska det bli av. Skräpet från Sveriges kärnkraftsprojekt så här långt ska grävas ned nånstans. Och på nåt vis.
Men att man nu ska kunna hitta ett arrangemang som ska vara säkert, så att inte radioaktiviteten försvinner ut i grundvattnet, för hundratusen (!) år framåt, ger mig svindel. Existentiell svindel.
Normalt så visst, om man utrett nåt i fyrtio år & haft div forskare inkopplade på problemet, så borde man väl kunna ta ett beslut? Gäller ju nästan vad som helst! Bygga en ringled runt Stockholm, riva Slussen, flytta en hel liten stad (Kiruna), osv. Kanske nästa o nästnästa generation kommer idiotförklara oss. Att det blev dåligt. Som att sjömän utrotade den sävliga dronten för hundra? år sen. Men varje tid behöver ju agera o våga ta beslut utifrån vad man tror o vill just då. I normala fall är det rimligt. I nästan vilken annan fråga som helst…
Tänk om mänskligheten o svenskarna finns kvar om tiotusen år. Hela östkusten är obeboelig, folk måste få jod intravenöst, sjukdomar… För ett beslut förfäderna tog för tiotusen år sen
Jag är helt oinsatt i detta. Men nog skulla vilja de hellre la några miljarder på en lösning som inte är permanent istället. Vänta med beslut åtminstone en, två generationer. Bara ifall att…
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kopparkapseln-kan-spricka-redan-om-100-ar
Undrar förresten om de haft nån filosof inkopplad på utredningen? Man pratar ju om “filosofisk praxis”, som ett komplement till psykoterapi, det existentiella. Inte vet jag. Men HÄR skulle verkligen filosofisk kompetens behövas, nån som kan se bortom siffror o sannolikhetskalkyler.
“Förundrans-yoga”
“Yoga.” Jag skrev in det i Google & fick upp en massa bilder. Och kanske är det jag som börjar bli trist o knarrig, men tyckte det mesta utstrålade ungefär detsamma som om jag hade googlat gymnastik eller fitness.
Visst betyder yoga ungefär “komma i kontakt med gud”? Min erfarenhet av yoga är en kvällskurs via NBV på åttitalet. Vi höll till i en sal på ett äldreboende i den lilla dalastad där jag växte upp. “Hatha yoga” var det. Och så vet jag det finns en riktning som kallas “Gnana? yoga”, tänkandets yoga. Men det ska väl vara tankar av en viss kvalitet o med viss diciplin kan man tänka… “Bhakti yoga”, att tjäna andra, hjälpsamhet.
I ett annat inlägg härom dan kläckte jag ur mig uttrycket “Förundrans-yoga”. (Det var inte helt nytt, minns jag gick o grunnade på det i vintras också.) Det slår an nåt i mig. Förundran, och då menar jag inte bara, eller främst, en upprymd, storslagen känsla eller upplevelse. Men nåt annat. Eller nåt som också är nåt annat.
Strax ska jag hem titta på fredagsfinalen i Idol. “Hänga löst”, så säger programledaren när det står mellan två deltagare på slutet. Att “hänga löst” i förhållande till svaren på de stora frågorna. Det kommer faktiskt nära vad jag menar 🙂
Martinus möter motstånd
Alltid uppfriskande, men sker ju så sällan bara, när dansken Martinus Thomsens (1890-1981) esoteriska system får lite kvalificerat, intresserat, lagom välvilligt, motstånd såhär! (Avsnittet blir ett slags variant, med samma kvalitéer, som Nexus-artikeln från -82, tycker jag.)
“Martinus Thomsen var i trettioårsåldern med om en omvälvande andlig upplevelse. Han förnam starkt gudomligt ljus, och mötte en Kristusgestalt. Detta ledde fram till att han fick något han kallade kosmiskt medvetande. Han ägnade resten av sitt liv åt att skriva ned det som avslöjats för honom. Livsverket döptes till Livets Bok. Benämningen Tredje Testamentet förekommer också.
Vi samtalar med Mikael Krall och Olav Johansson om mannen och verket.”
“Magiskt Tänkande – om den större verkligheten” # 075 MARTINUS THOMSEN (2 tim 2 min)
Länk till poddavsnittet: https://bit.ly/3xk4VRL
En intervju som väcker tankar hos både de som intervjuar, som det verkar, och hos mig som lyssnar.
Visst handlar det om tro, för mig (även om jag fegat ur? o knappt sysslar med metafysiken längre) o de flesta. Men med tillägget att kanske finns det andra för vilket trossatserna på detta fält (reinkarnation t ex) faktiskt är vetande, inte vet jag vad som är möjligt, men jag känner jag behöver hålla detta öppet i vicket fall.
Annars blev jag nån sorts… jag vet inte vad?… missnöjesfilosof som tar varje chans ställa till bråk bara därför att… Eller som vore fången i nån egen trosföreställning (antingen detta att något metafysiskt ej finnes öht, eller att det i vicket fall inte går att ha självupplevd vetskap om detta) … Och det vore ju ett slags fängelser, det med, o slöseri med energi.
Känner en väldig sympati för förhållningssättet att de stora frågorna, som Martinus m fl lagt ut texten om, i själva verket skulle sakna svar. Samtidigt, kan inte ens hållning inrymma att man också håller öppet livet kanske faktiskt fungerar på ett visst vis, o att andra kan ha fått kunskap om detta? Det kostar ju ändå inget, hålla detta öppet, tänker jag.
Men vad skulle det fordra? Måste bli en balansakt i den högre skolan det. Nåt slags förundrans-yoga 😃
Livet går vidare
Den här bilden tog min far för trettio år sen. Han var ungefär lika gammal som jag är idag alltså. På besök från Dalarna, kom förbi mitt jobb. Tror aldrig han riktigt förstod vad jag höll på med. Och jag var för ung och förvirrad för att bry mig, eller för att inse att jag brydde mig.
Nu är pappa borta. Året innan E kom. Pappas födelsedag var i helgen, lillgubbens imorgon. Jag har själv blivit far. Åtminstone idag begriper jag hur fin han var, min pappa.
Tänka på detta är som att stå i ett existentiellt jäkla korsdrag. Gåtfullt, sorgligt, och känna sig underligt glad på samma gång.
Inte konstigt folk blivit religiösa.