Titeln blev lite väl dramatisk. Och förresten har jag tagit avsked gradvis under flera decennier. Upp till tjugofem var jag inne i tankevärlden, men därefter har jag distanserat mig mer och mer. Tio år då jag var less och i opposition. När det var dags för examensarbete på min utbildning och jag inte kom på något bättre, så valde jag att skriva om “nyandlighet” av det slag som representeras av sådana som Rudolf Steiner, Madame Blavatsky, m fl. För mig blev detta arbete också ett slags försoningsarbete.

Titeln implicerar inte heller att jag kommit till en slutsats om de esoteriska grundtankarnas sanningshalt, som jag nu försöker pådyvla andra. Reinkarnation, karma och individens stegvisa utveckling mot fullkomning, för att sammanfatta det kort. Om detta vet jag fortfarande ingenting.

Jag dristade mig till att uttrycka mina känslor på ett forum kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) härom dagen och samtalet som utvecklade sig ur detta övertygade mig ännu mer om att – och varför – jag lagt engagemanget bakom mig.

Men jag tror jag ska börja lite tidigare! Kom i kontakt med “nyandligheten” via en man på orten där jag växte upp, yoga- och meditationsläraren, mm, Sture Emby. Flyttade till Stockholm mitt i gymnasiet, hade diverse sådana jobb som man hade i den åldern. Gick på alla föredrag och kurser om Martinus Thomsen som jag hann med. Bodde i Danmark ett halvår, gick den s k “Vinterskolan”, på Martinus Center på Själland.

Började jobba på det nyandliga etablissemanget Cafe Pan i Götgatsbacken, Stockholm. Gjorde vapenfri tjänst, skrev en bok. Fortsatte jobba på Cafe Pan… Så gott som varje sommar tillbringade jag 1-2 veckor nere på det där Martinus Center. I början deltog jag i studiegrupper och föreläsningar med god aptit, men vartefter blev det mer och mer till vanliga (ljuvliga) semestervistelser vid havet.

De senaste kanske tjugo åren har martinusrörelsen präglats av en bitter konflikt kring copyright, hur grundarens skrifter bör presenteras för omvärlden.

En mer ortodox falang som hävdar att det enda rätta är att fortsätta trycka böckerna i faksimil, med eventuella uppenbara sättningsfel och danskan såsom den såg ut innan stavningsreformen 1948. En mer modern falang, som också är de som sitter på copyright (Martinus institut i Köpenhamn, med dess styrelse som av gammal hävd kallas “Rådet”), vilken varit för en varsam uppdatering. De som är insatta i konflikten kan fylla i med det jag missat eller över huvud taget inte känner till, ni andra behöver nog inte bry er om detaljerna. Jag skulle inte posta det här inlägget om jag inte uppfattade att innehållet är mer allmängilitigt.

Jag resonerar kring ett begrepp som handlar om hur allt går i kretslopp. Årstiderna är ett kretslopp, människans livslopp från födelse till död, ett annat. Men i den här författarens modell av tillvaron är kretsloppstanken helt central, allomfattande. Så kanske den då går att applicera på Martinus arbete och rörelsen som bildats kring detta under hundra år, också?

“Rådet vs… vilka det nu är?

Måste säga jag slutade bry mig om den här konflikten för, vad är det, hur länge har den pågått? Femton, tjugo år? Personligen tror jag mindre den har med Rådet eller de som är missnöjda att göra. Jag tror att Martinus stora projekt har kommit till något slags fas av nedbrytning, ålderdom, förmultning. Sista rycket liksom. Sorgligt på sätt och vis, men… Det är “kretsloppsprincip” det med. Tror nog hans ideer kommer att leva vidare och kunna inspirera en och annan framöver, men då mer i smält form, via sekundärlitteratur och fria tänkare.

Martinus som person har jag de varmaste känslor för, och Sakens historia.”

Utifrån den respons jag fick, både medhåll och mothugg, funderade jag vidare, och skrev:

“Tar inte ställning till om Martinus världsbild kommer få en renässans och stor betydelse. Men i vilket fall är det ETT kretslopp som nu håller på att avslutas. Man behöver inte ens tänka metafysiskt för att se det så, tycker jag.

Först finns en grundare med begåvning, entusiasm, självförtroende (antingen detta är motiverat eller ej, om han verkligen har de förmågor han utger sig för att ha, eller inte). I en period när sådant också ‘ligger i tiden’. En rörelse uppstår kring honom. Det skrivna och sagda är i takt med periodens andliga strömningar, känns relevant och fräscht, kan intressera relativt många.

Avund väcks, i viss mån uppstår falanger. En del provoceras av och utmanar själva grundaren, en del nöjer sig med att positionera sig i förhållande till andra intresserade, ’hopen’ som inte riktigt har förstått honom lika bra som en själv.

Så småningom försvinner upphovsmannen. Fältet är nu öppet för strider, polariseringen växer. Bygget vittrar och rasar samman. Omgivningen undrar vad sjutton som händer med den där lilla inspirerade kretsen? Som man inte förstått vad de intresserat sig för riktigt, men de verkar ha haft något spännande på gång för sig själva i vilket fall.

Sedan om någon gräver fram böckerna ur bråtet om hundra år och finner något av värde där, det återstår väl att se. Men helt klart gör det som nu pågått att många som potentiellt skulle kunna vara intresserade av den här danske mystikerns tankevärld inte vill närma sig. Det ger lite för mycket intryck av gammeldags religionsstrid, något som liksom är på väg bort, ett fenomen som gått in i sin ’höst’. Så tänker i alla fall jag,”

Jag tror att Martinus texter, vare sig de är i faksimil, på gammeldansk eller varsamt reviderade, i någon mening blivit irrelevanta. Båda sidor har isåfall fel alltså. Jag har försökt komma på en liknelse.

Det gamla svenska storföretaget Facit var framgångsrikt med sina skrivmaskiner och räknesnurror. (Flög de inte rentav in brasilianska landslaget att kicka boll med Åtvidaberg FK?) Jag fick en bild av hur mot slutet rivaliserande produktteam käbblade om ifall att skrivmaskinerna borde vara gröngrå som förr, “originalet”, eller piffas upp litegrann, för att attrahera nya, yngre köpare.

Medan sanningen var den att världen utanför Åtvidaberg hade vridit sig ett halvt varv och ingen längre ville ha en skrivmaskin. Över huvud taget.

Förresten, när jag tänker på det, så finns det flera orsaker bakom att jag distanserat mig från den esoteriska världsförklaringen. Det som jag tar upp ovan i inlägget är inte ens den viktigaste.

En annan sida av det hela, som jag påmindes om i meningsväxlingen jag refererar till, är synen på de esoteriska förgrundsfigurerna. Deras fullkomlighet. Inom rörelsen kring Martinus Thomsen har detta varit en existerande, även om jag knappast skulle kalla den levande, diskussion. “Kunde Martinus ha fel?”

Detta är något som skavt genom åren. Men inte heller det har varit mest avgörande. Eller det är liksom inbakat, en facett, av det som nog haft störst betydelse för att jag velat hålla esoteriken/nyandligheten på en armlängds avstånd.

Men vilken är den viktigaste orsaken då? Det är lite klurigt att beskriva. Men är temat för många andra poster här på hemsidan. Det handlar om “mentalhygien”, i brist på bättre ord.

En grundtanke för mig idag är att den esoteriska/nyandliga livsförståelsen kan såväl pressa som locka individen att fungera på en lägre, “enklare” utvecklingsmässig nivå än vad som är hennes egentliga. Och att detta har inget att göra med om föreställningsvärlden är sann eller inte. Låter kanske konstigt.

Skulle jag våga mig på att formulera grundproblemet/grundutmaningen, så vore det att den esoteriska nyandligheten laborerar med “absoluta storheter” (fullständig kärlek, fullkomlig kunskap, fulländade människor, totalt ansvar för sitt eget öde via “karmalagen”, osv), som det mänskliga psyket i de allra flesta fall inte är rustat att hantera. Det riskerar att göra något med en, så att säga.

För femton år sen gjorde jag ett dussin intervjuer med personer som omfattade de esoteriskt-nyandliga föreställningarna om reinkarnation, karma och individens gradvisa utveckling mot emotionell och kognitiv fullkomning. Svaren och utsagorna jag fick ställde jag sedan mot människans “existentiella villkor” så som dessa hade formulerats av en erfaren psykoanalytiker, Adrzej Werbart:

Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…”. På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet” (Werbart, 1996).

Sammanfattningsvis: Vi människor är separata, ensamma. Vi är uppdelade i två kön (i vilket fall kan vi inte vara “allt”). Vidare ingår vi och är ordnade i föräldra- och barngenerationer. Vi är på olika vis beroende av andra och varandra genom livet. Vi är alla begränsade i fråga om begåvning, förmågor, styrka, mm. Underkastade åldrande, vi blir svagare och till sist dör vi.

Resultatet? Mitt intryck var att gruppen faktiskt förnekade samtliga de existentiella villkoren. Den esoteriskt-nyandliga världsbilden tycktes erbjuda resonemang eller svar som annulerade giltigheten av dem alla. Dock föreföll intervjupersonernas ändå kunna indelas i tre grupper, som jag någon gång formulerade ungefär såhär:

1. De som är mycket desorienterade (“förnekar de existentiella villkoren”) redan före mötet med nyandligheten och nyandligheten tillåter dem att förbli i detta tillstånd.
2. De som är normalfriska/normalsjuka (“brottas med de existentiella villkoren”) och nyandligheten kan fresta med att slippa fortsätta brottas.
3. De som i psykologisk mening är mer mogna (“har försonas med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet.

Mina slutsatser går att läsa om lite mer utförligt i diskussionsdelen till studien, den som vill.

Kan ju verka väl akademiskt och distanserat detta. Vem tror jag att jag är egentligen (vem har jag varit)? Grupp 2 skulle jag säga. För övrigt den allra största av grupperna. Det är min bedömning. Men Grupp 3 finns (Grupp 1 med för den delen). Dessa psykospirituella enhörningar!