Vardagens magi
Samtidigt i ett parallellt psykologiskt-terapeutiskt universum.
“Vild psykoterapi”
Irvin Yalom är en av de stora. Psykoterapeut inom den existentiella-humanistiska skolan. Och helt sjövild kan det verka som.
Det där är en intressant sak… Man kan ju attraheras av idén med en terapeut som är beredd att göra så stora avsteg från “protokollet”, gängse praxis, vara så personlig, mänsklig, “sig själv”. Och jag tvivlar inte på att Yalom gjort detta med gott omdöme, trots allt, att det på det hela taget blivit bra. Som ett konstnärsskap.
Yalom intervjuad av Ann Lagerström i senaste numret av Modern Psykologi:
https://modernpsykologi.se/2021/08/31/livet-och-doden-med-irvin-yalom/
Ändå är det inget som går att lära ut, tror jag. Det kan inte bilda skola… Oftast, fyrtionio ggr av femtio? (“nittionio av hundra” låter för mkt), i händerna på de flesta som känner sig kallade, blir det bara tokigt, kontraproduktivt… om inte värre.
Välja terapeut
Vilket “landskap” det här är! Själv är jag ju rättså mkt på min vakt här.
Att den som brottas med alkoholberoende, o vill bli fri, anar att han eller hon kan få bäst hjälp av nån som själv varit igenom sådant, det förstår jag. Eller den som hoppat av Jehovas vittnen t ex, vill träffa nån som har verklig förståelse och inblick i hur det är att växa upp på det viset, det känns ju klokt (och modigt)… Men att den som har en kristen tro vill träffa en kristen samtalspartner, muslimen en muslimsk, en nyandlig en nyandlig, osv…
För att ta den sista kategorin, de nyandliga, som är den “hage” i det där landskapet som jag själv känner bäst… Detta har jag ju hört många, många gånger genom åren… Att man känner man behöver få prata med någon om svårigheter i livet, rentav “gå i terapi”, men då ska det absolut vara en person som man vet delar ens världsbild, (dvs reinkarnation, karma, att vi är på väg utvecklas mot att bli fullkomliga Kristus-figurer, att många besvär har sina rötter i tidigare liv, osv)… Och jag har alltid tyckt det låter lite skumt, villkorat… “garderat”, liksom? Som att man vill ha en garanti för att vissa frågor aldrig ska riskera att komma upp på bordet. Och om de gör det man ändå ska ha ett tyst samförstånd om hur allt hänger ihop, hur livet fungerar.
Samtidigt som det såklart kan vara en sund självbevarelsedrift också, att man inte vill riskera bli nedbankad i skorna av nån som avskyr allt vad andlighet heter, och oreflekterat kommer se detta som roten till alla ens problem.
Och hela skalan däremellan.
Tröskeln
Jag skulle vilja ta upp en tanke, en övertygelse, jag har. Lite inspirerat av ett Jung-citat om psykologi/terapi och “det numinösa” som jag såg härom dan och som jag inte vet om jag förstod eller är beredd köpa utan reservationer:
“The main interest of my work is not concerned with the treatment of neuroses but rather with the approach to the numinous. But the fact that the approach to the numinous is the real therapy, and inasmuch as you attain to the numinous experience you are released from the curse of pathology. Even the very disease takes on a numinous character.” — C. G. JUNG
Men det här är väl min reservation då. Och apropå det inlägg jag skrev härom dan, om att samhället skulle ta ansvar för allt andligt, som väckte starka reaktioner: Det jag skriver nu är på ett liknande tema, men helt seriöst menat. Det är en tankelek, det här också, men en allvarlig sådan.
Om vi antar att den nyandliga världsbilden är sann. Dvs att vi lever mer än ett liv, återföds, accumulerar erfarenheter via effekterna av våra handlingar, utvecklas hän mot nån sorts emotionell o kognitiv fullkomlighet, osv. Då tänker jag mig det finns en tröskel där längs vägen. Vad handlar denna tröskel om? Ett visst mått av genuin självupplevelse, en egen förankring i det andliga. Inte bara 2-handsinformation.
Det blir en sorts tipping point. (Och jag föreställer mig också att denna punkt i så fall kommer senare än vad man ofta föreställer sig, eller hoppas på.) När man passerat tröskeln kan man möjligen ha bruk av psykologi/terapi som inkluderar ett detaljerat andligt (typ det ovan) perspektiv. Eller det kommer i alla fall vara harmlöst. Men hitom tröskeln oftast inte.
Fram till dess är det framför allt den gamla vanliga psykologin/terapin man kan behöva. Som utgår från en förståelse av den gamla vanliga människan. Varför? För att fram till dess att man passerat tröskeln utgör denna natur i oss en så dominerande del att de andliga idéerna (hur sanna dessa än må vara) bara alltför lätt inlemmas i det gamla vanliga försvarssystemet & det blir inte bra.
Bör samhället ta över ansvaret för allt andligt?
Andlig och personlig utveckling. Hur ska man skydda sökande människor från att fara illa? Hamna i klorna på predatoriska, manipulativa typer i alternativbranchen? Vad kan samhället göra för att reglera och hålla efter? En del tänker att lite mer kontroll eller “hårdare tag” mot avarterna skulle hjälpa. Men det är inte lätt att se hur nåt sånt öht skulle vara möjligt att fixa. Kunde man inte istället lagstifta om att bara folk som har legitimation från Socialstyrelsen fick syssla med sånt? Dvs läkare, psykologer, sjuksköterskor, m fl. Enbart dessa fick tillhandahålla verktyg & vägledning för människors spirituella fostran och välbefinnande. (Ungefär som att sprit idag bara får säljas på Systemet.)
KBT-arna är ju sedan länge igång med buddhistisk mindfulness, mm. De som jobbar i Freud & Co:s efterföljd kunde erbjuda en gedigen skolningsväg mot själslig integration o tillfredsställelse. Man skulle så klart tappa en del kompetens som idag finns i alternativvärlden, men i gengäld kunde området reserveras för folk som, inför hotet om indraget leg och yrkesförbud, i alla fall höll sig i skinnet?
(Ska inte låtsas som att jag läst boken ovan, för det har jag inte, men den låter intressant 
)
Otydliga gränser
Susanne Paulsson, legitimerad psykoterapeut och yogalärare, intervjuas av Stina Johansson om otydliga gränser inom den alternativa behandlingsvärlden (Yogafordig.nu, 2018-06-18).
“Yoga kan vara ett fantastiskt verktyg på många sätt och en otroligt bra metod för att exempelvis varva ner, men yoga är inte en lösning på allt. ‘En person med ett psykiskt lidande kan ofta inte bli hjälpt av enbart yoga, utan behöver också gå i psykoterapi’.”
Den dolda psykmarknaden
“Den dolda psykmarknaden – Om längtan, girighet och andliga entreprenörer” (2017), av journalisten Anette Nyman.
Boken presenteras fylligt och går att köpa här på AdLibris t ex.
Om man hittar ett inre lugn finns inget behov för det inre lugnet att skapa tumörer
Kärnan i Oshos budskap är att människan föds fri men under livet blir alltmer låst av sin repressiva omgivning. Genom meditation kan blockeringar lossna, smärtpunkter avtäckas och livet börja på nytt.
Reportage av Björn af Kleen (DN, 2017-06-16) om kursgården Baravara.
Ett reportage i tidskriften Modern Psykologi (en längre version fanns i nr 4/2014) av Lotten Wiklund, som också handlade om alternativterapeutiska kursgårdar som Baravara och Mullingstorp. Här finns intressanta reflektioner även kring samhälle och tidsanda:
“I dag står psykisk ohälsa för 35 procent av alla sjukskrivningar och betraktas som ett allvarligt hot mot folkhälsan. Töres Theorell är professor emeritus i socialmedicin och har skrivit boken I spåren av 90-talet (Karolinska institutet university press 2006) där han analyserar utvecklingen.
– 1990-talets företagsklimat präglades av ett ökat konkurrenstänkande, hårdare avkastningskrav och inte minst ett managementtänkande som vi aldrig sett tidigare. Det statliga stödet för företagshälsovård, där man jobbade förebyggande, försvann och den offentliga vården konkurrensutsattes. Det samhälle som utvecklats sedan 1990-talet ställer allt högre krav på människor och i dag har vi ett mycket mer utpräglat tävlingsklimat, säger han.”