På grund av intervjuämnets karaktär, att intervjupersonerna ombeds att öppna sig om något både personligt och potentiellt känsligt, därtill för en forskare i psykologämnet som kunde antas vara kritisk till sådant som religiositet, fick intervjuaren anstränga sig att skapa en god atmosfär.

En intervjusituation där man ska avge svar om sina innersta tankar, i ett forskningssammanhang, tillsammans med en person som själv inte delar med sig så mycket, kan inte sägas vara en ”normal” situation. En person kan antas prestera på lägre nivå än annars. Det vore förståeligt.

Intervjuaren bemödade sig att intervjupersonen skulle förstå att intervjuaren, om något, faktiskt hade en positiv bias. I andra fall kändes det extra motiverat att markera en kritiskt forskande hållning.

Vid några tillfällen under intervjuerna, till exempel när respondenten kom in på hur ifrågasättande akademiker har varit till sådant som New age, upplevdes det motiverat att ytterligare markera att intervjuaren själv hade en viss förförståelse och sympati för fenomenet. Det kunde också vara att intervjuaren i vaga ordalag berättade om sin egen bakgrund och engagemang.

Representativitet.

Det går inte att säga i vilken grad deltagarna i undersökningen varit representativa för populationen. Detta är inte heller syftet med en kvalitativ intervjustudie (ref). Informanterna uppvisar såväl likhet som variation, som kan säga något intressant om fenomenet. Att proportionerna är rättvisande är inte avgörande för detta.

I efterlysningen “Alternativa svar på de eviga frågorna” är ledande? Mm… Se efterlysningen