Humanistisk psykologi, med förgrundsfigurer som Abraham Maslow och Carl Rogers?, uppstod bland annat som en reaktion mot reduktionismen inom såväl psykoanalys som behaviourism. Synen på sådant som ”andliga upplevelser” var ett av de områden där man upplevde att den samtida psykologin hade alltför snäva ramar.

Abraham Maslow intresserade sig för människors så kallade “höjdpunktsuppleveser”, som eventuellt överlappar med sådant som respondenterna berättar om och tänker kring. Maslow menade sig kunna urskilja en kategori individer som han kallade “självförverkligade”:

“I en kort sammanfattning kan de viktigaste kännetecknen på självförverkligande människor sägas vara följande: En mera exakt uppfattning och accepterande av verkligheten, inkluderande den mänskliga naturen; spontanitet, en frisk uppskattning och kreativitet i vardagsaktiviteterna; relativ avskildhet från den omedelbara fysiska och sociala omgivningen och från kulturen i stort; djupare, mera tillfredsställande personliga relationer, mest sannolikt med ett litet antal andra självförverkligade människor; starka identifikationskänslor och sympati med alla andra människor; demokratisk (icke-auktoritär) karaktärsstruktur; icke-fientlig, filosofisk humor; centrering kring problem utanför dem själva som avspeglar en bred uppsättning värden; tydliga moraliska och etiska principer som tillämpas konsekvent samt en upplevelse av att ha upplöst framträdande dikotomier och motsatspar.” (från Maslow, 1970; ref i Wulff, s.521)

Denna gren av humanistisk psykologi har numera förts över till det som idag kallas Transpersonell psykologi (åååå?). Som namnet antyder så tänker sig företrädare för denna gren av psykologin en högre instans i psyket, ”bortom personligheten”.

Lukoff & Co

Vissa menar att det finns upplevelser som riskerar att bli bedömda som t ex psykotiska reaktioner eller sådan sjukdom, som har en annan etiologi och ofta en annan (mera gynnsam) prognos. Inför arbetet med DSM-4 lade psykiatern Lukoff med fler fram argument för att man i en kommande version av manualen borde kunna differentiera ut dessa upplevelser. Och blandformer (Lukoff).

(Lukoff, ?) Mer patologiserande eller avfärdande i DSM-3. Bättre i DSM-4 (vem skriver om det? Rizzuto?) Lukoff och kollegor arbetade för att införa en “Spiritual emergency”-kategori i DSM-4, och lyckades delvis

Assagioli.

En tidig representant för en sådan uppfattning var den italienske psykatrikern och psykoanalytikern Alberto Assagioli, som i likhet med Carl Gustav Jung tidigt gick i lära hos Sigmund Freud men så småningom, delvis på grund av en bristande samsyn i andliga frågor, bröt med denne. I en intervju i Psychology Today (december 1974), med en Sam Keen, förklarar Assagioli hur hans synsätt skiljer sig från Freuds:

”We pay far more attention to the higher unconscious and to the development of the transpersonal self. In one of his letters Freud said, ’I am interested only in the basement of the human being.’ Psychosynthesis is interested in the whole building. We try to build an elevator which will allow a person access to every level of his personality. After all, a building with only a basement is very limited. We want to open up the terrace where you can sun-bathe or look at the stars. Our concern is the synthesis of all areas of the personality. That means psychosynthesis is holistic, global and inclusive”

(http://synthesiscenter.org/articles/0303.pdf, sidan besökt 2014-12-19).

Freud & de första psykoanalytikerna (Rizzuto)

Sigmund Freud.

Freud har haft ett stort inflytande över synen på människors religiositet. Under de snart hundra år som gått efter hans död har åtskilligt hunnit hända, i teori och praktik, men att det inte var så lätt för de första generationerna psykoanalytiker skriver Ana-Maria Rizzuto, själv analytiker:

”Freud himself […] insisted that people should not need religion, called it a cultural neurosis, and set himself up as an example of those who could do without it. Intentionally or unintentionally, he gave the world several generations of psychoanalysts who, coming to him from all walks of life, dropped whatever religion they had at the doors of their institutes. If they refused to do so, they managed to dissociate their beliefs from their analytic training and practice, with the sad effect of having an important area of their lives untouched by their training. If they dealt with religion during their own analyses, that was the beginning of the end of it” (Rizzuto, åååå?, s4).

Winnicott.

(Winnicott, 1981/2003) “Det [övergångsobjektet] härstammar från den yttre verkligheten ur vår synvinkel, men inte ur barnets. Inte heller kommer det från den inre verkligheten; det är ingen hallucination”, s. 25

(Jemstedt, 1993, i förordet till Winnicott) “Barnets relation till övergångsobjektet är en begynnande förmåga att upprätthålla en dialektisk process, mellan förening och avskildhet, mellan symbolen och det den symboliserar, mellan inre och yttre, etc, och denna dialektik skapar mental rymd.”

Ämnet paradoxalitet dyker upp hos Winnicott när han behandlar övergångsområdet och övergångsobjektet. Han manar vuxenvärlden till aktsamhet när de närmar sig barnets förhållande till det paradoxala. ”Jag vill fästa uppmärksamheten på den paradox som ingår i barnets användande av det som jag kallat övergångsobjekt. Mitt bidrag är att begära att denna paradox skall accepteras, tolereras och respekteras, och att man inte skall försöka lösa den. Genom att tillgripa en avspjälkad intellektuell funktion är det möjligt att lösa paradoxen, men priset för denna lösning är förlusten av värdet hos själva paradoxen.” (Winnicott, 1981/2003, s 16) På annan plats i samma skrift utvecklar han temat ytterligare: ”Det [övergångsobjektet] härstammar från den yttre verkligheten ur vår synvinkel, men inte ur barnets. Inte heller kommer det från den inre verkligheten; det är ingen hallucination” (s. 25)

Winnicott gör sig verkligen till talesman för paradoxen. I sin bok Lek och verklighet återkommer han till ämnet gång på gång. Det finns mer redan i förordet, och de allra sista meningarna i efterordet tar upp detta ämne. Att det paradoxala i barnets upplevelse måste respekteras.

), så nöjer jag mig med att påpeka att – helt oavsett hur vår barndom varit – en betoning av det konkreta, det enkla, i hur vi ser på livet, borde kunna fresta på psyket så att vissa besvär uppstår som påminner om en i barndomen olyckligt grundlagd sådan ”sant och falskt själv-struktur”. Detta menar jag kan vara relevant när vi diskuterar ett tankesystem som NA och det hållning till tillvaron som detta kan stimulera.

Objektivitetens begränsningar.

”Det finns för övrigt ett stort antal vuxna som aldrig uppnår en tillförlitlig förmåga till objektivitet, och de som är allra mest tillförlitligt objektiva har ofta bristfällig kontakt med sin egen inre världs rikedom” (Winnicott, 2004, s.69)

Bion om ”precision”, osv…

”Negative capability”.

”The negative capability” vilket är en förmåga att uthärda att man inte vet, att vara osäker (Stiller, 2007).

Mejl som kom samma dag som vi åkte upp till Valsan. Från Jules Evans blogg, om Joyce och Keats. Om negativ capability

”John Keats, who suggested the poet needs a negative capability in which they can experience the Sublime without ‘an irritable reaching after fact and reason’” (Jules Evans blogg, se ref!!)

”Mystisken” i psykoanalysen

Wilfred Bion har ett begrepp som han kallar ”O”, som förefaller vara hans försök att reservera eller isolera en djupaste aspekt av psyket.

Hans Reiland (åååå?) skriver om ”the object berore the objects” som en instans, en djupaste referenspunkt, som finns bortom de inre objekt (t ex vårdnadshavare och andra) som tillkommit senare.

Bollas är ännu en psykoanalytiker som med avstamp i objektrelationsteori försöker urskilja en referenspunkt som ska ligga bortom de ”inre objekt” som etablerats framför allt i relation till omvårdnadspersonerna. Han talar om denna djupare grund som ”the transformativ object” (åååå?)

Djup religiositet i psykoanalytiskt ljus.

Ateistens ”gudsrelation”

(Jones, 1991) Jones, om hur även ateisten har ett gudsförhållande. När han frågar sina elever kan de alltid svara på hur den gud är “som de inte tror på”. Hur är den nyandlige guden vid jämförelse. Den är kanske inte ens en levande “anti-gud”.

Psykoanalysen kan ge en djupare förståelse för religion/ateism.

PERSONLIGHETSORGANISATION

“En individs grundläggande personlighetsstruktur kan bara förstås om man tar hänsyn till två specifika och interagerande psykiska dimensioner: personlighetsstrukturen utvecklingsnivå samt vilken typ av försvar som dominerar på denna utvecklingsnivå. Den första dimensionen anger individens utsträckning, eller vilken typ av patologi som dominerar hos personen (psykotisk, borderline, neurotisk, ‘normal’). Den andra anger hans eller hennes personlighetstyp (paranoid, depressiv, schizoid etc.)” (McWilliams, s67)

McWilliams (1994/2005) anger fyra nivåer av personlighetsstruktur: psykotisk, borderline, neurotisk, samt “normal” (s. 67)

Se DSM-4. Har den fyra nivåer? “Mogen”?

Andra modeller nöjer sig med tre nivåer, med neurotisk nivå som den högsta. Men så klart går det att differentiera också i en sådan nivå, man bör kunna tala om en högre och en lägre nivå av neuroticism. Neurotisk och “moget neurotisk”? En person med svår neurotisk problematik, som söker hjälp, och efter en t ex en längre psykoterapeutisk kontakt har fått tillgång till en större inre rörlighet, fått en större förmåga att reflektera kring sig själv och befriats från besvärande symptom, kan i vilket fall sägas ha nått en högre neurotisk nivå.

PDM (2006) definierar personlighet som: “relatively stable ways of thinking, feeling, behaving, and relating to others”. (s17)

Med “tänkande” avser PDM “not only one’s belief systems and ways of making sense of self and others, but also one’s moral values and ideals” (s17)

“[A] continuum of severity, from a relatively healthy to a very disturbed level of personality structure. This continuum is conventionally, if arbitrarily, divided into healthy, neurotic, and borderline ranges of personality organization, the borderline range extending from the border of neurotic character organization to the border of psychotic conditions.” Det är viktigt att påpeka att “borderline” i en psykiatrisk kontext, “Borderline personlighetsstörning” (DSM) syftar på en viss typ av borderline, nämligen en mer utlevande, dramatisk form, som ursprungligen avgränsades för forskningsändamål (s.21). Det psykodynamiska konceptet är bredare och, om man så vill, mer allmänmänskligt. Det härrör från en tid i vårt liv när det faktiskt var normalt att uppfatta och interagera med världen på detta karaktäristiska, ofta förenklade vis, och som finns kvar som en kapacitet även i vuxen ålder.

PDM inkluderar inte psykotisk i sin P-axel ), då forskningsläget är oklart.  Dock differentierar man mellan borderline på dels en högre nivå, dels en lägre nivå, vilken i vissa fall förekommer ihop med psykotiska eller psykosliknande symptom, såsom konret eller övergeneraliserat tänkande (s. 26). “Toward the psychotic end of the borderline spectrum” (s.29)

Utöver denna anger PDM “neurotic” samt “healthy”(s.27)

Det är viktigt förstå att “Psykotisk” avser ett slags beredskap, svaghet eller skörhet, som gör att personen i svåra situationer kommer ha en större benägenhet att reagera med psykotiska symptom. Inte att personen har manifesta psykotiska symptom. Det är, som sagt, en nivå av personlighetsstruktur.

“Personality is what one IS rather than what one HAS. It certainly comprises more than one can see by scrutinizing a person’s behaviour” (s17)

PDM påpekar att vi alla kan uppvisa borderline- eller psykosliknande symptom under svår stress (s20)

Begreppet “borderline” myntades eller konceptualiserades på 1950-talet, för de patienter som var alltför störda för att riktigt passa in i den neurotiska diagnosen, men var alltför förankrade i verkligheten för att passa in på psykosdiagnosen (s21)

Psykodynamiskt grundad forskning har kommit fram till tre typer av borderline, en som ligger närmare det psykotiska, med risk för psykosgenombrott, en form som liknar den som DSM ringar in, samt en tredje som PDM beskriver som “over-ideational, characterized by social isolation and withdrawal, more likely to recive the DSM diagnosis of paranoid, schizoid, or obsessive personality disorder”. (s21).

PDM beskriver detta som “a person’s center of psychological gravity”, även om det framhålls att  de andra nivåerna kan finnas där också (s23)

Psykoanalytiska och andra begrepp