Vilket ”landskap” det här är! Själv är jag ju rättså mkt på min vakt här.

Att den som brottas med alkoholberoende, o vill bli fri, anar att han eller hon kan få bäst hjälp av nån som själv varit igenom sådant, det förstår jag. Eller den som hoppat av Jehovas vittnen t ex, vill träffa nån som har verklig förståelse och inblick i hur det är att växa upp på det viset, det känns ju klokt (och modigt)… Men att den som har en kristen tro vill träffa en kristen samtalspartner, muslimen en muslimsk, en nyandlig en nyandlig, osv…

För att ta den sista kategorin, de nyandliga, som är den ”hage” i det där landskapet som jag själv känner bäst… Detta har jag ju hört många, många gånger genom åren… Att man känner man behöver få prata med någon om svårigheter i livet, rentav ”gå i terapi”, men då ska det absolut vara en person som man vet delar ens världsbild, (dvs reinkarnation, karma, att vi är på väg utvecklas mot att bli fullkomliga Kristus-figurer, att många besvär har sina rötter i tidigare liv, osv)… Och jag har alltid tyckt det låter lite skumt, villkorat… ”garderat”, liksom? Som att man vill ha en garanti för att vissa frågor aldrig ska riskera att komma upp på bordet. Och om de gör det man ändå ska ha ett tyst samförstånd om hur allt hänger ihop, hur livet fungerar.

Samtidigt som det såklart kan vara en sund självbevarelsedrift också, att man inte vill riskera bli nedbankad i skorna av nån som avskyr allt vad andlighet heter, och oreflekterat kommer se detta som roten till alla ens problem.

Och hela skalan däremellan.