Sjuka pionjärer
“It all began in the early 1920s in Vienna. Wilhelm Reich was not only a young student of Freud’s… But the father of psychoanalysis himself called him: ‘Der beste Kopfe.’ ‘The best mind in psychoanalysis.’ His ideas were so brilliant that already at the age of 22 – well before finishing his studies – Freud introduced him to work as a Psychoanalyst.”
Det här dyker upp i mitt flöde (en annons för nåt som kallas “Metameric massage”). Jag vet inte så mycket om Wilhelm Reich, knappt något alls, mer än att han på nåt vis spårade ur i sin karriär.
Men jag börjar tänka på det där med genialitet och galenskap. Blev nyligen påmind om en annan sån där fritänkare-pionjär, R. D. Laing, som också spårade ur, försvann & vars arbete o ideér länge fått ligga i den psykiatriska-terapeutiska frysboxen. Men som det idag undervisas om igen.
Ja, Galenskap och Genialitet, hur de hänger ihop. Jag tror att något som många av pionjärerna, skolbildarna, i psykologins värld (håller mig till denna) haft gemensamt, är att de varit oroliga själar. “Gränsöverskridande.” Men vad ligger under denna? Vad kommer sig deras oro eller lust att överskrida gränser av?
Jag tror ofta det har med den tidiga uppväxten att göra, egentligen ett slags brist eller obalans, faktiskt. Hur man haft det med mamma o pappa (eller motsvarande), simpelt uttryckt. Hyfsat harmoniska individer, som tidigt (psykologiskt) hittat sin plats i världen, har sällan what it takes. De har sällan den där klådan att göra revansch eller sätta sitt avtryck på världen, göra uppror mot etablissemang & auktoriteter. Den djupa upplevelsen att man har nåt unikt att komma med, något som man självklart behöver få manifestera.
Alltså, att det egentligen är ett lyte, en utvecklingspsykologisk brist hos dem, som driver på. De kan uppnå stora saker, hitta sanningar, ge viktiga bidrag, men i grunden eller i vissa avseenden, åtminstone i början, är de “sjukare” än genomsnittet.