“Det var meningen!”
Och när vi väl kommit dit vi kommer (och stationerna längs vägen) så har man ofta en känsla av att det var “meningen” det skulle bli just som det blev… Kanske finns det en sådan plan med ens liv, på förhand? Eller så är det mest en funktion av vår mänskliga, storslagna, kreativa tendens att automatiskt försöka skapa helheter av fragment… magiskt tänkande.
Jo, det är väl så att jag ligger på bromsen här… Vi verkar “ha det i oss”, att vilja se orsaker bakom det som händer oss. Somliga mer än andra, också, som det har forskats på… Har refererat till den här artikeln tidigare, vet jag… Här är abstract med en sammanfattning vad man tyckte sig finna i sina experiment på div grupper.
Farias, M., Claridge, G., & Lalljee, M. (2005). Personality and cognitive predictors of New Age practices and beliefs. Personality and Individual Differences, 39(5), 979–989.
https://psycnet.apa.org/record/2005-12590-013
Vad man gjorde (fritt ur minnet) var att sätta folk framför en dataskärm där 100 punkter dök upp i slumpvisa kombinationer & bad testpersonerna säga till när de såg ett motiv (tror instruktionen var att avsedda motiv kunde dyka upp?)… Och “newage-are” såg signifikant fler sådana… djur, änglar, mm.
Man fann alltså att personer som omfattade vissa holistiska?, “nyandliga”, föreställningar om tillvaron också hade en benägenhet att se “mening, ordning” också där det inte finns nån. Hur man nu ska förstå det? Är väl besläktat med vidskepelse, kan man tänka. Som upplysning, positivism, “tagit ur oss” i någon grad. Gjort oss mer skeptiskt, vetenskapigt, sansat lagda. På vakt mot oss själva. Mot vår mänskliga tendens att vilja se samband t ex? Och ibland blivit alltför skeptiska, “förståndiga”, kanske… Men hur som helst…