Etikett: Jules Evans

Konspirationsandlighet (Conspirituality)

Konspirationsandlighet (Conspirituality)

Är det Covid-19 som höjt temperaturen och till sist fått allt att brista, för folk man trodde man kände? Och som sänkt tröskeln för allt möjligt konspiratoriskt man är beredd att acceptera som sant eller åtminstone “intressant”…

Jules Evans om “conspirituality”:

There are two mood one finds in the history of spirituality, going back to Gnosticism and running through Romanticism. On the one hand, there is the euphoric mood — the universe is conspiring in your favour, you can fulfil your divine potential, you can change the world simply by changing your thoughts. If enough people raise their consciousness, a new age of love will dawn on the planet. This is Oprah’s inspiring gospel.

But then the new age of love doesn’t happen, adversity strikes, the economy tanks, shit goes wrong. And the dreamers start to ask, why hasn’t the age of love dawned? What or who is blocking us? That’s when paranoid conspiracies can arise.

As Isaiah Berlin puts it in his lectures on romanticism:

“There is another, more pessimistic, version [of Romanticism]… Although we individuals seek to liberate ourselves, yet the universe is not to be tamed in this easy fashion. There is something behind, something in the dark depths of the unconscious, or of history, there is something not seized by us which frustrates our dearest wishes…

This paranoia [can] take the form of looking for all kinds of conspiracies in history… perhaps history is formed by forces over which we have no control. Someone is at the back of it all: perhaps the Jesuits, perhaps the Jews, perhaps the Freemasons… We the enlightened, we the virtuous, we the wise and the kind seek to do this or that, but somehow all our efforts end in nothing, and therefore there must be some fearful hostile fore lying in wait for us.”

Why didn’t the age of love dawn? Because of Them. Why did my business fail? Because of Them. This is the paranoid version of the New Age dream. This is how spirituality curdles into conspirituality…

Får lust skriva nåt mer om detta “conspirituality”… För mig är det mest ett namn som stämmer in på egna iakttagelser o känslor. Inte så mycket studier. Men det är verkligen ett begrepp som verkar “trenda” just nu. Vilket friskhetstecken! Poddar, bloggar, böcker… I texten ovan, av Jules Evans (som kom som mejl, o gick därför inte att länka till) tar han bl a upp vad som verkar vara begreppets födelse.

Det var en artikel i Journal of Contemporary Religion som kom för tio år sen: “The Emergence of Conspirituality” (2011), av Charlotte Ward & David Voas.

https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13537903.2011.539846?scroll=top&needAccess=true

“The female-dominated New Age (with its positive focus on self) and the male-dominated realm of conspiracy theory (with its negative focus on global politics) may seem antithetical. There is a synthesis of the two, however, that we call ‘conspirituality’. We define, describe, and analyse this hybrid system of belief; it has been noticed before without receiving much scholarly attention. Conspirituality is a rapidly growing web movement expressing an ideology fuelled by political disillusionment and the popularity of alternative worldviews. It has international celebrities, bestsellers, radio and TV stations. It offers a broad politico-spiritual philosophy based on two core convictions, the first traditional to conspiracy theory, the second rooted in the New Age: 1) a secret group covertly controls, or is trying to control, the political and social order, and 2) humanity is undergoing a ‘paradigm shift’ in consciousness. Proponents believe that the best strategy for dealing with the threat of a totalitarian ‘new world order’ is to act in accordance with an awakened ‘new paradigm’ worldview.”

För, det är nåt som hänt… Det här med cirklar i sädesfält, UFOs (som ev mörkats av regeringar), mm… sånt har ju funnits med “i nyandliga kretsar” länge. Men efter 9/11?, Trump? och nu Covid-19?, har det blivit så aggressivt, personbundet… (Och, ja, jag är medveten om jag själv inte är så trevlig när jag kommer in på detta ämne)…

Det finns t ex de som hävdar att Elvis bara fejkade sin död och lever vidare, fortfarande går o påtar i rabatterna på Graceland. Det har jag inte så mycket problem med. Jag unnar honom all lycka & sänder tacksamma tankar varje gång jag hör (om) honom 🙂 Jag är mer bekymrad över hela den här QAnon-David Icke & Co-judekonspirations-9/11-Trump-kulten o alla dess tentakler. För mig verkar det som ett enda utprojicerat hallucinatoriskt mumbojumbo, pardon my French.

Nyandlighet på villovägar?

Nyandlighet på villovägar?

Stephen Dinan (fram till nu okänd för mig) om hur han desillusionerats de senaste 1 1/2 åren. En helt briljant text, en fullpackad analys av tillståndet i delar av nyandligheten. En lång men i högsta grad läsvärd granskning.

“At the deepest level, we are each participating in an upgrade to the human cultural operating system to a worldview that is holistic, sacred, inclusive, global, and expresses in a more peaceful and sustainable lifestyle.

But this collective crisis has revealed serious design flaws that are corrupting that code and need to be addressed with patches or fixes in some fashion so that the new worldview actually is a sustainable and healthy upgrade.”

“Anatomy of Delusion: How Otherwise Conscious People Descended into the Darkness”

— Stephen Dinan, 2 juli 2020

https://stephendinan.medium.com/anatomy-of-delusion-how-otherwise-conscious-people-descended-into-the-darkness-e3acd73cb08f

Som man kan jag inte låta bli att dröja lite extra vid avsnittet om fenomenet “Flow Boy”. Dinan skriver, inte utan självkritik:

“The Flow Boy is often exceptionally good at dancing, romancing, and wandering the world. They often do so well into their fifties. They eschew commitments, often champion polyamory and economically don’t tend to build much of enduring value.

They pride themselves on how conscious they are but when it comes to employment, family, or institutional or civic responsibilities, they are basically evasive. Their freedom is defined by their ability to follow the impulse of the moment. The dance and festival scene is filled with folks like this and there’s a great lament among spiritual women that there simply aren’t enough solid, reliable men to go around.”

Ovan är en intervju med författaren, gjord av filosofen Jules Evans.

Spirituell narcissism

Spirituell narcissism

“One of the things I’m wrestling with at the moment is hierarchy in spirituality, and the idea of ‘higher’ and ‘lower’.”

Så börjar filosofen Jules Evans en lång text från härom dan… Han skriver om utvecklingstanken i allmänhet, och inom nyandlighet & new age i synnerhet. Allra mest handlar det om Ken Wilber. En nyanserad granskning av denne gigant.

https://julesevans.medium.com/ken-wilber-and-spiritual-hierarchy-5e163226d270

Min behållning av texten är framför allt två saker. Dels att jag nu känner mer respekt för Wilber. Han har ändå gjort ett hästjobb med att utveckla sin modell, med en stor portion psykologi.

Dels påminns jag om hur less jag är på själva konceptet andlig evolution. Att det mänskliga sinnet nog inte är rustat att kunna hålla på med sådana modeller. Vare sig de är korrekta eller ej.

Mot detta kan man vilja hävda att även om människor befinner sig på olika nivåer, är olika långt utvecklade andligt sett (via reinkarnation, osv), så behöver det inte vara ngt idealiserande/nedsättande med det. Nej, i den bästa av världar skulle det inte behöva vara så. Att det t ex skulle göda ens egen narcissism, som Evans pratar om. (Eller ens känsla av mindrevärde. Men detta är nog i så fall mera sällsynt )

Teoretiskt sett skulle det kunna vara separata saker. Men i praktiken? Detta är ingen viljesak, tänker jag. Det är därför jag skriver “rustad”‘, dvs att det har med ens själva konstitution att göra. Analogt med att man inte har förutsättningar att lyfta en sten som väger 1 ton, eller motstå stark radioaktiv strålning, t ex. Även om man önskade att man kunde, eller tycker att man borde kunna det. Eller i värsta fall inbillar sig att man kan. Om man nu inte kan det.

Hur hantera ett “andligt uppvaknande”

Hur hantera ett “andligt uppvaknande”

Jules Evans, filosof och författare, skriver på sin ambitiösa blogg Philosophy for Life om ämnet “spiritual emergency”:

There is an overlap between spiritual / religious / ecstatic experiences, and psychosis. Psychiatry has historically viewed all religious experiences as pathological, labelling them ‘hysteria’, ‘ego-regression’ or ‘psychosis’ and ignoring any positive aspects. That’s partly because psychiatrists have tended to be anti-religious secular materialists, battling the church for authority over the care of souls.

However, some psychologists (and a few psychiatrists) have suggested an experience can be both spiritual and quasi-psychotic. This ‘transpersonal’ perspective was put forward by psychologists and thinkers like Frederic Myers, William James, Carl Jung, Aldous Huxley, Ram Dass and Stanislaf Grof – who coined the term ‘Spiritual Emergency’…

Evans inlägg är bl a en sammanfattning av vad som blev sagt under en kväll han arrangerade, med personer som berättade om sina egna erfarenheter av, kunskaper eller tankar om, sådana tillstånd. YouTube-inspelningar av de olika föreläsningarna går att se här.

De fyra korta föreläsningar som länkas ovan känns både personliga och sansade, och erbjuder en fin introduktion till fenomenet “psycho-spiritual crisis” som man själv får ta ställning till om det kan ligga något i. Medverkar gör: Anna Beckmann, Louisa Tomlinson, Anthony Fidler och Tim Read.

Det finns av allt att döma både anekdotisk och systematiskt sammanställd kunskap som tyder på att “psykos” kan vara ett mindre enhetligt fenomen än vad psykiatrins diagnossystem ger sken av. Men det är också troligt att somlig psykisk ohälsa bland andligt intresserade kan misstolkas som något godartat “spirituellt” och att dessa personerna skulle vara bättre behjälpta av terapi etc utan en metafysisk-spirituell överbyggnad.