Imorse gick jag förbi det här huset på Dalagatan i Stockholm. Tog en bild som jag delade på Facebook. Jag skrev:

”Passerar ’Eastman-institutet’, som är en ögonmottagning för barn… Lärde härom dan att det faktiskt var DEN Eastman, George Eastman, som en gång skänkt pengarna för att kunna starta det stället. Han som tjänat sin förmögenhet på att uppfinna småbilds-filmen & ’Kodak’-kameran.”

Jag tycker om att fota. Hade läst den där historien i detalj & med intresse för några dagar sen. Så det hade blivit ett livligt minne.

Efter en stund var det en bekant som påpekade att var det inte snarare en TAND-mottagning? Hon hade själv fått en tandställning därifrån för länge sen.

Och, så klart!, det var ju DET jag hade läst. Och hade inga problem att återkalla den faktiska historien. Att Eastman månat om att de unga skulle få ha bra tänder, för ett friskt, vackert leende gör så mycket för att man ska få ett bra liv, osv.

Men helt omedvetet hade jag förskönat det hela (fotopionjär=barns ögon)? Och hade jag inte blivit rättad så hade väl just den versionen blivit ännu tydligare för mig, jag hade ju t o m återberättat den för andra…

Långt, om en liten händelse i vardagen, men som berättar ngt viktigt, för mig. På temat falska, fabricerade, eller åtminstone förfinade, minnen. Minnets opålitlighet? Minnets kreativitet?