Den svårbegripliga lyckan
Individer med högre självupplevd lycka lever längre, blir sjuka mer sällan och är mer produktiva.
Skriver Handelshögskolan på sin hemsida.
Handelshögskolan lanserar nytt forskningscenter och professur med fokus på lycka
Minns en frågespalt med en skoj-guru som skulle svara på diverse. “Vad är det för skillnad på en optimist och en pessimist?” och svaret blev, fritt ur minnet: “Pessimisten tenderar att se mer realistiskt på livet, men optimisten är lyckligare och lever längre”.
Men det var en annan sak som satte fart på mina tankar. Hittade en gammal intervju med professorn Mikael Dahlen, på bloggen Aspergermanualerna. Den har tio år på nacken och jag vet så klart inte om allt i den är korrekt, om Dahlen själv anser sig ha en sådan funktionsvariation som sidan fokuserar på (Högfungerande autism) eller inte.
“Jag har aldrig riktigt känt att jag passar in någonstans där jag har befunnit mig. Jag har inte hittat min plats än, det kanske är på Mars.”
Men det fick mig att fundera kring mina intryck av personer med asperger/Högfungerande autism, både i jobbet och privat.
Min erfarenhet är att den enkla, okomplicerade lyckokänslan, livslusten, “framåt-drivet”, ofta är något gåtfullt för personer med autism. Även om alldeles säkert inte för alla. “Vad är det som får folk att vilja leva?” Alltså, inte att man behöver vara självmordsbenägen (även om det ibland kan låta så), utan att det är just svårbegripligt.
Men, å andra sidan, hur många är det inte som blivit forskare, hängivna, experter, på ett område som skavt, som man inte haft så lätt för. Sådant som för flertalet är osynligt, kanske tas för givet.