Mognadsfällan
“I am satisfied with the course my life has taken. It has been bountiful, and has given me a great deal. How could I ever have expected so much? Nothing but unexpected things kept happening to me. Much might have been different if I myself had been different. But it was as it had to be; for all came about because I am as I am. Many things worked out as I planned them to, but that did not always prove of benefit to me. But almost everything developed naturally and by destiny. I regret many follies which sprang from my obstinacy; but without that trait I would not have reached my goal. And so I am disappointed and not disappointed. I am disappointed with people and disappointed with myself. I have learned amazing things from people, and have accomplished more than I expected of myself. I cannot form any final judgment because the phenomenon of life and the phenomenon of man are too vast. The older I have become, the less I have understood or had insight into or known about myself.
I am astonished, disappointed, pleased with myself. I am distressed, depressed, rapturous. I am all these things at once, and cannot add up the sum. I am incapable of determining ultimate worth or worthlessness; I have no judgment about myself and my life. There is nothing I am quite sure about. I have no definite convictions–not about anything, really. I know only that I was born and exist, and it seems to me that I have been carried along. I exist on the foundation of something I do not know. In spite of all uncertainties, I feel a solidity underlying all existence and a continuity in my mode of being.
The world into which we are born is brutal and cruel, and at the same time of divine beauty. Which element we think outweighs the other, whether meaninglessness or meaning, is a matter of temperament. If meaninglessness were absolutely preponderant, the meaningfulness of life would vanish to an increasing degree with each step in our development. But that is — or seems to me — not the case. Probably, as in all metaphysical questions, both are true: life is — or has — meaning and meaninglessness. I cherish the anxious hope that meaning will preponderate and win the battle.”
C. G.Jung -Memories, Dreams, Reflections
Vad ska man rimligen kunna tillföra eller invända mot ett sånt här stycke, vittnesbörd..? Jo, en sak, som jag tänkte på… Hos psykologen Erik Erikson finns ett resonemang, när han funderar över olika faser i det normala livet… Om tonåren, ungdomen, att man då kan hålla på med tankar, teorier, som man ännu “inte är myndig”… Vad menar han… Det har väl med det som kallas prematurt att göra, att något kommer för tidigt, förhastat, innan grunden egentligen är lagd som de där tankarna ska vila på…
Och när jag läser Jungs reflexioner ovan så tänker jag att hans upplevelse här skulle vara prematur även för nån, som jag själv, som är i medelåldern… Om man försökte härma honom alltså… Även om man kan förstå, i nån mening verifiera, det han säger, tycka det låter sant o klokt, så är man normalt inte där ännu. Man ska inte vara där.
“Var sak har sin tid”? Inte bara som nåt hittepå, kultur, normer, vad man bör etc, vad som passar sig, utan något närmast psyko-organiskt.
Men, visst, ett försonligt “helikopter-perspektiv”, där t ex andras o världens brister o tillkortakommanden mildras av en likaså avklarnad syn på sig själv, det kan väl vara bra i lagom dos även tidigare i livet… Men inget är väl så sorgligt att skåda som en ung människa som försöker leva upp till att vara en saktmodig vis gamling?
Och ungdomsårens lockelser, att vilja befatta sig med sånt som man “ännu inte är myndig”, kanske kan gälla ännu i princip när man blivit äldre… Det är så jag känner själv i alla fall, det är ingen hypotes… Dvs lite klokare idag, lite lugnare, lite vidare vyer. Men ännu inte redo stå o blicka ut över en gråmulen sjö o summera livet o gå upp i nåt slags kosmisk meningsfull-meningslös förnimmelse.