Etikett: Ana-Maria Rizzuto

Freud och de religiösa

Freud och de religiösa

”Freud himself […] insisted that people should not need religion, called it a cultural neurosis, and set himself up as an example of those who could do without it. Intentionally or unintentionally, he gave the world several generations of psychoanalysts who, coming to him from all walks of life, dropped whatever religion they had at the doors of their institutes.

If they refused to do so, they managed to dissociate their beliefs from their analytic training and practice, with the sad effect of having an important area of their lives untouched by their training. If they dealt with religion during their own analyses, that was the beginning of the end of it.”

Rizzuto, 1981

Sigmund Freud och religion… “Alla” vet att Freud inte gillade att folk var religiösa. Citatet ovan, av Ana-Maria Rizzuto (ur “The Birth of the Living God”) gissar jag beskriver hur det var. Hon är själv psykoanalytiker, tillhör dock inte 1:a generationen, de som behövde gå i analys hos Mästaren själv för att bli godkända, men hon har säkert borrat ned sig ordentligt i ämnet så hon vet vad hon pratar om.

Min bild av det där, Freuds bidrag till ämnet religion o andlighet, är att han var beredd bejaka och fascineras av allt möjligt konstigt fram till nån sorts “gräns”, men gick inte över. Han vaktade den där gränsen väldigt noga. T ex Jung, i Freuds ögon, gick över. (Han sitter ju där på första raden f ö 🙂 ) Finns ett känt citat där han anklagar Jung för att släppa loss “en slamflod av ockultism” etc med de adderingar Jung vill göra till psykologin. Assagioli gjorde det väl med, ville inte nöja sig med landskapet hitom gränsen. (Och de begåvade herrarna gick vidare och grundade sina egna skolor, system.) Men Freuds bidrag till att förstå religion o andlighet när sådan blir problematisk lever. Det är hans värdefulla bidrag till området, som jag ser det.

“Nu är jag mindre säker. Men också mindre rädd.”

“Nu är jag mindre säker. Men också mindre rädd.”

Vårt behov av förlåtelse

David Eklind Kloo skriver reflekterande och personligt om sin kristna tro (Dagens Arena, 25 december 2019). Många referenser till forskare och tänkare på det religionspsykologiska området. Man kan lära sig en del om sådant i denna essä, eller friska upp, om man hört om det förut. Men inte minst är hans berättelse en påminnelse om att också kristen tro kan se så olika ut, kännas och upplevas så olika, av olika individer.

“Det finns religiösa rörelser som bygger på manipulation, maktmissbruk och kontroll. Men vi är också många som själva rest staketen runt våra liv. Inte för att någon tvingat oss, utan för att vi trott att det var det rätta att göra.”

Texten blir en påminnelse om att det andliga området är ett kontinuum, ett område med många överlappningar och förbindelser. Den tro Eklind Kloo berättar om har utan tvivel mycket gemensamt med delar av nyandligheten t ex. Kristen tro är inte ett och detsamma, inte ens inom samma församling. Och nyandlighet är inte alltid i alla delar “ny”.

Religionsvetenskapligt går detta enklare att dela upp. Vilka föreställningar och praktiker som är kännetecknande för den ena eller andra andliga riktningen. Vad det är hämtat ifrån, osv. “Släktträd.” Psykologiskt är det betydligt svårare. Till det behövs modeller eller instrument som går på tvärs. Som kan urskilja likheter och skillnader, oavsett vad som står på etiketten. Oavsett vad som uttrycks i ord också, eller vilka böcker man läser, etc. Anknytningsforskningen av forskaren Pehr Granqvist m fl, är ett sådant försök. James W Fowler, psykologen och teologen, och modeller av liknande stadiumteoretiker, är andra.

Eklind Kloo skriver fint om “övergångsfenomen” utifrån psykoanalytikern och barnpsykiatern D W Winnicott:

“Nallen fyller en funktion först när barnet fyller den med mentalt innehåll, aktivt tillskriver den moderns egenskaper. Gud fyller en funktion i vårt själsliv först när vi skapar oss inre bilder av honom. Detta är inte nödvändigtvis något som förminskar Gud. Att vi fungerar på så sätt att Gud måste ta denna väg in till oss säger inget om huruvida Gud är verklig eller ej. Gud är inte bara en nallebjörn. Det finns inget _bara_ med ett barns övergångsobjekt.”

Han avslutar essän såhär:

“Min tro byggde på tvärsäkra antaganden. Ändå var jag så osäker. Jag tvivlade inte på Gud men väl på mig själv.

Jag var säker på att Gud tar sig an dem som överlåter sig åt honom, men inte på att jag var tillräckligt överlåten. Jag visste att den som tror blir räddad, men jag visste inte om min tro räckte till.

Nu är jag mindre säker. Men också mindre rädd.”