Recycla sig själv?
Reinkarnation… Tjugo, tjugofem procent av folk i vårt mer eller mindre sekulariserade, avkristnade Väst, är inte avvisande till att vi kanske kommer tillbaka. Säger forskarna. Alltså inte bara bli energi, Nirvana, eller leva vidare i något slags diffus himmel, utan faktiskt fortsätta i en ny kropp ungefär som den man har nu.
Hur kommer det sig? En tillväxande individualism kanske har påverkat i den riktningen, gjort att tanken känns rimlig och tilltalande? Dvs att bara kunna fortsätta med sina projekt, intressen, förverkliganden, ev efter lite “semester”.
Vet att CS Lewis, författaren och teologen, menade att sådana föreställningar kommer liksom automatiskt när folk inte har någon herde, dvs kyrkan, eller en klok påläst präst, som håller ordning.
Eller, så är det att reinkarnation helt enkelt är ett faktum. Kyrkans tiltade teologi har släppt sitt grepp och vad som är fundamentalt sant tillåts stiga upp ur medvetandet som en aning, en visshet.
Men jag sitter i t-banan och undrar om inte hela recycling-filosofin gjort sitt med? Förr slängde folk sitt skräp var man stod och gick, i diket, ut genom fönstret, eller i sjön bara. Mirakulöst borta. Så är det inte i vår del av världen längre. Kretsloppstänket är alltid närvarande. Allt kommer tillbaka. Vi matas ständigt med det. Kanske gjort något med vår självbild, våra förväntningar, det också?
