Nära anhöriga är ofta sådana som individen levt tillsammans med i en eller flera tidigare inkarnationer. Detta kan beskrivas som att hon ingår i en sorts storfamilj vars medlemmar följs åt liv efter liv. I själva verket är det relativt sällan vi träffar en person för första gången. En kärleksrelation kan på så vis få en fortsättning, liksom att konflikter kan redas ut på sikt. Att vi återser varandra fungerar ungefär som med en radiosändare och en mottagare. Vi dras tillbaka till speciella platser, grupper och specifika individer som vi har en anknytning till. I ett tidigare liv kan individerna ha kommit överens om att återses i nästkommande liv för att till exempel bilda familj. En intervjuperson beskriver sina band till föräldrarna såhär:
Alltså man låter sig födas, det är en kärlekshandling, och det gör man för att, i det här fallet, därför att jag hade något att sona gentemot min far i ett annat liv […] Och så har det ju varit med… Ja det är väl framför allt min far som var viktig. Min mamma och jag hade väl inte så mycket tidigare ihop
Innan födelsen har individen, med ett vuxet perspektiv, haft överblick över det liv hon ska födas till och skrivit ett slags kontrakt. Vilken relation människor har till varandra kan skifta mellan liven. Intervjupersonerna berättar om många olika erfarenheter av detta. En kvinna berättar att hennes dotter i ett tidigare liv varit hennes lillasyster. Systern hade uppskattat detta och därför sökt sig tillbaka till henne och är nu respondentens barn. En respondent berättar om hur hennes ex-partner i tidigare liv varit såväl hennes mor som hennes bror, vilket kunnat förklara den trevande inledning som relationen fick i det här livet. En kvinna berättar att hennes far i ett tidigare liv varit hennes älskade. Hon reflekterar över att det då kunde ligga nära till hands att tro att det i detta livet skulle ha funnits något incestuöst dem emellan, men att så har det inte varit, om än relationen beskrivs som komplicerad av respondenten.
Det vardagliga uttrycket att vi ”inte väljer våra föräldrar” som ofta ligger till grund för medkänsla med barns situation och ibland samhälleliga insatser blir här satt i fråga då individen faktiskt själv valt sin mamma och pappa. Talanger och egenskaper liknas vid ”ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA” som individen själv för med sig till det nya livet. Individens föräldrar är snarast att betrakta som medvandrare. En respondent säger om de likheter han funnit mellan sig själv och sina föräldrar: ”Men det är inte deras egenskaper jag har ärvt… [Jag: Det är dina egna?] Det är mina egna, ja. Men då passar det väldigt bra in på deras gemensamma uppsättning, psykiska genuppsättning, eller vad man ska kalla det.” Mozart nämns av ett par respondenter som någon som sysslat med musik i många inkarnationer. Dennes talanger gick inte att förklara enbart utifrån uppfostran eller den träning han fick bland annat av sin far.
Nyandligheten delar åtskilligt med den traditionella religionen, exempelvis att livet fortsätter efter döden, men möjligheten till rollbyte mellan liven är en föreställning som är förhållandevis exotisk. Psykoanalysen menar att detta att trotsa generationernas ordning och överskrida incesttabut, exempelvis att det lilla barnet vill gifta sig med föräldern av motsatt kön och konkurrera ut föräldern av samma kön, är normala fantasier. Chasseguet-Smirgel (1991) skriver:
Att frigöra sig från urscenens tyngd, undfly generationskedjan, att försöka ge liv åt ett barn utan far, eller utan mor, att föreställa sig född av en jungfru eller tro sig vara Gud, representerar utan tvivel lockande möjligheter (Chasseguet-Smirgel, 1991, s. 30).
Sådana fantasier kan leva vidare omedvetet hos den vuxne utan att de behöver innebära några bekymmer. En skillnad i föreliggande material torde vara att detta är uppfattningar som argumenteras för med förnuftsmässiga argument. Farias och Granqvist (2007) skriver att indikationer om att det förekommit så kallade ”role reversals” under uppväxten är mer frekventa i AAI-intervjuer med anhängare av new age än i normalpopultationen. Sådant pekar mot att individen haft en olycklig eller otillfredsställande relation till sina vårdnadshavare där hon i många fall tidigt fått axla ett alltför stort ansvar, vilket sedan upprepas eller återgestaltas i det nyandliga engagemanget.
Ett alternativt synsätt är att detta är latenta lockelser hos oss alla och att nyandligheten konkretiserar eller rättfärdigar dem.
