Att bli förälder är inte nödvändigt, även om denna erfarenhet beskrivs som en positiv erfarenhet av de respondenter som är det. En kvinna fick sitt första barn i fyrtioårsåldern och berättar att hon då ”kallat” på sitt barn: ”Alltså, ja men vill du komma, så är du välkommen nu, jag klarar det här nu.” En respondent berättar att hennes dotter i ett tidigare liv varit respondentens mor, en kvinna med speciella gåvor. Under gravititeten gav detta respondenten styrka och nu gör det att hon känner sig tryggare i sin modersroll:
Men det är kanske lite att jag ser henne lite mer som stark nu. Hon är ju ett litet barn. Små barn är sköra, liksom. Men jag tänker den här intuitionen som jag hade, att, oj, hon är en stark själ, det är ingen fara, den stämmer nog. Jag har liksom lite mer kött på benen […] Hon håller på att lära in liksom… allting. Hon är ju intresserad av grejor. Alltså, den materiella världen. [Jag: Men det kommer inte mellan er, på nåt vis, att du tänker… Det där är min mamma?] Nä, det… gör det det. Få se nu. Nej enda gången när jag känt såhär, oj oj oj, det är när hon gör såhär lite massage på mig på ryggen såhär. För då känner jag, gud vilken healer hon är. Det här känner jag igen.
Det går naturligtvis att leva ett rikt liv utan barn. Många ges aldrig möjligheten eller får kontakt med en längtan när det är för sent. Det kan så klart också vara ett väl övervägt beslut. Vad som dock kan problematiseras är om inställningen att inte vilja bli förälder motiveras av eller bagatelliseras utifrån den nyandliga världsåskådningen. Det är uppenbart hur individen skulle kunna komma till en sådan slutsats med hänvisning till att föräldraskapet hunnits med i tidigare liv eller att hon eller han blivit alltför utvecklad i andligt hänseende för att längre ägna sig åt sådant. Något som då argumenteras för med hänvisning till idéer inom tankesystemet och utifrån en självbild som upprätthålls med hjälp av samma tankesystem.
