Livet på jorden har genomgått olika faser. Sedan industrialismens inträde har utvecklingen accelererat och detta fortskrider. Det kan beskrivas som att energinivån ska höjas och tiden kommer att börja att gå fortare. Tendenser som ska övervinnas är sådant som ägandebegär, självhävdelse, egoism och nationalism. Världen kommer att bli ett paradis i en inte alltför avlägsen framtid. Då delar alla människor samma syn på livet, det finns inga krig och inte heller några problem med energiförsörjningen. En kritisk gräns har redan passerats och det finns inte längre någon anledning till oro. Ett växande intresse för nyandliga tankar tyder på att det går i rätt riktning: ”Ja vi blir mer och mer mänskliga, och det blir mer och mer kärlek som faktiskt kommer fram. Och vi funderar mer på livet. Det är ju jättemycket sån här new age, och allt vad det nu är, många som är intresserade av såna här saker.” Mänsklighetens historia ses i en etisk eller moralisk kontext. De gängse religionerna har hitintills spelat en avgörande roll för detta:
För tusentals år sen så var vi ju barbarer. Vi mördade varandra, och det var liksom… Ja vad hade vi? Vi hade vikingar och ja det var ju rått liksom, och hämnades gjorde man på släkter och dödade hej vilt. Det var ju riktigt barbariskt. Och då kom ju då Gamla testamentet. Och sen så började ju människor faktiskt att skärpa till sig och bli lite humanare. Och då kom det Nya testamentet, för då var man öppen för lite mer kärlek och såna här saker.
Människorna i Norden är föregångare. Att de nordiska länderna inte är direkt inblandade i krig är ett tecken på detta. I detta hörn av världen finns överlag en större human förmåga eller mognad. Denna mognad yttrar sig till exempel som att vi tycker att det är svårt att slakta djur, något som människor från vissa andra kulturer kan göra utan att reflektera närmare över detta. Även ett intresse för sport tyder på att den krigiska mentaliteten har börjat mattas av i vår del av världen.
Visionen om en paradisisk framtid lever alltjämt. En uppdriven individualism eller rentav elitism konkurrerar dock med detta mål och det tycks inte riktigt finnas någon strategi för hur mänskligheten tillsammans ska lyckas ta sig fram dit. ”Man tillhör en spjutspets i samhället, en grupp människor med högre kunskap, större insikt, som har kommit längre i sin andliga utveckling” (Hammer, 2004, s. 333). Inte så mycket i intervjuerna handlar om hur individen ska kunna bidra till att förverkliga detta framtida mål, genom att jobba politiskt, organisera sig eller liknande. Utöver ett generellt underkännande av etablissemanget och en hiearkisk syn på nationer och folk så saknas i stort sett en strukturell analys. Byggandet av det nya världsriket verkar inte handla om planering eller samarbete i första hand, utan mer om hur alla var för sig behöver komplettera sin karma och så möts man längre fram. Det är samhörighet som en vision, men inte så mycket i praktiken. Detta torde vara vad Farias et al. (2005) sammanfattat som ”holistisk individualism”.
