Reinkarnation handlar om att människan kommer tillbaka till den fysiska världen gång på gång. Denna tanke är känd bland annat från hinduismen. Till skillnad mot vissa andra modeller för återfödelse så är den nyandliga reinkarnationsläran progressiv och garanterar individen oavbruten utveckling. Denna lära uppfattas som mer sofistikerad eller konsekvent jämförd med andra varianter vilka beskrivs som ”hoppteorier”. Människan har en gång varit djur, men det är inte möjligt för henne att nu återfödas i en djurkropp: “Nej, det finns ju dom buddhistiska, och i synnerhet de hinduistiska, de inkarnerar lite hur som helst. Du blir en myra eller ett grässtrå eller ett träd eller vad fan som helst.”
Individen återföds i en ny mänsklig kropp och kommer då att ha med sig alla de egenskaper och talanger som hon uppnått i sina föregående liv. Det nya livet kommer att färgas av det gamla. Hur lång tid som går mellan inkarnationerna har respondenterna olika bud på, från några få till flera hundra år. Likaså om individen växlar kön mellan liven, behåller samma kön eller om detta kan variera. Kanske att individen återföds i annan kultur eller i ett annat land. De bestämmande faktorerna bakom sådant är vilken nivå av humanitet eller förfining som individen hunnit uppnå i sitt tidigare liv, vad hon har kvar att lära, samt vilken omgivning eller vilket öde som bäst kan tillgodose detta. Individen ska under loppet av många inkarnationer hinna skaffa sig ett komplett erfarenhetsmaterial. Detta kan liknas vid ”en tårta” som på sikt behöver ätas upp. Inför en ny inkarnation kan individen besluta sig för en viss bit, för att sedan ha just denna erfarenhetsmängd avklarad.
Nyandligheten står inte i motsättning till den gängse evolutionsläran. Denna stämmer i princip. Vad som undgår forskarna är att det är samma individer som föds gång på gång, som gör erfarenheter och utvecklas. Inte bara individen utvecklas, men mänskligheten som helhet gör det. Ja, faktiskt allt liv, även växterna, kommer att utvecklas och så småningom bli fullkomliga människor.
Hammer (1998) skriver att ”[v]år tids reinkarnationstro är en utpräglad produkt av det moderna: optimistisk, individualistisk, trendkänslig och formulerad i ett språk som passar som hand i handske i en värld präglad av vetenskap och rationalitet” (s. 53). Såväl reinkarnationstanken som karmaläran lyftes ut ur en helhet. Nyandligheten behöll de mer kamerala delarna, tycks det, medan den suggestiva gudaläran och den kollektiva gemenskapen troende emellan som förmodligen i någon utsträckning kunnat dämpa det deterministiska trycket lämnades därhän. Tidigare hade individen kunnat leva ett mer alldagligt liv, i relation till den rika mytologin och reinkarnationen sågs då mest som ett nödvändigt ont. Så snart som möjligt önskade den troende att få bli befriad från detta hjul av återfödelse och död och förenas med och leva i gudarnas närhet. Intervjupersonerna i studien beskriver reinkarnation, karma och den gudomliga inblandningen snarast som exekutiva principer, medan det nu är individen själv som är agenten i de storslagna berättelserna.
Tanken om ständig progression kanske kan användas också som ett värn mot hopplöshetskänslor och sorg över att inte ha lyckats uppnå det man önskat i det här livet. Att de nyandliga ser sig som föregångare måhända kan bidra till en känslan av seger och lätthet, trots allt.
