Överlag så förefaller respondenterna att underkänna samtliga de existentiella villkoren. När Freud (1927/2008) granskade sin tids religion kom han fram till ett liknande resultat men frågan är om inte hans iakttagelser i ännu högre grad är träffande för den moderna andligheten. Denna har påtagliga likheter med ett barns tänkande och fantiserande. Något tillspetsat går det att hävda att om någon föresatte sig att konstruera en teologi som i största möjliga mån kunde låta det lilla barnets upplevelsevärld att få förbli intakt så skulle denna förmodligen i hög grad likna det nyandliga tankesystemet.
Betyder detta att bilden av hur världen fungerar som framkommer i intervjuerna är oriktig? Nej, det gör det inte. Betyder det att vuxna individer vilka omfattar denna världsåskådning per definition fungerar eller mår sämre? Nej, det behöver det inte göra. Den individuella variationen är förmodligen stor. Allport och Ross (1967) skriver: ”To know that a person is in some sense ’religious’ is not as important as to know the role religion plays in the economy of his life” (s. 442). Dock finns det några saker eller teman som framkommer i intervjuerna som är värda att dröja vid.
Hammer (1998) påpekar en intressant detalj med minnen av tidigare liv, som kan ha relevans:
[J]ust i reinkarnationsterapin finns det en intressant anomali. New Age brukar med viss rätt utmålas som en rosenskimrande vision där ingen radikal ondska verkar existera. Med lite positivt tänkande och en tilltro till att kosmos vill oss väl, kommer allting att ordna sig. Det är därför särskilt slående att så många upplevelser under regression är utomordentligt våldsamma. Här finns det psykiska reservat där man ohämmat kan leva ut allt det nattsvarta i sitt inre (Hammer, 1998, s. 81).
Hammers iakttagelse tycks bekräftas i föreliggande studie. De minnen av tidigare liv som respondenterna delar med sig av är många gånger mycket våldsamma och konfliktfyllda. Utifrån intervjuerna går det att peka även på ett par andra områden där detta ”nattsvarta” eventuellt kommer till uttryck. Det är dels i skepsisen mot etablissemanget, som stundtals får drag av konspirationsteori, dels i synen på vad en stor del av mänskligheten behöver få uppleva av lidande för att komma ifatt. Här finns en tydlig in- och utgruppsdiskurs som handlar om att personer med den nyandliga förståelsen utgör en förtrupp eller elit. Eventuellt att individens barndom och ungdom också målas i något för mörka färger, vilket i så fall bekräftar Granqvists (2004) iakttagelser från AAI-intervjuer med new age-anhängare. Men något sådant kanske också kan förstås som ett kontrastfenomen i förhållande till den ljusa världsbild som personen anammat senare i livet.
Hammer (2004), med referens till den danske religionshistorikern Mikael Rothstein, skriver:
Ingen religion är ett logiskt fulländat system… [E]n logiskt sammanhängande religion vore dödsdömd. Den skulle nämligen sakna de motsättningar och glapp som gör det möjligt för nya generationer av troende att kommentera och ändra traditionen och att spegla sina egna omständigheter i den (Hammer, 2004, s. 136).
Ett intryck av materialet är att intervjupersonernas världsåskådning faktiskt kommer nära vad Rothstein, via Hammer, beskriver som ett andligt tankesystem utan glapp. Det är en förställningsvärld med en hög nivå av åtminstone intern logik eller koherens. Tillvaron är begriplig och styrs av bestämda lagar, utvecklingen är progressiv, individens öde är i varje del rättfärdigt, och så vidare.
Bilden av Gud som framkommer är anmärkningsvärd ur ett psykologiskt perspektiv. Denne är inte mäktig eller sträng, som Fadern i bibeln, utan snarast bortvänd, likgiltig, eller med ett nästan instrumentellt förhållande till människorna. Frågan är om Gud ens vet hur den enskilda människan har det. En respondent menar att Gud inte vet mer om oss än vad vi vet om cellerna i våra kroppar. Detta är inte precis bilden av en bra förälder sett med anknytningsteoretiska ögon. Han låter människorna lida, men detta gör han av kärlek. Likheterna med hur exempelvis en misshandlad partner eller ett försummat barn själv kan vilja ta på sig skulden är uppenbar. Det ligger nära till hands att fråga sig om inte gudsbild och betoningen av lidandet som utvecklingens motor samverkar på något vis och om inte gudsrelationen fått drag av identifikation med aggressor.
