Man tycker om att hacka på Sigmund Freud. Han gjorde o tyckte o skrev ju så mycket konstigt.

Ibland känns det som om han blivit som en mix av “Urfadern” i sina egna fantasifulla teorier, som utmanas o dödas (o käkas upp) av sina ogina söner – och av Särimmer i den nordiska mytologin. Han uppstår hela tiden på nytt så man kan puckla på honom 🙂

Men – så ibland lyckas folk påminna sig att, okej, han levde faktiskt för hundra år sen. Hur mycket annat knäppt o inskränkt hände inte då! Div kulturpersonligheter som var smånazistiska, rasistiska, misogyna, osv. Och samtidigt erkänt begåvade, konstnärliga, djupsinniga, kloka o känsliga individer.

Och då kan man normalt lugna sig lite, få ned pulsen. Det är som att man ändå har nån grundläggande förståelse för det där som kallas “mentalitetshistoria”, som då kan aktiveras. Dvs att en kollektiv utveckling har skett på vissa plan.

Men, o det var hit jag skulle komma!, jag undrar om inte vi som tagit djupa intryck av div nyandliga/esoteriska idéer rentav kan vara extra benägna att döma Freud? Och ha svårt överse med hans brister? Att vår tankeapparat rentav kan ha blivit lite förslappad eller underutvecklad i vissa avseenden pga de andliga föreställningarna? Hur då då?

Jo (spekulativt), för att man bländats, berusats till den grad av tanken på “evig, tidlös visdom”, “upplysta människor” (o rentav sällskap av sådana individer), mm, som ska ha funnits i alla tider & som sett på världen o medmänniskorna ungefär som vi själva kan göra, att Freud då kan avfärdas som en medelmåtta eller parentes.

När han i själva verket var så mycket före sin tid att åtskilligt ännu inte hunnit sjunka in… Hans tankar bjuder fortfarande motstånd, utmanar. (Även om en hel del också blivit en del av det vanliga ordförrådet, så klart, o det gängse sättet att se på sig själv o varandra.)

Samtidigt som han var en man av sin tid, också, alltså.