Putin har angripit Ukraina, med målet, som det verkar, att ta över landet. Av nationalistiska-nostalgiska skäl. Och så klart strategiska också. Det spekuleras om hans psykiska balans & realitetsanpassning (som möjligen påverkats ytterligare av en lång självpåtagen, sträng coronakarantän). Man kan fundera över hur detta kommer drabba i första hand folk i Ukraina. När jag hör om föräldrar, o barn, som just nu söker skydd undan flyglarm och krevader i Kiev och andra städer, gör det ont.

Men jag sitter och tänker också på oss ”svenskar”. Dvs vi som inte har egen erfarenhet av sådant här sedan åtminstone några generationer tillbaka. Det är inte den mest angelägna eller brännande frågan. Men ändå. Vad det kommer göra med oss psykologiskt? Att ha ett krig så nära inpå våra gränser. Som i avseenden som är svåra att förutse så klart kommer ha en fysisk påverkan också. Men hur kommer det påverka vår känsla för mänskligheten, världen, livet här på jorden?

I ett slag är det som att vi, till viss grad i alla fall, inlemmas i en situation som faktiskt är den normala för stora delar av mänskligheten. Har varit i alla tider. För de många tusen som kommit till oss, i vågor, pga krig o osäkerhet de erfarit i sina hemländer. Flyktingar, asylsökande, första och andra generationens invandrare. För de miljoner som lever med sådan anspänning och oro som en del av sin vardag. Långt från Europa och Ukraina. Men där livet måste gå vidare ändå.

Spridda tankar o känslor denna morgon…