Etikett: pseudopatologi

Anknytningsmönster och sekter

Anknytningsmönster och sekter

Ibland får man lust att tipsa om en bok man själv inte hunnit läsa. Som den här. Jag sätter den samtidigt på min önskelista: “Terror, love and brainwashing: Attachment in cults and totalitarian systems”, av socialpsykologen Alexandra Stein (Routledge 2017).

Detta efter att jag läst psykoterapeuten Helena Löfgrens recension på hemsidan för tidskriften Modern Psykologi (publicerad där 16 februari 2018).

Under rubriken “Anknytningsteori ger nytt perspektiv på sekter” beskriver hon hur Stein, med ett eget förflutet i en s k politisk sekt, skapat en modell som belyser “hur trygga, intelligenta personer med önskan om att göra gott plötsligt kan förändras och bli avstängda, undvikande och visa brist på empati, både mot omgivningen och sig själva”.

En ledare med ett vad man brukar kalla desorganiserat anknytningsmönster vill skaffa sig en garanterad anknytning till andra. Detta gör hen genom att i sin tur skapa ett desorganiserat anknytningsmönster hos följarna, oavsett vad dessa har för ursprungligt anknytningsmönster. Samma psykologiska dynamik kan ses i misshandelsförhållanden, sekter, terroristgrupper och totalitära stater som Nordkorea.

Att koppla forskning om anknytningsmönster till hur vissa personer, sannolikt lättare än andra, kan känna sig attraherade av t ex “new age” har gjorts tidigare. Då tänker man sig att personer som tidigt upplevt trauman, grav försummelse och osäkerhet i relationen till sin/sina primära vårdnadshavare, kan känna sig hemma i en världsåskådning som uppvisar vissa av de karaktäristika man är van vid. Alexandra Steins bidrag, som jag förstår det, är att hon utvidgar detta till att ett befintligt (mer stabilt) anknytningsmönster även kan raseras, tillfälligt eller permanent.

I en studie om nyandlighet/new age för några år sedan funderade jag i liknande banor. Där handlade det om hur man i mötet med en viss världsåskådning inte bara kan pressas att fungera under sin normala nivå, men även frestas därtill. I båda fallen kunde resultatet kallas “pseudopatologi”.

Typer av andligt engagemang

Typer av andligt engagemang

Att det inom gruppen nyandligt intresserade skulle kunna finnas ett förhöjt psykiskt lidande (Granqvist, 2004) verkar rimligt att anta också utifrån föreliggande studie. En världsåskådning som i hög grad påminner om barnets omnipotenta upplevande, därtill med en svårbegriplig Gud, ett kärleksideal som gränsar till inflation (Freud, 1929/2008) och som i hög grad saknar glapp – till exempel att individens osäkerhet kunde få sitt utlopp i ett stilla konstaterande att Guds vägar är outrannsakliga, men att denne säkert bryr sig om och älskar honom eller henne – torde kunna skapa ett psykologiskt spänningsfält som individen behöver hantera. Det går att spekulera i några olika utfall av detta, givet att graden av övertygelse eller infärgning av läran är densamma:

Bland anhängare av en världsåskådning som i flera avseenden tycks sanktionera användandet av omogna försvar torde förekomsten av verklig utvecklingsmässig patologi också vara förhöjd. Individen har då aldrig uppnått en högre grad av fungerande och den nyandliga världsbilden harmonierar helt enkelt med hans eller hennes grundmognad. Nyandligheten så som denna då omfattas motsvarar individens eget ”center of psychological gravity” (PDM Task Force, 2006, s. 23). En sådan patologi kan vara såväl genetiskt betingad, som ha sin grund i tidiga relationserfarenheter, eller både och (Farias & Granqvist, 2007).

Hos den individ som i grunden uppnått en högre nivå av personlighetsmognad kommer det nyandliga tankesystemet att kunna locka honom eller henne att prestera under sin egentliga nivå. Denna sänkning kan vara mer eller mindre långvarig eller djup. Situationen försvåras av att en dylik regression då blir möjlig att rättfärdiga eller armera med goda argument utifrån det nyandliga tankesystemet självt. I svårare fall torde man kunna beskriva detta tillstånd som semireversibel regression eller pseudopatologi. Den regressiva upplevelsenivån har blivit till en livsstil som idealiseras och får inflytande över en stor del av individens tillvaro, ambitioner, relationer och framtidsvisioner. Detta har likheter med inflytandet av en destruktiv grupp eller sekt, bara med den skillnaden att här är det en nivåsänkning som i hög grad upprätthålls av individen själv. Dock har denna individ, till skillnad mot dem i första kategorin, en i grunden högre funktionsnivå varför det är motiverat att tala om regression.

Slutligen finns det de som förefaller att ha ett dynamiskt och hälsosamt förhållande till sitt intresse. Det kan mycket väl finnas en fascination och övertygelse om det nyandliga tankesystemets riktighet eller värde, men individen lyckas att metabolisera det hela utan att en lockelse till förenkling får överhanden. Hon eller han tycker om att reflektera kring ett omedvetet, verkar inte ha någon större brådska med sin andliga evolution och är påfallande tolerant för det imperfekta hos såväl sig själv som hos andra och hos världen i stort. Det är som att individen har tillgång till en sorts mental ventil som kompenserar för avsaknaden av glapp i själva tankesystemet och gör att hon kan parera den gravitation som utgår från barnets upplevelsevärld utan att tillgripa allt för många omogna eller rigida försvar. I den mån hon eller han regredierar i förhållande till sitt andliga intresse blir detta en mer godartad eller tillfällig resa tillbaka ”i jagets tjänst”, så som den vanliga religionen förefaller att kunna fungera (Geels & Wikström, 2006).

Vidare är det förmodligen fruktbart att tänka att de existentiella villkoren har såväl en yt- som en djupnivå. Möjligen går det att hävda att individerna i den sistnämnda kategorin faktiskt erkänner de existentiella villkoren på en psykologisk och relationell, om än inte teologisk, nivå genom att sätta liksom citationstecken kring dem.

Ovanstående kategorier är mer eller mindre hypotetiska och inte modellerade efter enskilda respondenter. De bildar ett kontinuum från omoget till moget, som får visst stöd i materialet, men också lutar sig mot Fowlers (1981/1995) framställning av trons sju stadier. Dock är framställningen ovan begränsad till vuxna individer och relaterar till en andlighet med utmaningar som ser delvis annorlunda ut än för den gängse kristendomen.

Översikt Uppsats