Psykoanalytiska perspektiv

SH — Sun, 14 Jun 2015 19:02:04 +0000

För Sigmund Freud var religionen mer eller mindre entydigt en dålig lösning. Människors religiositet förklarade han som en regression tillbaka till en tid i livet som varit enklare. Genom att en allsmäktig Fader projicerades ut i världsrymden blev livet mer uthärdligt och den troende kunde avhända sig en del av sitt eget ansvar och lindra sin existentiella ångest. Religion var för honom (Freud, 1927/2008) ”en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på material av minnen av barndomens hjälplöshet, den egna och människosläktets” (s. 362). Övergivandet av religionen såg Freud som en ”uppfostran till realiteten”: Förvisso kommer människan då att befinna sig i en svår situation; hon blir tvungen att erkänna hela sin hjälplöshet, sin obetydlighet i världens vimmel, då hon inte längre är skapelsens medelpunkt, inte längre föremål för en välvillig försyns ömma omvårdnad. Hon kommer att befinna sig i samma situation som barnet som lämnat fadershuset, där det var så varmt och behagligt. Men infantilismen är till för att övervinnas, inte sant? Människan kan inte i evighet förbli ett barn, hon måste till slut våga sig ut i det ”fientliga livet” (Freud, 1927/2008, s. 390). Efter Freud har det kommit psykoanalytiker som...

borderlinesamhälle | Sökare i det 21:a århundradet

Psykoanalytiska perspektiv