Psykoanalytiska perspektiv
För Sigmund Freud var religionen mer eller mindre entydigt en dålig lösning. Människors religiositet förklarade han som en regression tillbaka till en tid i livet som varit enklare. Genom att en allsmäktig Fader projicerades ut i världsrymden blev livet mer uthärdligt och den troende kunde avhända sig en del av sitt eget ansvar och lindra sin existentiella ångest. Religion var för honom (Freud, 1927/2008) ”en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på material av minnen av barndomens hjälplöshet, den egna och människosläktets” (s. 362). Övergivandet av religionen såg Freud som en ”uppfostran till realiteten”:
Förvisso kommer människan då att befinna sig i en svår situation; hon blir tvungen att erkänna hela sin hjälplöshet, sin obetydlighet i världens vimmel, då hon inte längre är skapelsens medelpunkt, inte längre föremål för en välvillig försyns ömma omvårdnad. Hon kommer att befinna sig i samma situation som barnet som lämnat fadershuset, där det var så varmt och behagligt. Men infantilismen är till för att övervinnas, inte sant? Människan kan inte i evighet förbli ett barn, hon måste till slut våga sig ut i det ”fientliga livet” (Freud, 1927/2008, s. 390).
Efter Freud har det kommit psykoanalytiker som varit mer försonligt inställda till religion. Winnicott (1971) talar om barnets mellanområde där inre och yttre verklighet i bästa fall kan mötas och han skriver att denna betydelsefulla sfär då ”bibehålls hela livet igenom i det intensiva upplevande som hör samman med konst och religion, ett fantasirikt sätt att leva och skapande vetenskapligt arbete” (s. 37). Om den nya andligheten specifikt ur ett psykoanalytiskt eller psykodynamiskt perspektiv finns inte så mycket skrivet. Wikström (1998) skriver att new age och liknande möjligen är den ideala religionen för ett ”borderlinesamhälle”. Faber (1996) lyfter fram och exemplifierar vad han uppfattar som infantila drag i denna nya andlighet och hans analys påminner en hel del om hur Freud karaktäriserade religionen på sin tid.