“Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.”
“Vad de ser framför sig är en värld där helvetets apokalyptiska eldar har tänts på riktigt i den avförtrollade modernitetens mitt, en värld där många människor – med stöd av vetenskapen – ser slutet på förutsättningarna för vår existens.”
Så sammanfattar Björn Wiman (DN 2020-01-18) sina intryck av rapportering från Världsekonomiskt forum i Davos nyligen.
I denna mycket fina krönika – “Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser” – skriver Wiman om religion och sekularisering. Han knyter bl a sina resonemang till två författare och två rättså färska böcker: svensk-amerikanske filosofen Martin Hägglunds “This life” och Mikael Kurkialas ”När själen går i exil”.
“Kurkiala menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro, ungefär som en stulen tavla på ett museum: ‘I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.
Sekularisering, menar han, handlar djupast om ett slags ‘kollektiv glömska’, där vi har bestämt oss för att den religiösa språk- och erfarenhetsvärlden inte längre har någon relevans. Det leder till en djup okunnighet om vad den kristna tron har inneburit för oss i det förflutna. Vi har tappat bort något väsentligt – men vi vet inte ens om att vi gjort det.”
Björn Wimans mycket läsvärda krönika är tyvärr bakom en betalvägg, men här är i alla fall länken. För den som har tillgång, eller känner sig tillräckligt motiverad att skaffa det:
https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-ny-religios-mognad-ar-ett-svar-pa-var-tids-kriser/
Under läsningen av Björn Wimans artikel påminns jag om något jag själv skrev för några år sedan. Det var i slutordet till min examensuppsats. En text som till stor del hade lutat sig mot Sigmund Freud och arvet efter honom, men där jag till sist ändå reflekterar kring att hans kritik av religionen behöver förstås i sin kontext. Den kulturella-“andliga” atmosfär Freud levde i och analyserade var sannolikt mycket annorlunda än vår:
Det går inte att göra sig kvitt känslan av att när Freud (1927/2008) för snart hundra år sedan presenterade sin kritik av religionen så gjorde han detta utifrån en annan tid och en annan psykisk verklighet än vad vi har att leva i. Med sin förankring i en levande judisk kultur och med upplysningens vind i ryggen kunde han argumentera emot folks religiositet med en kraft som grundande sig i att han själv alltjämt ägde det slags sammanhang som nutidsmänniskan har berövats.
Kanske kan man se det utbredda intresset för sådant som reinkarnation och andekontakter som ett försök till ett slags självmedicinering eller som kosttillskott för ett upplevt eller hotande bristtillstånd. Något som då förmodligen kan vara såväl problematiskt, som harmlöst eller rentav adaptivt.
