Den här illustrationen har följt med mig sedan tonåren. Ursprungligen fanns den i ett av Sture Embys studiebrev. Tror han hade hämtat den ur spiritualisternas tidning “Utan Gräns”. Kommer ihåg jag tyckte den var så vackert tecknad, med enkla streck hade någon fångat en situation. Mästerligt. (Fötterna på figuren i särk t ex!)

Konstnären hette Gert Kaffa (1924-2009). När jag provar att googla honom får jag upp massvis av bilder. Så gott som bara oljemålningar. Föreställer natur, gårdar, människor. Lantliga motiv, lite murriga. De känns tidstypiska.

Men inga som liknar “min” bild?

Och även om han omnämns som “en av nordöstra Skånes största konstnärer” och är representerad på museum, så blir jag förvånad över hur lite pengar hans alster gått för på diverse nätauktioner. Ett par hundra, en tusenlapp som mest. Den duktige Kaffa!

Jag får lust gå till Kungliga biblioteket någon dag, beställa fram gamla nummer av den där spiritualisternas tidskrift (numera nedlagd) och se om det inte går att få titta på mer som han gjorde där.

Gert Kaffa är omnämnd i en bok med titeln “30 år av mitt liv”, av Sven-Erik Olsson. Den utkom 2015. I en releasetext från förlaget Livstecken (?), står

Genom målande miljöbeskrivningar och dialektalt återgivna dialoger levandegör Sven-Erik med känsla och skärpa sin uppväxttid i Ramdala, som ligger i utkanten av Karlskrona. Ur en ung pojkes perspektiv följer vi det hårda lantarbetet i mitten på förra seklet, den stränga skoldisciplinen och flera original som efterhand framträder så klart att jag med tydlighet ser dem för min inre filmduk. Och genom hela skildringen ligger som en Guds hand andliga grubblerier, som redan på ett tidigt stadium frammanas av den frireligiösa församlingen på orten.Ynglingen söker andlig läkning inte endast i sökandet efter en Gudstro, utan också genom konst och litteratur. Och på sin mödosamma resa från pojke till man möter han bla Lars Norén och konstnären Gert Kaffa, som ger bestående intryck. Detta långt innan dessa kulturpersonligheter skapat sig kända namn. Boken bjuder in till svunna tider med en anmärkningsvärd närvaro…

Och rubriken då? Nä, jag tyckte det var så sorgligt bara att hans målningar går så billigt på auktion och att så få (tycks det, av Google att döma) fått uppleva den originelle, djupsinnige Gert Kaffa, som jag föreställer mig han faktiskt var.