I mars 2014 skriver Ulf Ekman, pastor emeritus i den kristna frikyrkan Livets ord, en debattartikel i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/, sidan besökt 2014-11-30, kl 12:00) där han meddelar att han nu lämnar den organisation han grundat och istället blir katolik. De motiv han anger kan ses som prototypiska för en mognad sent i livet. Ekman hänvisar dels till splittringar inom kristendomen överlag, som han inte längre vill bidra till, dels till de de lidande han åsamkat andra genom sitt engagemang i Livets ord:

“Jag har fått inse att den rörelse jag själv under de sista 30 åren har representerat, trots framgångar och mycket gott som skett på olika missionsfält, ändå är en del av den ständigt pågående protestantiska fragmentiseringen av kristenheten. Dessutom måste jag med sorg konstatera att slitningar, meningsskiljaktigheter och tvister har skapat ovänskap och att enskilda människor har tillfogats sår och lidanden genom sina kontakter med rörelsen [Livets ord]. I detta har jag själv och andra företrädare för Livets Ord ett ansvar, och jag är uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida.”

Han ber också om ursäkt för den kritik av katolska kyrkan som han själv tidigare framfört: “Som protestant har jag varit influerad av och anammat en gängse anti-katolsk retorik och i vårt tidigare skede både skrev och uttalade jag mig negativt och sårande om den katolska kyrkan. Detta är något som jag idag verkligen beklagar och ångrar.”

Vi behöver inte ta ställning i vare sig ena eller andra riktningen i denna historia. Vi kan nöja oss med att se denna kursändring, och de motiv som anges, just som prototypiska. Det är så en mognad längs P-axeln skulle kunna uttryckas.