”To know that a person is in some sense ’religious’ is not as important as to know the role religion plays in the economy of his life” (Allport & Ross, 1967)
Diverse
Nästan pallplats för Paltrow
“We are delighted to share with you Watkins’ 2024 list of the 100 Most Spiritually Influential Living People – spiritual teachers, activists, authors and thinkers that change the world.”
Watkin’s årliga Topp 100-lista. En bagatell, så klart. Samtidigt som det ger en fin översikt av det nyandliga landskapet. Namnen som hamnar högst brukar vara rättså mycket desamma och inte så överraskande. Påven, Oprah… Men aktrisen Gwyneth Paltrow på plats fem? Man blir nyfiken på vad hon haft för sig efter sin filmkarriär. Världen är så stor, så stor.
Konspirationsandligheten (igen)
Stod och stekte pannkakor nyss. Tänkte på mixen av esoterisk holistisk andlighet, och konspirations-teorier. Det som i forskningen numera kallas “conspirituality”. Hur kommer det sig? Att de två sätten att se på världen tycks gifta sig så bra?
Konspirationsteorier överlag är inte så spännande. Förbittrade, marginaliserade och rädda människor i mellan-västern, etc, som griper efter ett enkelt svar i all osäkerhet & besvikelse. Mer intressant är ju att försöka förstå hur bildade, medvetna, idealistiska individer, som t ex de som gillar Västerländsk esoterik, med sin “på väg mot ljuset-och vi är i täten”-filosofi, kan gå igång på sådant? Vad är i görningen?
Så, medan jag stod där och stirrade ned i stekpannan & vände mina plättar, kom jag på det ena och det andra! Förslag, delförklaringar… Alla stämmer väl inte, men någon eller några, eventuellt i kombination… Fyll på den som har lust…
- Att båda sakerna, esoteriken och konspirationismen, använder samma hjärncentrum? Som liksom tränats upp, blivit extra aktivt, “överrörligt”, via de andliga studierna? Så att det går bara alltför lätt att tänka utanför boxen
- Att man har en spirituell världsbild som är så ljus, och personliga ideal som är så högt ställda, att suget efter att se sinistra sammansvärjningar & mörka pakter “där ute” blir… Ja vad kallar man sånt? Projicerat? Att omvärlden blir projektionsyta för ett mörker som egentligen är ens eget, men som man inte vill kännas vid
- Att världen blivit alltför krass, materiell, ateistisk, “avmystifierad”? En lockelse, ett sug efter konspirationer, blir ett försök att, via fantasin, åtgärda ett slags mentalt och kulturellt bristtillstånd
Sedan finns det ju, så klart, konspirationer som är verkliga också. Oheliga allianser på hög nivå, kartellbildningar, osv…
Psykospirituell honungsfälla?
Det här inlägget relaterar till en tidigare post, som bl a handlade om en långdragen copyrighttvist i kretsen kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1895-1981).
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om bråket kring litteraturen. Det är ju trist. Men låt de döda begrava sina döda, som han sa, nazareen. Diskussionen som följde på mitt inlägg hjälpte mig dock få fatt i vad som är och har varit mitt grundläggande problem med alltihop.
“Alla förstår inte Mästaren, de kan inte uppskatta, de har inte behov av honom. Detta beror på att de inte är tillräckligt mogna. De har inte varit igenom lika mycket lidande som vi/jag. Folk är på olika stadier i sin humana, intellektuella utveckling. En del är före, en del är efter. Det är som det är. Allt är mycket gott.”
Sådant hör man ju då och då. (Gissar att i bråket om litteraturen kan man höra det från båda sidor?) Men det är något lurt med det. Lockande, men lurigt. Som en psykospirituell “honungsfälla”.
(“Honey trap” är ett begrepp från spionvärlden. Någon blir förförd av en tilldragande man/kvinna och kan plockas på hemlig information och/eller försätter sig i en utpressningssituation. Dvs något lockar, smakar sött, men det får ett högt pris.)
Men, igen, jag tar alltså inte ställning till om sådant som spirituell utveckling finns (som i mitt påhittade citat ovan). Man skulle kanske vilja avfärda det hela för att det låter så elitistiskt, gammeldags eller rentav kolonialt? Men det gör faktiskt inte jag. Nöjer mig med psykologin. Den kommer närmast.
Är vi rustade att hantera o möta livet med detta tänkande – oavsett det är sant eller inte – eller kommer det kunna göra något med en, avtrubba, förenkla, förråa en till sinnes? (Men avigsidor jag försöker beskriva gäller inte alla. Somliga verkar kunna parera det. Är nog ingen viljessak, om man klarar det eller inte. Det är något annat som då fungerar som “motgift”.)
Men man kan ju tycka det är en märklig omständighet att så många andra rörelser uppstod och enskilda trädde fram som formulerade sina filosofier på liknande vis som Martinus Thomsen, då för hundra år sedan?
Då fanns i vissa läger även mörkare, aktivare drömmar, liksom i förlängningen av detta “somliga är före, somliga är efter”… Borde man inte aktivt försöka göra sig av med dem som sinkar, som bara ställer till trubbel, etc. Filosofen Jules Evans skrev om den esoteriska nyandlighetens mörka historia i en lång, läsvärd text för ett par år sedan.
Avsked till esoteriken
Titeln blev lite väl dramatisk. Och förresten har jag tagit avsked gradvis under flera decennier. Upp till tjugofem var jag inne i tankevärlden, men därefter har jag distanserat mig mer och mer. Tio år då jag var less och i opposition. När det var dags för examensarbete på min utbildning och jag inte kom på något bättre, så valde jag att skriva om “nyandlighet” av det slag som representeras av sådana som Rudolf Steiner, Madame Blavatsky, m fl. För mig blev detta arbete också ett slags försoningsarbete.
Titeln implicerar inte heller att jag kommit till en slutsats om de esoteriska grundtankarnas sanningshalt, som jag nu försöker pådyvla andra. Reinkarnation, karma och individens stegvisa utveckling mot fullkomning, för att sammanfatta det kort. Om detta vet jag fortfarande ingenting.
Jag dristade mig till att uttrycka mina känslor på ett forum kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) härom dagen och samtalet som utvecklade sig ur detta övertygade mig ännu mer om att – och varför – jag lagt engagemanget bakom mig.
Men jag tror jag ska börja lite tidigare! Kom i kontakt med “nyandligheten” via en man på orten där jag växte upp, yoga- och meditationsläraren, mm, Sture Emby. Flyttade till Stockholm mitt i gymnasiet, hade diverse sådana jobb som man hade i den åldern. Gick på alla föredrag och kurser om Martinus Thomsen som jag hann med. Bodde i Danmark ett halvår, gick den s k “Vinterskolan”, på Martinus Center på Själland.
Började jobba på det nyandliga etablissemanget Cafe Pan i Götgatsbacken, Stockholm. Gjorde vapenfri tjänst, skrev en bok. Fortsatte jobba på Cafe Pan… Så gott som varje sommar tillbringade jag 1-2 veckor nere på det där Martinus Center. I början deltog jag i studiegrupper och föreläsningar med god aptit, men vartefter blev det mer och mer till vanliga (ljuvliga) semestervistelser vid havet.
De senaste kanske tjugo åren har martinusrörelsen präglats av en bitter konflikt kring copyright, hur grundarens skrifter bör presenteras för omvärlden.
En mer ortodox falang som hävdar att det enda rätta är att fortsätta trycka böckerna i faksimil, med eventuella uppenbara sättningsfel och danskan såsom den såg ut innan stavningsreformen 1948. En mer modern falang, som också är de som sitter på copyright (Martinus institut i Köpenhamn, med dess styrelse som av gammal hävd kallas “Rådet”), vilken varit för en varsam uppdatering. De som är insatta i konflikten kan fylla i med det jag missat eller över huvud taget inte känner till, ni andra behöver nog inte bry er om detaljerna. Jag skulle inte posta det här inlägget om jag inte uppfattade att innehållet är mer allmängilitigt.
Jag resonerar kring ett begrepp som handlar om hur allt går i kretslopp. Årstiderna är ett kretslopp, människans livslopp från födelse till död, ett annat. Men i den här författarens modell av tillvaron är kretsloppstanken helt central, allomfattande. Så kanske den då går att applicera på Martinus arbete och rörelsen som bildats kring detta under hundra år, också?
“Rådet vs… vilka det nu är?
Måste säga jag slutade bry mig om den här konflikten för, vad är det, hur länge har den pågått? Femton, tjugo år? Personligen tror jag mindre den har med Rådet eller de som är missnöjda att göra. Jag tror att Martinus stora projekt har kommit till något slags fas av nedbrytning, ålderdom, förmultning. Sista rycket liksom. Sorgligt på sätt och vis, men… Det är “kretsloppsprincip” det med. Tror nog hans ideer kommer att leva vidare och kunna inspirera en och annan framöver, men då mer i smält form, via sekundärlitteratur och fria tänkare.
Martinus som person har jag de varmaste känslor för, och Sakens historia.”
Utifrån den respons jag fick, både medhåll och mothugg, funderade jag vidare, och skrev:
“Tar inte ställning till om Martinus världsbild kommer få en renässans och stor betydelse. Men i vilket fall är det ETT kretslopp som nu håller på att avslutas. Man behöver inte ens tänka metafysiskt för att se det så, tycker jag.
Först finns en grundare med begåvning, entusiasm, självförtroende (antingen detta är motiverat eller ej, om han verkligen har de förmågor han utger sig för att ha, eller inte). I en period när sådant också ‘ligger i tiden’. En rörelse uppstår kring honom. Det skrivna och sagda är i takt med periodens andliga strömningar, känns relevant och fräscht, kan intressera relativt många.
Avund väcks, i viss mån uppstår falanger. En del provoceras av och utmanar själva grundaren, en del nöjer sig med att positionera sig i förhållande till andra intresserade, ’hopen’ som inte riktigt har förstått honom lika bra som en själv.
Så småningom försvinner upphovsmannen. Fältet är nu öppet för strider, polariseringen växer. Bygget vittrar och rasar samman. Omgivningen undrar vad sjutton som händer med den där lilla inspirerade kretsen? Som man inte förstått vad de intresserat sig för riktigt, men de verkar ha haft något spännande på gång för sig själva i vilket fall.
Sedan om någon gräver fram böckerna ur bråtet om hundra år och finner något av värde där, det återstår väl att se. Men helt klart gör det som nu pågått att många som potentiellt skulle kunna vara intresserade av den här danske mystikerns tankevärld inte vill närma sig. Det ger lite för mycket intryck av gammeldags religionsstrid, något som liksom är på väg bort, ett fenomen som gått in i sin ’höst’. Så tänker i alla fall jag,”
Jag tror att Martinus texter, vare sig de är i faksimil, på gammeldansk eller varsamt reviderade, i någon mening blivit irrelevanta. Båda sidor har isåfall fel alltså. Jag har försökt komma på en liknelse.
Det gamla svenska storföretaget Facit var framgångsrikt med sina skrivmaskiner och räknesnurror. (Flög de inte rentav in brasilianska landslaget att kicka boll med Åtvidaberg FK?) Jag fick en bild av hur mot slutet rivaliserande produktteam käbblade om ifall att skrivmaskinerna borde vara gröngrå som förr, “originalet”, eller piffas upp litegrann, för att attrahera nya, yngre köpare.
Medan sanningen var den att världen utanför Åtvidaberg hade vridit sig ett halvt varv och ingen längre ville ha en skrivmaskin. Över huvud taget.
Förresten, när jag tänker på det, så finns det flera orsaker bakom att jag distanserat mig från den esoteriska världsförklaringen. Det som jag tar upp ovan i inlägget är inte ens den viktigaste.
En annan sida av det hela, som jag påmindes om i meningsväxlingen jag refererar till, är synen på de esoteriska förgrundsfigurerna. Deras fullkomlighet. Inom rörelsen kring Martinus Thomsen har detta varit en existerande, även om jag knappast skulle kalla den levande, diskussion. “Kunde Martinus ha fel?”
Detta är något som skavt genom åren. Men inte heller det har varit mest avgörande. Eller det är liksom inbakat, en facett, av det som nog haft störst betydelse för att jag velat hålla esoteriken/nyandligheten på en armlängds avstånd.
Men vilken är den viktigaste orsaken då? Det är lite klurigt att beskriva. Men är temat för många andra poster här på hemsidan. Det handlar om “mentalhygien”, i brist på bättre ord.
En grundtanke för mig idag är att den esoteriska/nyandliga livsförståelsen kan såväl pressa som locka individen att fungera på en lägre, “enklare” utvecklingsmässig nivå än vad som är hennes egentliga. Och att detta har inget att göra med om föreställningsvärlden är sann eller inte. Låter kanske konstigt.
Skulle jag våga mig på att formulera grundproblemet/grundutmaningen, så vore det att den esoteriska nyandligheten laborerar med “absoluta storheter” (fullständig kärlek, fullkomlig kunskap, fulländade människor, totalt ansvar för sitt eget öde via “karmalagen”, osv), som det mänskliga psyket i de allra flesta fall inte är rustat att hantera. Det riskerar att göra något med en, så att säga.
För femton år sen gjorde jag ett dussin intervjuer med personer som omfattade de esoteriskt-nyandliga föreställningarna om reinkarnation, karma och individens gradvisa utveckling mot emotionell och kognitiv fullkomning. Svaren och utsagorna jag fick ställde jag sedan mot människans “existentiella villkor” så som dessa hade formulerats av en erfaren psykoanalytiker, Adrzej Werbart:
Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…”. På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet” (Werbart, 1996).
Sammanfattningsvis: Vi människor är separata, ensamma. Vi är uppdelade i två kön (i vilket fall kan vi inte vara “allt”). Vidare ingår vi och är ordnade i föräldra- och barngenerationer. Vi är på olika vis beroende av andra och varandra genom livet. Vi är alla begränsade i fråga om begåvning, förmågor, styrka, mm. Underkastade åldrande, vi blir svagare och till sist dör vi.
Resultatet? Mitt intryck var att gruppen faktiskt förnekade samtliga de existentiella villkoren. Den esoteriskt-nyandliga världsbilden tycktes erbjuda resonemang eller svar som annulerade giltigheten av dem alla. Dock föreföll intervjupersonernas ändå kunna indelas i tre grupper, som jag någon gång formulerade ungefär såhär:
- De som är mycket desorienterade (“förnekar de existentiella villkoren”) redan före mötet med nyandligheten och nyandligheten tillåter dem att förbli i detta tillstånd.
- De som är normalfriska/normalsjuka (“brottas med de existentiella villkoren”) och nyandligheten kan fresta med att slippa fortsätta brottas.
- De som i psykologisk mening är mer mogna (“har försonas med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet.
Mina slutsatser går att läsa om lite mer utförligt i diskussionsdelen till studien, den som vill.
Kan ju verka väl akademiskt och distanserat detta. Vem tror jag att jag är egentligen (vem har jag varit)? Grupp 2 skulle jag säga. För övrigt den allra största av grupperna. Det är min bedömning. Men Grupp 3 finns (Grupp 1 med för den delen). Dessa psykospirituella enhörningar!
Resande i rysligheter
Clas Svahn är en märklig man i offentligheten. Han ses mest hela tiden i morronsoffor och hörs i poddar som sakkunnig om allt möjligt obskyrt och mystiskt. Ordförande (eller om det är vice, eller f d?) i Riksorganisationen UFO-Sverige. Samtidigt sedan länge tung, respekterad reporter på DN. Man måste respektera hans mod!
Nu på gång med en ny bok om de flygande tefatens historia. På hans blogg går det att läsa mer i detalj vad boken ska innehålla
Psykologi och andlighet i Danmark
Den danska motsvarigheten till vårt Psykologförbund, Dansk Psykolog Forening, fick tidigare i år en underavdelning för psykologer med ett andligt intresse:
“Netværk for spirituelt orienterede psykologer er rettet mod psykologer, der er medlem af Dansk Psykolog Forening og som samtidig har en spirituel rettethed i deres virke. Netværkets formål er at afsøge rummet mellem det psykologfaglige og spirituelle, med henblik på af finde de faglige bindeled, der giver mening.”
På fredag utkommer en bok, skriven av ett gäng danska psykologer:
“Bogens forfattere er alle praktiserende psykologer med ståsted i forskellige teoretiske udgangspunkter, men fælles for alle er, at de har personlig erfaring med spirituelle tilgange i deres psykoterapeutiske arbejde. De deler alle den erfaring, at spiritualitet som en dynamisk og meningsbærende kraft har betydning for menneskers dybeste eksistentielle væren og dermed også for menneskers helbredelse og mentale sundhed.”
Undrar varför något sådant, både att det skulle kunna bildas ett dylikt nätverk inom vårt förbund, eller att svenska psykologer gav ut en liknande bok, känns nära nog otänkbart. Måste vara något med folksjälarna som är olikt ändå?
Recycla sig själv?
Reinkarnation… Tjugo, tjugofem procent av folk i vårt mer eller mindre sekulariserade, avkristnade Väst, är inte avvisande till att vi kanske kommer tillbaka. Säger forskarna. Alltså inte bara bli energi, Nirvana, eller leva vidare i något slags diffus himmel, utan faktiskt fortsätta i en ny kropp ungefär som den man har nu.
Hur kommer det sig? En tillväxande individualism kanske har påverkat i den riktningen, gjort att tanken känns rimlig och tilltalande? Dvs att bara kunna fortsätta med sina projekt, intressen, förverkliganden, ev efter lite “semester”.
Vet att CS Lewis, författaren och teologen, menade att sådana föreställningar kommer liksom automatiskt när folk inte har någon herde, dvs kyrkan, eller en klok påläst präst, som håller ordning.
Eller, så är det att reinkarnation helt enkelt är ett faktum. Kyrkans tiltade teologi har släppt sitt grepp och vad som är fundamentalt sant tillåts stiga upp ur medvetandet som en aning, en visshet.
Men jag sitter i t-banan och undrar om inte hela recycling-filosofin gjort sitt med? Förr slängde folk sitt skräp var man stod och gick, i diket, ut genom fönstret, eller i sjön bara. Mirakulöst borta. Så är det inte i vår del av världen längre. Kretsloppstänket är alltid närvarande. Allt kommer tillbaka. Vi matas ständigt med det. Kanske gjort något med vår självbild, våra förväntningar, det också?
New Age i ett nötskal
Koncentrat av ett dussin intervjuer jag gjorde 2009-2010 för ett examensarbete i psykologi. Längre sammanfattningar av intervjuerna hittar du här.
Intervjupersonernas väg fram till att omfatta den syn på livet de idag har ser olika ut. Det finns de som är uppvuxna i såväl kristna, moderat kristna som i hem där frågor om andlighet aldrig berörts, liksom i hem med en acceptans för alternativa synsätt.
Separationer från tidigare partners har i vissa fall blivit startpunkten för ett mer intensivt intresse för sådant som andlighet och personlig utveckling. Somliga kan spåra sitt intresse ändå tillbaka till barndomen och en filosofiskt lagd lärare eller inspirerande släktning. Hos någon väcktes detta intresse under en akut livskris. En seans och den information som framkom där blev för en person vändpunkten som gjorde att hon övergav en tidigare skeptisk inställning till det andliga.
Det andliga intresset praktiseras mestadels på egen hand, med sporadiska möten med likasinnade. Ett par av respondenterna uppger tillhörighet till en viss organisation. Det är möjligt att odla ett intresse för flera olika läror parallellt. I många fall har det intresse intervjuperson har idag föregåtts av studier av andra läror. Den andliga livsuppfattningen är inget som pådyvlas andra. Att vara vegetarian ses som självklart, främst utifrån ett djurrättsperspektiv.
Nära relationer i det här livet är ofta relationer som fortsatt från en tidigare existens. Rollbyten är vanliga, som att t ex en förälder i det här livet kan ha varit intervjupersonens barn i en tidigare inkarnation. Intervjupersonens egna barn kan ha varit intervjupersonens föräldrar eller syskon. Att bli förälder är inte nödvändigt, även om att få barn och vara förälder beskrivs på ett positivt sätt. Att vara fri och oberoende är ett ideal. Det kan finnas en person som individen är speciellt förbunden med över många liv, eventuellt för evigt, en så kallad ”tvillingsjäl”.
Reinkarnation och karma är den ”nyckel” som kan förklara individens öde och en förutsättning för utveckling mot fullkomlighet. Människor kan vara ”unga” eller ”gamla” i dubbel bemärkelse, dels sett till deras kronologiska ålder i det här livet, dels i förhållande till hur långt de avancerat i sin andliga utveckling. Livet är en skola. Vi är själva helt och fullt ansvariga för vårt öde. Lidandet är oundgängligt. Vi har själva planerat eller i vilket fall godkänt hur det nuvarande livet gestaltat sig. Detta gjorde vi på tröskeln till den här inkarnationen och då med ett ”vuxet” perspektiv. Utanför den här fysiska världen har alla samma ålder.
Gud är höjd över varje dualitet. Gud är varken man eller kvinna, varken ond eller god. Denna gud kan beskrivas som såväl personlig som opersonlig. Hela världen är denna gudoms kropp. Gud verkar genom naturlagarna. Varje människa utgör med sin själ en del av denna gudom. Gud kan inte direkt påverka individens öde utan är mera av en sorts administratör av individens egen karma, såväl den behagliga som den obehagliga. Teodicéproblemet får härmed sin lösning.
De institutioner som har makt och tolkningsföreträde i världen idag, såsom naturvetenskapen och kyrkan, har en begränsad förståelse för de områden de anses vara experter på. Media går ofta maktens ärenden. Allmänheten är förd bakom ljuset, t ex när det gäller besökare från andra planeter. Den gängse vården och psykoterapin kan vara värdefull, dock behöver denna ta till sig av de nyandliga perspektiven. Förståelsen för hur besvär och symptom ofta härrör från erfarenheter och trauman i tidigare inkarnationer är central. En fobi för vatten kan t ex bero på att personen drunknat i ett föregående liv. Det finns stora möjligheter att på egen hand reda ut sina problem.
Föråldrade paradigm ska ersättas eller snarare kompletteras med ett nytt, holistiskt perspektiv. Detta nya perspektiv är samtidigt en sorts essentiell kunskap eller urreligion som mänskligheten tidigare har omfattat. Djupast sett finns bara en sanning. Den nya andligheten är i mer eller mindre komplett form en representant för denna sanning.
Intresset för eller övertygelsen om denna nya andlighets riktighet är inte en religiös tro, utan liknar mera vetande. Dess påståenden är möjliga att testa i sitt eget liv och få bekräftade. Det finns många alternativa vägar till kunskap eller visshet om denna djupare sanning. Så kallade ”upplysta” personer är individer som har en självupplevd visshet om denna djupare sanning, oavhängigt av studier i detta livet. En sådan upplysning ger tillgång till detaljkunskaper på många av livets områden. Dessa individer är självskrivna lärare.
Att människor i allmänhet är omedvetna om, ointresserad av eller rentav skeptiska till dessa perspektiv är naturligt sett till deras nuvarande andliga nivå. Såväl individen som världen i stort utvecklas framåt enligt en plan. Ständig progression är garanterad. Tidsperspektivet för den enskilda individen är annorlunda. Nästa liv är inte avlägset. Döden ses i ett positivt ljus. Erfarenheter och talanger i detta liv förs vidare till nästa. På ett personligt plan är målet att utvecklas andligt och på sikt uppnå sympatisk och kognitiv suveränitet. Världen kommer att bli ett paradis i en inte alltför avlägsen framtid. Då har nationsgränserna upplösts och alla människor delar samma syn på livet. Då finns det inga krig och alla är vegetarianer.
Vad innebär det att vara andlig?
Det här är inget politiskt inlägg. Säger det med en gång. Men när Göran Greider (Aftonbladet 23 oktober 2023) skriver indignerat om hur Hamas m fl ses som “vänsterns vänner” så associerar jag direkt till det här med vad andligt egentligen är, och om det inte kan finnas ateistisk andlighet likaväl?
Så här gick mina greiderianska tankar en gång…
“Vad som intresserar mig… är den speciella hållning som ofta förknippas med just religion och andlighet. Dvs en vördnad, förundran, hälsosam underordning, inför tillvaron. Som jag föreställer mig kan finnas inom såväl mogen nyandlighet som t ex kristendom.
Tankesystemen i sig själva är dock ingen garanti för att denna känsla ska uppstå. Att individens livsupplevelse ska få denna speciella existentiella kvalité. Grad av förundran, vördnad inför skapelsen, eller vad man nu ska kalla det, tycks liksom löpa längs en egen axel? På tvärs med ideologi eller filosofi.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga att om man låter förundran, en ödmjukande känsla av litenhet, vara vad som definierar ‘andlighet’, så kan denna lika väl finnas hos en ateist. Ateisten, den kristne, och den holistiske ‘newage-aren’ kan förenas av något, som i sin tur skiljer dem från sina respektive meningsfränder som har en enklare uppfattning av tingen. Nä, andlighet eller religion är inte synonymt med förundran.”
Rena rama Roswell
“Har du någonsin tittat upp mot natthimlen och undrat om vi är ensamma i universum? Då är UFO Norrköping en utställning för dig.”
Utställningen “UFO Norrköping” arrangeras på Arbetets museum fram till mars 2025.
Vet inte om det finns någon kronologi i detta som skulle bli bättre än någon annan? Att utställningen blivit av nu och där beror sannolikt på flera saker. Det har en intressant, mångbottnad bakgrund. Med flera kopplingar just till denna östergötska ort. Till att börja med har svenska storfilmen “UFO Sweden” (2022) spelats in mestadels i Norrköping, av lokala filmkollektivet Crazy Pictures. Filmen har blivit uppmärksammad och hyllad också i den engelskspråkiga världen. Här ett klipp från Moviezines recension:
Filmen har i sin tur både inspirerats av och lånat rekvisita, mm, från det stora Archives For The Unexplained (AFU) som ligger just i den staden. (T ex medverkar ordförande för arkivet, tillika DN-journalisten, Clas Svahn, i en rättså framträdande statistroll 🙂 )
Arkivet som i sin tur en gång växte fram ur den gamla organisationen Riksorganisationen UFO-Sverige, vars verksamhet – rapporttelefon, fältundersökare, mm – så vitt jag förstått inte är så fjärran från handlingen i filmen. På deras hemsida finns även en lång infotext om arkivet AFU på engelska och en kortare på svenska.
Parallellt pågår förresten ufo-utställningen “I Want to Believe” på Malmö Stadsarkiv.
Och själv såg jag filmen “UFO Sweden” igår. (Går att hitta på flera ställen, t ex Netflix och SF Anytime.) Tyckte den var charmig, imponerande i sin genre. Med blinkningar till den gamla teve-serien Arkiv X, till den inte lika gamla serien Stranger Things, till filmen Interstellar, m fl. Men satt många gånger och funderade på hur en amerikan upplever miljöerna, svensk förenings- och myndighetskultur, mm, i filmen? Så bekant för en själv, men måste känts exotiskt för många andra som sett och kunnat uppskatta filmen.
Ps. Titeln syftar så klart på den lilla orten Roswell i New Mexico, USA. En händelse där, “The Roswell Incident”, 1947, menar vissa tände gnistan för allmänhetens UFO-intresse och sedan dess har orten blivit ett slags kultplats. Ds.