Hair här och där

Filmen Hair från -79 är het igen. Går upp som musikal på Göta Lejon i Stockholm efter nyår. Och så försöker man sälja bilar med den också.
Filmen Hair från -79 är het igen. Går upp som musikal på Göta Lejon i Stockholm efter nyår. Och så försöker man sälja bilar med den också.
Alla nummer av gamla alternativtidskriften Sökaren (1964-2008) finns nu att läsa online. De ligger på hemsidan för AFU – Archives For the Unexplained.
https://files.afu.se/Downloads/?dir=Magazines%2FSweden%2FSokaren
“Väntar fortfarande på en kvalificerad, oberoende socio-religio-filo-psykologisk etc genomlysning av den här rörelsen & dess historia. Oberoende i betydelsen icke-affilierad. Dvs av folk som inte på förhand är investerade eller alltför glada i sitt studieobjekt.”
När jag postade det här inlägget på min privata sida för ett par år sen (som jag repostat idag som ett “minne”, med texten ovan) så mötte jag invändningar.
Den gången hade jag skrivit:
“Idag för 130 år sen föddes den här mannen, Martinus Thomsen, i en by på Jylland. Fattigt, inte mycket till skolgång. Han utbildade sig så småningom till mejerist.
I trettioårsåldern hade han en stark religiös upplevelse som kom att prägla resten av hans liv. Han började skriva, föreläsa, o måla. Ett par hundra besynnerliga bilder (som den han arbetar på här). En skandinavisk “mystiker”, måste man väl kalla honom.
Ändå rätt mycket en doldis. Först nu är det på gång en oberoende akademisk kartläggning av vad han egentligen åstadkom, har jag hört, o den rörelse som växte fram kring honom. Grattis, Martinus!”
Det var det här med “oberoende”. För det har ju skrivits akademiska uppsatser om Martinus och hans “kosmologi”, som blivit godkända, på div akademiska nivåer. A-, B-, C-, Masternivå. Ja, nyligen kom det t o m en doktorsavhandling. Dock, så långt jag känner till, uteslutande av anhängare. Men är inte dessa arbeten oberoende, trots allt? Åtminstone på högre nivå ställs ju rigorösa krav på att resonemangen ska hålla god kvalitet?
Och jag känner ändå att det är nåt jag saknar för att jag ska tycka det kan bli riktigt intressant.
Det har nåt med Martinus Thomsens anspråk – och hur han därmed uppfattas inom rörelsen – på att vara en fullkomlig individ med ofelbart vetande, som jag har svårt se att det inte riskerar ställa till det.
Någon invände den gången, att t ex psykoanalytiker skriver ju om Sigmund Freud, är den bakgrunden diskvalificerande också? Är inte deras ingående kännedom om historik, teorier, mm, snarare en tillgång?
Men jag tycker det är svårt att köpa det. Ingen, eller åtminstone väldigt få, o sannolikt åtnjuter dessa ingen större respekt, skulle hävda att Freud var ofelbar, oförvitlig, en fullkomlig människa som i sina böcker nedtecknat blott sanningen.
Några funderingar, utifrån titel och abstract. Det där med state och trait? Boostad narcissism som nåt man är, i grunden. Eller mer som något som ett visst tankesystem kan fresta till. För konspirationsteorier, även de mest långtgående, Trump som en Frälsare, chemtrails, osv, det är ju mängder av människor som lockas av sådana världsförklaringar. Visst, det är nåt “narcissistiskt” över det. Vi och dom. Mörkret, hotet, dumheten finns på utsidan, osv. Men är det narcissism. På riktigt?
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2352250X22001051?via%3Dihub
Marie-Louise Danielsson-Tham besökte ICA:s provkök i Stockholm. Där städade de ur sina speceriskåp, och lade gamla saker i en låda. Marie-Louise kikade ner i lådan när hon gick förbi, och såg att det låg flera burkar himalayasalt där. ”Ska ni slänga det här?” frågade hon, och fick till svar att ja, bäst före-datumet hade gått ut.
– De hade alltså inte en tanke på att himalayasalt är ett naturligt salt som bildades för över 200 miljoner år sedan och lär överleva både dig och mig.
https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/dn1Qdo/bast-fore-myterna-sa-lange-haller-mjolk-och-ost-
Ville skriva ned några tankar om “andlighet”… Vad jag tänker på med det? Vad lockar? Egentligen är jag nog inte så fasligt intresserad av ämnet i stort. Eller det jättelika ämnet religion heller, för den delen. Jag är ingen religionsvetare, religionshistoriker. Har heller inget speciellt intresse av att läsa böcker om det, för att lära mig mer.
Vad som intresserar mig däremot är den speciella hållning som ofta förknippas med just religion och andlighet. Dvs en vördnad, förundran, hälsosam underordning, inför tillvaron. Som jag föreställer mig kan finnas inom såväl mogen nyandlighet som t ex kristendom.
Tankesystemen i sig själva är dock ingen garanti för att denna känsla ska uppstå. Att individens livsupplevelse ska få denna speciella existentiella kvalité. Grad av förundran, vördnad inför skapelsen, eller vad man nu ska kalla det, tycks liksom löpa längs en egen axel? På tvärs med ideologi eller filosofi. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga att om man låter förundran, en ödmjukande känsla av litenhet, vara vad som definierar “andlighet”, så kan denna lika väl finnas hos en ateist. Ateisten, den kristne, och den holistiske “newage-aren” kan förenas av något, som i sin tur skiljer dem från sina respektive meningsfränder som har en enklare uppfattning av tingen. Nä, andlighet eller religion är inte synonymt med förundran. (Teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler, med sin forskning på “trons” olika stadier, har forskat på nyanserna. Finns sammanfattat och utgivet på svenska i en underbar liten bok, av Göran Bergstrand, som heter “Från naivitet till naivitet”.)
Det här intervjun såg jag för länge sedan. Har knappt läst något alls av Dawkins, varken före eller efter, men vet att han ofta framträder som en rättså affekterad ateist. Daniel Dennett kände jag inte till överhuvudtaget. Men ett mycket fint existentiellt, andligt-likt, samtal som gör intryck. Extra intressant blir det från 20:45 (spola gärna dit med en gång!) och framåt.
Mastigt ämne, som man kanske inte ens borde rota i. Ett mysterium man borde låta vara? Det hamnar så lätt i ett emotionellt ställningskrig mellan för eller emot, också.
Men, ändå! Jag ville försöka samla mina tankar kring begreppet-fenomenet Gud. Ämnet har också varit uppe i ett par inlägg nyligen. Personlig, opersonlig? Ingetdera eller bådeoch? En personlig, levande entitet som man kan ha en relation till? Eller “Universum”, höjt över ont och gott? Ett metafysiskt operativsystem, ett rundningsmärke ute i Kosmos, en kopplingsstation för ens “karma” mest? (I den intervjustudie jag gjorde för några år sen, med personer som hade en alternativ, nyandlig livssyn – liksom jag själv haft så länge – var det detta område som gjorde mig mest förbryllad, rentav sorgsen.) Själv är jag mest av allt agnostiker. Men en varm sådan. Som jag påstått förut. Jag är intresserad av fungerande gudsrelationer. Oavsett detta mest är animeringar av tillvaron som folk gör själva. Eller om det är på riktigt.
Och i praktiken, psykologiskt, kanske det inte spelar så stor roll?
(Bild: “Cosmic Tailor”, av Rodrick Howard)
“Acceptansen eller intresset för sådant som reinkarnation, varsel, telepati, kommunikation med avlidna anhöriga, mm, är stor. Medan flera av de föreställningar och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar med vad som brukar kallas vidskepelse och torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen så är till exempel reinkarnation en jämförelsevis exotisk föreställning i en kristen kulturkrets. I de undersökningar som nämns ovan får tanken att individen ska återfödas i en ny fysisk kropp stöd av cirka var fjärde tillfrågad. Hammer (2004) skriver att ‘[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar’.”
Det här är en sak som jag förundrat mig över rätt länge. Inom new age/nyandlighet ses detta att man återföds till en ny kropp som en självklarhet. Så, det är inte att föreställningen är så stark i dessa kretsar, som jag tycker är anmärkningsvärt, för där behövs den, så att tankesystemet ska hänga ihop. Men hos folk i allmänhet?
Försökte fånga det i introt till mitt examensarbete (ovan). Med citatet av Olav Hammer. Nu har det ju gått ca tjugo år ytterligare (gissar man räknar hippiekulturen, decennieskiftet 60-70-tal, som startpunkt). Det var ett tag sen jag kikade på undersökningar, men har svårt att tänka siffrorna gått bakåt… Ca 25% av folk i Västvärlden, något högre hos yngre, brukar ange att de tror eller vill åtminstone inte utesluta att man återföds, i en ny kropp, i den fysiska vanliga världen. Reinkarnation, alltså. (Här lite statistik som har 10-15 år på nacken.)
Eller så har det blivit en halmgubbe för mig, väderkvarn, eller vad man säger, medan världen omkring gått vidare? Dvs att siffrorna faktiskt backat. Att folk i allmänhet i högre grad nu 2022 tror på ett utslocknande, finito, död, då? (För tron på Himmelriket, dvs nånstans dit man kommer o stannar för evigt, har jag svårt tro vuxit?)… Eller så har det blivit mer buddhistiskt, dvs nirvaniskt, man tänker sig? Att man bara dör och “uppgår” i nåt större?
Provar att googla ämnet. I USA finns PEW Research som gör såna där jättelika attitydundersökningar, bl a av vad folk tror på. Det här är från 2021. Sen om detta går att överföra på Sverige är kanske oklart. Data om mer traditionell religiositet, tro på Himlen, Gud, hur många som identifierar sig själva som religiösa, osv, det är nog väldigt olikt mellan våra två länder. Men kanske att en föreställning som reinkarnation inte skiljer så mkt mellan amerikaner och svenskar ändå?
Hur ska man förstå detta egentligen? Att reinkarnation är ett faktum, och när den gängse kristna teologin börjat släppa sitt grepp, sekulariseringen, så “kommer detta till en” som en aning om nåt man i djupet känner är/kan vara sant? Eller är det en effekt av ökad individualisering, det personliga projektet, att det vore så otänkbart, som ett hån, om allt bara tog slut? Eller en mix? Eller nåt annat?
(Sen är det den möjliga kliniska implikationen så klart. Men det är ju ett helt annat spår… Inom vissa alternativa psykologiska teorier & terapier tänker man gärna att symptom o besvär i själva verket har sin grund i trauman från sådana tidigare existenser, som måste redas ut.)
En känga till Freud. Tänkvärt. Själv har jag stor respekt för Sigmund Freud, hans tankar om när religion kan vara problematisk, men tycker han Jones har intressant poäng.
Hur kommer det sig att så många “nyandligt” intresserade hamnar fel & på tvärs med konsensus i fanimig alla brännande frågor? 😳 Först var det klimatet. Trump… Sen kom Covid. Nu Rysslands invasion av Ukraina.
Själv har jag mest aningar, hypoteser. Själva spaningen är sann, så mkt vet jag. Men hur förklara? Tror det är flera bitar i det… En sorts rebellisk, binär “ni-fattar-ingenting! (så sanningen måste vara tvärtom)”-inställning tror jag förklarar somligt i alla fall.
Och hur lyckas man bevara detta auktoritetstrotsiga, ungdomliga sätt att se på världen då? En sak tror jag har att göra med att man anammat ett sätt att se på världen där man laborerar med – bländas av! – “absoluta storheter”… Vanligt folk gör ju inte det… Dvs Absolut ofelbar kunskap, Absolut, ren kärlek, ett Absolut paradiskt sätt att organisera ett samhälle, fullkomliga ledare (Ett framtida kärleksfullt “Världsrike”), osv. Nyanser bleknar bort kompromisser ses som nåt dåligt.
USA/NATO-länderna/Väst har varit & är ju själva inblandade i en massa (ofullkomligt) skumrask. Jo. Har inte USA själva invaderat? Var inte Sverige själva och härjade i Ukraina för 500 år sen, osv…
Den här fullkomlighets-filosofin gör det svårare (och “enklare” med, så klart, fastän resultatet blir grovt förenklat & fel) att navigera, både i tid och rum.